Inför hotet om en offentlig avrättning skrev jag på min avskedsansökan utan betänketid
Min önskan är inte att hänga ut någon eller att få ge igen för något jag själv upplever att jag lidit. De som utsatt mig för det hemska trauma jag utsatts för behövs säkert inom vården och det är viktigt att de kan göra ett så gott arbete som möjligt för att vi skall kunna ge hjälp till så många som möjligt.
Även de skall ha rätt till en rimlig opartisk bedömning innan domen fälls, även om det är något jag inte fick av dem.
Det jag berättar kan till stora delar bekräftas av skrivelser från polis och HSAN samt av kollegor. Men själva samtalet mellan mig, min chef och personalchefen finns inga ytterligare vittnen till då jag blev inkallad på kort varsel och vid förfrågan inte fick något nytt möte eller möjlighet att ha med en facklig representant.
Jag ringde dock till en jurist vid Läkarförbundet dagen efter och berättade vad som skett, då jag upplevde att det var rena ”maffia-metoder” som använts. Hon sa då att det inte var ett acceptabelt eller riktigt sätt som min chef och personalchef hanterat det hela på och att hon kunde kräva omförhandlingar.
Men hoten om offentlig utskämdhet som personalchefen och min chef skrämt mig med gjorde att jag lät det vara.
Det hela började med att jag blev anmäld till HSAN av en patient som upplevde sig kränkt. Detta är första och enda gången jag fått en sådan anmälan.
En vecka senare kom min chef in på mitt kontor och sa att vi skulle träffas hos personalchefen angående en anmälan till HSAN.
När jag kom upp till personalchefens kontor var min chef ovanligt vänlig medan vi väntade på personalchefen. Väl inne hos personalchefen så blev klimatet ett helt annat.
Dom krävde att jag skulle berätta vad som hänt. Jag sa att det hela kändes väldigt jobbigt och frågade om vi kunde boka in en ny timme för samtal. Men det var det inte frågan om.
”Det ligger i ditt intresse, att här och nu förklara dig” fick jag till svar flera gånger. Jag kände mig väldigt pressad och obekväm med den hårda ton som var. Jag upplevde ett väldigt känslomässigt och antalsmässigt underläge.
Jag beskrev då hur jag upplevt det hela. Därefter fick jag till svar att – det var ju en helt annan upplevelse än den patienten haft. Men att de litade på det patienten sagt och inte på det jag sagt.
De berättade att de bägge hade talat med patienten och trodde på henne (underförstått inte på mig). Jag förstod då att jag var dömd innan jag ens blivit hörd.
De undrade om jag visste att patienten förutom att ha anmält mig till HSAN även anmält mig till polisen (det visste jag inte).
”Fick domen direkt”
De förklarade att jag inte var önskvärd i NU-sjukvården längre och att jag hade två val. Antingen så skriver jag på ett papper direkt att jag ”av fri vilja” säger upp mig på studs, eller också så startar de en offentlig uppsägelseprocess mot mig, där jag underförstått kommer att få det mycket svårare, bli utskämd offentligt och svårare att få jobb någon annanstans över huvud taget .
Då jag hade tre månaders uppsägningstid skulle jag jag få lön de tre månaderna om jag inte visade mig på arbetsplatsen, igen. Om jag skrev under genast så fick jag detta generösa erbjudande, men det gällde bara nu, och om jag gick ut genom dörren utan att skriva på så skulle jag aldrig få ett lika bra erbjudande igen.
De garanterade att inte skämma ut mig – att anklagelserna inte skulle spridas till andra om jag skrev under och att min chef inte skulle prata med någon om det. De hade talat med direktören och den lokala fackliga representanten, sa de, och de var alla införstådda med situationen och att de inte skulle prata bredvid mun.
Skrev på inför hotet om en offentlig avrättning
Inför hotet om ”offentlig avrättning” så skrev jag på. Kort därefter korrigerade min chef sig och sa att han även informerat den lokala ledningsgruppen på vår klinik (sju personer inklusive kollegor), jag förstod då att det där med diskretion till dels var överspelat, då jag av personer från den gruppen direkt och indirekt tidigare fått veta saker som inte var för mina öron.
Men hotet om en ännu offentligare avrättning gjorde att jag svalde kamelen. Min chef korrigerade sig då ytterligare och sa att om han hamnade i en pressad situation så skulle han bryta tystnaden.
Jag frågade om jag fick gå till mitt kontor och byta kläder eller om de ville ha mina nycklar och passerkort direkt (vid det här laget såg jag mig själv i klass med Usama bin Ladin).
Jag fick då till svar att ”nej då, du är ju ingen fara för säkerheten, det är klart att du kan ha kvar dina nycklar och passerkort – ta du den tid du behöver för att städa undan på ditt kontor – så kan du väl bara avtala en tid och plats om någon vecka eller så då du kan lämna tillbaka nycklarna och passerkortet.” Den platsen var uppenbarligen utanför kliniken – då jag nu var portförbjuden.
Fallet avskrevs direkt
Dagen efter att jag varit till polisen för förhör (ensam också denna gång) avskrev polisen fallet. En tid därefter fick jag brev från HSAN där de också förklarade att det inte fanns hållpunkter för annat än att fria mig.
Efter detta har flera hört av sig från min klinik och undrat hur jag har det. De gjorde också en insamling på kliniken till en avskedspresent till mig i min frånvaro. Då en av överläkarna frågade min f.d. chef om jag skulle kunna få komma till kliniken och ta emot avskedsgåvan, bli avtackad, blev svaret: ”Nej”.
De flesta av mina tidigare kollegor blir glada när vi träffas på stan eller någon annanstans, det har blivit mer än en kram. Men en del tittar ner i marken. En av mina f.d. fina underläkare sa till mig vad jag antar de flesta tänker. ”Han måste ha gjort något riktigt grovt – för att tvingas gå på dagen”.
F.d läkare inom NU-sjukvården
Läkaren anmäldes för en bagatell
Sjukhusläkaren har kontrollerat uppgifterna i artikeln. Vi har läst patientens polisanmälan och anmälan till HSAN och läkarens förklaring till vad som inträffade
Av handlingarna framgår att läkaren anmäldes för en häpnadsväckande bagatell där ingenting hände.
Polis och HSAN avskrev också fallet omedelbart.
Vi har kontaktat Läkarförbundets representant, den psykolog som läkaren fick hjälp av efter den traumatiska händelsen och kollegor till läkaren, som menar att läkaren upplevdes som “obekväm” av ledningen och att det troligtvis var anledningen till att han pressades att begära avsked.
Läkaren har velat berätta sin historia, men inte peka ut någon. Vi respekterar hans val.
Läkaren arbetar idag som överläkare i Norge.
Uddevalla/NÄL-konstruktionen över huvud taget osar politisk opportunism och planering på ren sandlådenivå med olika akut-specialiteter på olika sjukhus (jo, det är sant, och värre ska det bli då trauma ska flytta från Uddevalla till NÄL men akut ortopedi ska finnas kvar på Uddevalla. Fn finns akut kirurgi på NÄL men akut urologi på Uddevalla.) Man tar sig för pannan och skäms när man ska förklara för patienterna. Det är två mil mellan sjukhusen.
Så nog kan man undra över DEN ledningen… Tyvärr blir det så när lekmän bestämmer och proffsen tvingas foga sig i landstingens underbara värld.
Det är förfärligt att läsa om denna kränkning. Det gläder mig att denna kollega hittat annan arbetsgivare, men oerhört sogligt att han/hon skulle behöva gå igenom detta.
Det är inte första gången NU sjukvårdens ledning visar sin rätta sida. När man inte var nöjd med en reporter på tidningen Bohuslänningen fejkade man en presskonferens med henne inbjuden så man kunde pressa henne. Det var den gången Sjv Dir Sten Axelsson inte hälsade och skyllde senare på att han varit på toaletten….
En kritisk läkare fick på ett möte en offentlig utskällning av Axelsson. Han krävde senare att läkaren skulle be om ursäkt, men efter att t.o.m regionledningen tyckte det var olämpligt skrev han en ursäkt med orden ”Ibland blir det fel …”
Nyligen har vi sett hur samma ledning passat på att få bort en duktig, men ej köpt verksamhetschef på ortopeden. Han använde hyrläkare från egna regionen. Det visade sig inte vara fel och Axelsson har själv föreslagit det och var hela tiden informerad. Det som triggade ”rädda sig själv” beteendet var att regionen skulle se över alla hyrläkare.
Detta har skapat en arbetsmiljö i Uddevalla och på NÄL i bottenklass med väntetider på akuten till dygn för misstänk stroke, ingen vågar säga något, desperata chefer skriver brev till arbetsmiljöverket men vågar ej skriva under med namn osv osv
Den politiska styrelsen tyckte det var bra agerat i t.ex. ortopedfrågan och ger ledningen full förtroende. Ordförande tycker ”det är slappt” att verksamheterna (=läs personalen) inte håller budget.
SKLs medlemmar har ett ledningsproblem, och Varberg och NU sjukvården visar att förtroendet är i botten. SKL lullar dock på och förklarar att vi har minst antal vårdplatser därför att den medicinska utvecklingen gått framåt. Problemet är att det har den gjort i resten av OECD också – ändå har vi minst. Och vi är inte världsbäst längre – vi rasade 3 placeringar i senaste EU graderingen.
Men denna typ av argumentation (+ andra tvielaktiga utredningar) visar att SKL och sina medlemmars ledningar har ett mycket stort problem, och tar de ej itu med detta kommer förtroendekrisen bli så stor att det inte finns någon återvändo. Jag tror inte SKL då inser för då kommer sjukvården snabbt reformeras vare sig de vill eller inte.