”Att konkurrensutsätta forskningsmedlen är inte centralism utan en nödvändighet för kvaliteten”
Det räcker därför inte längre med att bedriva det bästa projektet i landstingen. De omfattande resurser som landstingen avsätter för klinisk forskning (cirka 3 miljarder) måste användas på ett mer kvalitetsbefrämjande sätt.
Idag fördelas medlen huvudsakligen enbart i lokal konkurrens inom landstinget. Att konkurrensutsätta tre miljarder av våra skattepengar är inte tecken på ett centralistiskt synsätt, som Thomas Zilling hävdar, utan är ett sätt att värna om och utveckla kvaliten på den kliniska forskningen, oavsett om den utförs på universitetssjukhus eller i andra miljöer.
Att höja kvalitén och förbättra konkurrenskraften på svensk forskning är ett av huvudmålet med alliansens forskningspolitik.
Varför går det åt fel håll?
Vilken är då förklaringen till att Sverige – trots lång forskningstradition, en hög andel forskarutbildade läkare, engagerade patienter, unika register och biobanker – inte lyckats behålla en topposition inom medicinsk forskning utan halkat ner till 10 plats, efter länder som Finland, Danmark och Holland?
Den huvudsakliga anledningen är att forskningen inte får de resurser och den tid som krävs, utan ofta får stå tillbaka i dagens hårt ansträngda sjukvård. Forskning efterfrågas inte från ledningshåll.
Det saknas dock inte intresse för forskning bland vårdens disputerade medarbetare, tvärtom. Möjligheterna att kombinera forskning med klinisk verksamhet är dock begränsade.
Det krävs därför betydligt fler tjänster som ger disputerade medarbetare i hälso- och sjukvården tid att utveckla sin forskning i samklang med den kliniska verksamheten.
Karriärvägarna och incitamenten för en kliniker som valt att forska måste uppfattas som tydliga och attraktiva. Mitt förslag om 160 nya tjänster med tid för forskning skapar bättre karriärmöjlighet för kliniska forskare. Det är inte bara fråga om postdoc tjänster utan också tjänster för mer seniora forskare. Denna åtgärd ska ses som ett första steg och kräver en uppföljning i form av fortsatta satsningar också från landstingen.
Inte möjligt att gå tillbaka
Thomas Zilling pekar på behovet av prekliniskt utbildade kliniker och vill gärna se en återgång till examination i anatomi, fysiologi och farmakologi.
Idag disputerar 2 procent(!) av studenterna före läkarexamen.
Jag tror inte det är möjligt att gå tillbaka till ”gamla tider” då de flesta kliniska forskare hade en preklinisk forskarutbildning.
Lösningen är att ge plats för tydligare forskningsperspektiv i grundutbildningen, att utveckla forskar-AT och forskar-ST på universitetssjukhus, inrätta kliniska forskarskolor och skapa attraktiva translationella forskningsmiljöer med preklinisk och klinisk forskningskompetens.
Dessa åtgärder bör också stimulera en tidigare rekrytering av läkare till forskarutbildningen. Idag är medelåldern vid disputation 43 år, och totalt är endast nio procent av landets disputerade läkare under 40 år.
Våra blivande kliniska forskare har hunnit en bra bit in i medelåldern redan vid starten av sin forskarkarriär.
Snabba beslut krävs nu för att garantera rekrytering och återväxt och för att säkra kvaliteten i svensk klinisk forskning och därmed även i vården framöver.
