”Sjukhusläkarföreningen bör inte tala för läkarkåren i regionfrågan”
Vi är sådana röster. Vi har bägge lång klinisk och vetenskaplig erfarenhet från arbete i Västra Götalandsregionen. För närvarande arbetar vi med analysfrågor inom regionkansliet.
Vi ställer oss på samma sätt som Hallén frågande till den vinklade framställningen och bristen på nyanser i Sjukhusläkarens beskrivning av sjukvårdsstyrning genom regioner.
Även om olika uppfattningar ibland får komma till tals i tidningen så sker rubriksättning, urval och presentation ofta på ett försåtligt sätt som framhäver myter och halvsanningar vilket ger ett ensidigt budskap. Vi vill kortfatta belysa en liten del av detta.
Myt 1. Regioner kostar pengar. Thomas Zilling skriver att ”Ingen av försöksregionerna Skåne eller Västra Götaland kan skryta med att sjukvården gått från ekonomiskt underskott till överskott (Sjukhusläkaren nr 2/2008)”.
Om Zillling läst på hade han kunnat konstatera att Västra Götalandsregionen har gått från ett miljardunderskott till ett miljardöverskott sedan regionbildningen. En likviditet nära noll är nu plus 4,5 miljarder.
Av SKLs rapport ”Öppna jämförelser” framgår att VGR tillhör de sjukvårdshuvudmän som hade de lägsta kostnaderna för hälso- och sjukvård i Sverige.
Myt 2. Regioner leder till långt avstånd till ansvariga. ”Storregioner leder till att politikerna hamnar så långt från verkligheten att de inte längre anser sig ansvariga för de följder besluten får” (Sjukhusläkaren nr 6/2007).
Javisst är regioner större än landsting men en region uppbyggd med ett universitetssjukhus som nav är en långt mer lokalt förankrad organisation än den statliga styrning som förespråkas i Sjukhusläkaren.
Det är svårt att förstå att Marie Wedins påstående att, ”Sjukvården borde istället finansieras och planeras utifrån ett nationellt perspektiv (Sjukhusläkaren 3/2008)”, skulle innebär mindre storskalighet än regiontanken.
Vi menar att den professionella samverkan som utvecklats inom vår region är till gagn såväl för läkare som patienter.
Myt 3. Stora regioner – stora sjukhus. Det kanske allvarligaste är att Sjukhusläkaren blandar samman de problem som kollegor förknippar med stora sjukhus med storskalighet genom regionbildningar.
I Sjukhusläkaren 3/2007 intervjuas Bengt Åhgren med anledning av rapporten ”Stora eller små sjukhus, har det någon betydelse för produktiviteten” som kom för drygt tio år sedan.
Trots att hans rapport handlar om sjukhus talar tidningsrubriken om regioner och lyder märkligt nog ”Ren och skär tro bakom påståendet att stora regioner är bättre för sjukvården”.
Det framgår absolut inte av texten att Åhgren, som förefaller ha formulerat sig mycket balanserat, uttryckt sig så.
Regioner är inte synonymt med sjukhusfusioner och storskalighet och brist på mångfald på det sätt som det framställs i Sjukhusläkaren. Några fusioner av sjukhus har inte gjorts i Västra Götaland sedan regionbildningen utan de stora fusionerna i väst, t.ex. av NU-sjukvården och Sahlgrenska universitetssjukhuset är gjorda före regionbildningen.
Den enda signifikanta ledningsförändringen som gjorts av Västra Götalandsregionen är tvärtom att Alingsås sjukhus avskilts från Södra Älvsborgs sjukhus och fått egen ledning.
De mindre sjukhusen har vuxit men ibland fått delvis andra uppdrag och är fortsatt livskraftiga.
Sjukhusläkaren har bland annat tagit upp och kritiserat fusionen av all ortopedi inom Sahlgrenska universitetssjukhuset. Men förändringen av ortopedin inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset är en sjukhusintern strukturförändring som dessutom varken skulle blivit bättre eller sämre om den gjorts inom ett landsting, en region eller inom ramen för statlig styrning.
Men det hindrar inte Marie Wedin från att om regionbildningar påstå att ”resultatet är i mångt och mycket ett fiasko á la Västra Götaland där ortopedin och primärvården står i ljusan låga (SL 3/2007)”.
Vi uppfattar regioner som en i väsentlig grad ickefråga bland kollegor i motsats till många andra engagerande organisatoriska frågor som ligger nära läkarnas vardag. Vi möter många kollegor och de senaste åren upplever vi att regionbildningen inte diskuteras i någon större grad.
Vi tror istället att en förändring här i Västra Götaland av många som vill ha arbetsro, skulle uppfattas som ett verksamhetsstörande experiment.
Sjukvård måste styras på något sätt. Någon måste samla in så mycket pengar till vård som folk tycker är skäligt och fördela dom klokt.
”Regioner är ett av flera goda sätt att göra det på och som innebär både fördelar och förstås också nackdelar men där vi tycker fördelarna dominerar, men vi vill inte gå längre in i den verkliga sakfrågan här.”
Vi skulle önska att vår specialistläkarförening höll isär diskussionen om regioner från den fackligt mycket viktigare diskussionen om arbetsmiljö, anställningsvillkor, vårdstruktur, mångfald och hur det lokala arbetet organiseras professionellt.
Frågan om regioner och regionbildning är sådan att vi inte anser det nödvändigt att sjukhusläkarföreningen behöver ha och torgföra en samlad uppfattning å våra vägnar. Vi läkare har nog en så splittrad uppfattning i denna fråga att vi kan agera individuellt och på annat sätt.
Staffan Björck och Jarl Torgerson
