”Det behövs en ny utredning som klargör vem som ansvarar för vad”
– Jag förstår om vissa är tveksamma till ännu en utredning, men regeringen har uppfattat att relationen mellan universitet och sjukvård är ett problem. Därför är det väldigt bra att en ny utredning klargör vad som är universitetets ansvar och vad som är landstingshuvudmannens ansvar. Beslutet är viktigt för det kommer att påverka hela sjukvårdssystemet.
Lennart Persson var ansvarig för utredningen om den kliniska forskningen i Socialdepartements utredning om den högspecialiserade vården, där det lades fram en hel del förslag, men han menar att en statlig offentlig utredning har starkare tyngd än ett projekt inom ett departement.
– Jag tycker att förslaget om den nya utredningen är det mest centrala i forskningspropositionen, speciellt med tanke på att frågorna behöver integreras i Ansvarsutredningens diskussion om Sveriges organisation och förvaltning.
– Frågan om vi ska ha kvar landstingen eller om vi ska ha regioner är inte oberoende av hur vi utbildar läkare och hur vi bedriver medicinsk forskning.
När det gäller frågan om den kliniska forskningens framtid är Lennart Persson trots alla svårigheter optimisitisk.
Han menar att debatten om den kliniska forskningen tagit fart ordentligt och att det är väldigt många som intresserar sig för frågan idag.
Lennart Persson tycker också att det nya ALF-avtalet är bra.
– Där står tydligt att ALF-medlen ska fördelas i samråd mellan landstingshuvudman och universitet och att ALF-medlen är till för patientnära klinisk forskning och för att utveckla hälso- och sjukvården.
Lennart Persson påpekar också att det nuvarande ALF-avtalet sätter väldigt få gränser och att det nu finns goda förutsättningar för kreativa lösningar, men han betonar att det gäller att framhålla sina argument för hur ALF-medlen ska fördelas.
– I Uppsala diskuteras just nu om strategiska ALF-medel kan styras till klinisk forskning inom den högspecialierade vården.
Även om forskning om folksjukdomar förstås är mycket viktig så har systemen för ALF-medelsfördelning vid de flesta fakulteter ofta missgynnat klinisk forskning inom den högspecialiserade vården.
Lennart Persson säger att det är ett problem att allt färre läkare får ALF-medel och att de som får medel oftast går ifrån kliniken och forskar i hög grad prekliniskt.
– Det betyder att man får mindre mervärde av den kliniska forskningen i den kliniska vardagen.
Den kliniska forskningen har idag svårt att hävda sig i Vetenskapsrådet, något som Lennart Persson tycker borde förändras.
– Min åsikt är att Vetenskapsrådet borde vikta om sina anslag till mer patientnära klinisk forskning. Det ger kanske inte så mycket pengar, men Vetenskapsrådet har stark styrkraft. Idag är det så att stöd från Vetenskapsrådet ger en multiplikationseffekt.
– Många fakulteter betraktar pengarna som en kvalitetsstämpel och har regler som gör att projekt stödda av Vetenskapsrådet också automatisk får pengar från fakulteten.
– Det innebär att det blir ännu mindre pengar till den kliniska forskningen, eftersom fakultetsanslagen stått stilla, säger Lennart Persson.
Han tror ändå på en ljusare framtid för den kliniska forskningen. En av anledningarna är den medicinska utvecklingen.
– Den grundläggande forskningen inom molekylärgenetiken verkar ha nått en platå. Tron på att man snabbt ska kunna omsätta de nya rönen i kliniskt arbete och i nya behandlingar för patienter har kylts av. Det öppnar för att annan forskning kan komma i fokus, menar Lennart Persson.
I specialitetsöversynen för du fram konkreta förslag på hur unga läkare ska kunna rekryteras till kliniska forskning genom att forskningskompetens räknas in i ST-utbildningen. Tror du att det är realistiskt annat än på de riktigt stora universitetsorterna?
– I det korta perspektivet är det förmodligen svårt att realisera en sådan tanke annat än i undantagsfall, men på sikt tror jag att det kommer att vara realistiskt att hitta former för det här även för läkare som har sin huvudplacering utanför universitetssjukhusen. Utvecklngen går mot att medicinsk klinisk forskning kommer att bedrivas i hela sjukvårdssystemet och vi ser sedan flera år tillbaka en utveckling där de medicinska fakulteterna samverkar med sjukhus inom sjukvårdsregionen. Man bygger upp satellit-enheter och olika former för samverkan. Även om det ser olika ut i Sverige så finns trenden överallt.
Har Sverige råd att bedriva undervisning och forskning av internationell klass vid sju universitetssjukhus?
– Det är tveksamt, samtidigt är det ju inte säkert att alla universitetssjukusen ska forska om allting. En rimlig utveckling kan vara att sjukhusen specialiserar sig åt olika håll. Den utvecklingen ser vi ju redan.
– Vi har till exempel inte transplantationskirurgisk verksamhet och klinisk forskning på mer än fyra ställen. Vi gör hjärttransplantationer på tre ställen. Vi har två nationella brännskadeavdelningar. Man kan naturligtvis specialisera sjukhusens verksamhet och kliniska forskning ytterligare och en sådan specialisering kan ju också omfatta andra områden..Samtidigt måste man fråga sig vad begreppet sjukhus står för, menar Lennart Persson.
– Är ett sjukhus en byggnad, är det en serie hus intill varandra eller är ett sjukhus en organisation? Vi ser nu hur Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge och Solna är två sjukhus, men en organisation. Jag tror att vi i framtiden får vara öppna för nya samarbeten och organisationer.
Ett sätt att se till att forskningsmedel går till klinisk patientnära forskning är att kvotera doktorandtjänster vid fakulteterna så att andelen doktorander från läkarprogrammet garanteras. Kan det vara en framkomlig väg?
– Nej, jag tror inte att kvotering är rätt metod. Det är inte bra att lägga fast så statiska regler i en verksamhet som är så dynamisk som forskning. Man får inte heller glömma att den grundläggande medicinska forskningen behövs och är viktig även ur ett sjukvårdsperspektiv. Jag tror att vi måste hitta andra sätt att få läkare att forska. Här har landstingen tillsammans med fakulteterna ett stort ansvar, tycker Lennart Persson.
– De måste se till att det lönar sig att forska. Sedan är det väl också så att en del av den forskning som nu kallas medicinsk kanske bättre hör hemma inom biologiska, naturvetenskapliga eller biokemiska institutioner.
