• 25 oktober 2011
• 2
• Detta är en debattartikel – innehållet speglar skribentens åsikter, inte Sjukhusläkarens.

Det har satsats massor på utrustning och konst. Det som ger mig mest, oväntad, underhållning är att kaffeapparaten pratar tyska med mig och att bröstmjölks­kökets särskilda diskmaskin har en genom­skinlig lucka genom vilken man kan se allt vatten svischa förbi. Jag vet, lite infantilt, men litet kan roa mycket.

Fast denna engångssatsning gör att jag inte kan låta bli att reflektera över att det sällan finns resurser för det dagliga arbetet, dels vad gäller utrustning, dels vad gäller personaltid, utom just vid stora byggnadsprojekt.

Vår lilla sektion är bara ett exempel, sedan har vi ju jättesatsningar såsom Nya Karolinska där miljarderna i bygg-gropen verkar sakna gränser. Kanske är detta ett av de stora problemen i vården. De små insatserna/kostnaderna är inte lika marknadsföringsmässiga som stora byggprojekt med visioner om nya sätt att erbjuda och utföra vård, ofta med en känga mot dagens system som framhålls som ineffektivt och gammalmodigt.

Sambandet att dagens vård lever i svält och därmed inte kan fungera effektivt är inte gångbart att framhålla. Priset blir att samhällets bild av vårdens brister alltid lyfts fram på bekostnad av de som faktiskt är ganska nöjda med den vård de fått/får. Och så är cirkeln sluten. Det blir en sanning att dagens vårdutförande och organisation är gammalmodig, ineffektiv och måste förändras radikalt.

Varför man då inte får lyfta blicken och säga att hela sjukvårdens organisation och ledning är gammalmodig, ineffektiv och dessutom utsatt för oklar styrning är ju lätt förvirrande. Jag pratar om landstingen som utförare av vård, och de storartade projekten – regionbildningarna.

Alla vill bli den nya regionföreträdaren och förfoga över stora domäner, både mark och ekonomiska resurser, för då kommer de att kunna styra vården ännu mer effektivt. Tror vi på detta?

Se hur region Skåne hanterat frågan med biologiskt aktiva läkemedel, Västra Götalands syn på MS-behandling och hur Norrbotten hanterat kostnaden för ett dyrt ögonläkemedel. Vem kan säga att det framträder en bild av ansvarstagande, effektivare ledningar som ger bättre vård i jämförelse med dagens mindre landsting?

Skepsisen mot regionernas förträffligheter finns ju inte bara från min sida, där finns både politiker, högre tjänstemän och verklighetens folk.

Det verkliga trycket att skapa regioner finns bland de redan frälsta, och de sitter tyvärr alltför ofta på de positioner som med storskaligheten kommer att få en ännu högre position.

En del av dessa personer framhåller också gärna att regionfrågan är så komplicerad, så att vi vanliga medborgare inte ska få rösta om det, inte heller egentligen ha något inflytande över den. Vi ska lugnas med uttalanden om stärkta finanser och bättre ledning.

Såg just att Sahlgrenska har svåra problem på grund av svängningar i beställningar av vård, det ska bli intressant att se vad den stora regionen kommer att göra för att säkerställa den långsiktighet som behövs för att ett universitetssjukhus ska kunna utföra sitt uppdrag som högspecialiserad vårdutförare, utvecklingsmotor och utbildningscentrum?

Mikael Rolfs,
styrelseledamot
i Sjukhusläkarna.