”Jag beklagar att Sjukhusläkarföreningen ställt sig på revirförsvararnas sida”
Mycket av detta är egentligen för oseriöst för att det ska vara värt att bemöta det, men jag ska ändå på detta begränsade utrymme försöka sammanfatta Vårdförbundets bild.
För att börja med ledarskapet. Det må vara så att Sjukhusläkarföreningens ledning anser att en individs ledarförmåga avgörs av hans eller hennes yrkestitel, men de allra flesta i samhället, oavsett yrkestillhörighet, anser sannolikt att den som har bäst ledaregenskaper ska leda verksamheten.
”Oroande”
Det är förvånande – och oroande – att en av läkarnas största organisationer på detta sätt bestämmer sig för att skapa revir före samarbete mellan yrkesgrupperna. Vi har nämligen trott att Läkarförbundets företrädare menat allvar när vi i gemensamma diskussioner varit överens om att ledaregenskaper ska vara avgörande för vem som är chef i vården.
Detta nyuppväckta revirförsvar skapar problem för vårt samarbete och för våra gemensamma diskussioner om hur vården kan utvecklas, men det är ingenting jämfört med de följder detta kan få för de patienter som är beroende av att alla professioner samverkar för att ge en så god vård som möjligt med utgångspunkt i individens behov.
De flesta läkare, såväl i Sjukhusläkarföreningen som i andra yrkesföreningar, inser nog detta. Ytterst få längtar tillbaka till den tid då sjuksköterskan i bästa fall höll i pärmen på ronden eller till den tid då sjukgymnaster och arbetsterapeuter betraktades som främmande fåglar utan betydelse för vårdens kvalitet.
”Präglas av fördomar och misstro”
Som företrädare för landets sjuksköterskor anser jag att det är ett problem att Sjukhusläkarföreningens ledning tycks så ointresserade av att seriöst diskutera andra yrkesgruppers roll i vården och att fördomar och misstro i så hög grad präglar dess syn på sjuksköterskans roll.
”Vi vet att omvårdnadsforskningen bidrar till vården”
Om Sjukhusläkarföreningens ledning inte har mer insikt i de vetenskapliga områden som finns representerade inom vården säger det mest om föreningens ledning.
Omvårdnad är ett etablerat vetenskapsområde och landets sjuksköterskor har ingen anledning att oroa sig för att representanter för läkarkåren angriper deras yrke: vi vet att det jobb sjuksköterskorna gör är viktigt och att omvårdnadsforskningen bidrar till utvecklingen av vården.
Det är självklart alltid intressant att diskutera sjuksköterskeutbildningen, arbetsinnehållet i sjuksköterskans profession eller omvårdnadsforskningens betydelse för vården. Men om en sådan diskussion ska bli meningsfull krävs en grundläggande respekt för vår profession. Denna respekt lyser totalt med sin frånvaro i Sjukhusläkaren nummer 5.
”Inga assistenter längre”
Sjuksköterskor är inte längre assistenter till läkaren; i takt med att vården utvecklats har alla yrkesroller blivit mer självständiga – gentemot läkaren men också gentemot andra professioner.
Jag tror att detta är bra. En så kunskapsintensiv verksamhet som vården är beroende av välutbildade yrkesutövare som tar ett eget ansvar och självständigt kan se helhet och sammanhang. Jag beklagar därför att Sjukhusläkarföreningen så entydigt tycks ha ställt sig på revirförsvararnas sida. Den stora förloraren i detta sammanhang är patienterna som idag, och i framtiden, är i behov av en kvalitativt god vård.
Vi vill fortsätta samarbeta med alla som är intresserade av att utveckla vården. Om Sjukhusläkarföreningen inte är intresserade av detta är det deras val: vi vet att det finns gott om läkare som vill utveckla vården tillsammans med andra professioner. Vi ser fram emot att samarbeta med dessa.