• 22 februari 2005
• 2
• Detta är en debattartikel – innehållet speglar skribentens åsikter, inte Sjukhusläkarens.

Först och främst är det viktigt att understryka att akutläkare inte finns som fungerande specialitet och kan därför inte utvärderas. Däremot finns ett antal väletablerade försök med fast anställda läkare på akutmottagningen och här finns massor av erfarenhet som kommer att tas tillvara i planeringen av en ny specialitet.De olika modellerna på mindre och större sjukhus ger också en blandad och bred erfarenhet hos huvudmannen. Detta utgör inget argument att inte införa akutläkare, eller att göra en svensk consensusmodell med tilläggsspecialitet, utan talar snarare för en basspecialitet där det skapas större tydlighet kring vad en akutläkare har för kompetens etc.

Paradigmskifte

I Sverige pågår, inom den landstingskommunala akutsjukvården ett paradigmskifte. Allt fler huvudmän inser, eller har insett, att den stora volym av akutsjukvård som produceras måste organiseras på ett rationellare sätt för att uppnå både medicinsk säkerhet, kvalitet och effektivitet.

Flera stora huvudmän har därför valt att starta ett förändringsprogram som innebär att de inrättar tjänster för fast anställda läkare på akutmottagningarna.
Orsaken till förändringen grundas på internationell kunskap och erfarenhet, samt att modellen med ”gästarbetande”, ofta ickespecialister på akutmottagningarna, är suboptimal.

Grunden för en ny specialistindelning av läkarspecialiteter måste utgå från, dels den kliniska verkligheten inom ämnesområdet, och dels vad vi vill uppnå med förändringen, även i FoUU-perspektiv.
Att anställa läkare på akutmottagningarna och inte samtidigt förändra verksamheten påverkar inte akutprocessen fullt ut.

Att skapa ett system med akutläkare på akutmottagningen består i betydligt mer förändringar än att byta namn på schemat eller vem som betalar ut lönen.
Därför måste frågan om akutläkare ses i ett betydligt bredare perspektiv och det mycket breda ämnesområdet måste tas om hand av specialister som kan driva både klinisk verksamhet och FoUU.

Utbildning till bas- eller tilläggsspecialitet ?

Utbildningstiden till akutläkare blir med en tilläggsspecialitet, onödigt lång och kostsam för huvudmannen. Det blir också problematiskt med ST-utbildning, samt försenar individens professionella utveckling. Forskarutbildningen och/eller rekrytering, blir fördröjd och kan i de flesta fall inte påbörjas
förrän avslutad basspecialistutbildning.

Det som brukar beskrivas som ”common trunk” mellan specialiteter finns för akutsjukvård inom ett större ämnesområde än många av de befintliga basspecialiteterna och föreslagna grenspecialiteter.

Slutsats

Ämnesområdet för akutsjukvård, både kliniskt och vetenskapligt, är betydligt bredare än vissa andra specialiteter i indelningsförslaget.
Precis som i många andra länder kommer det att bli en basspecialitet oavsett om det först blir en tilläggsspecialitet.

Sjukhusläkarföreningen bör därför snarast ta en tydligare ställning för en basspecialitet och medverka till att minska risken för splittring i läkarkåren.

Intresset och engagemanget hos många specialister kring vad som händer med akutmottagningen är stort, och många blivande specialister förväntar sig att frågan hanteras på ett sätt som inte motverkar de blivande medlemmarnas professionella ambitioner.Bengt R Widgren, ordförande för Svensk Förening för Akutsjukvård och verksamhetschef för akuten på SU/Sahlgrenska.