• 05 september 2007
• 0
• AV: Christer Bark

De tre första operationerna utfördes 4-5 juli tillsammans med skaparen av metoden, den amerikanske hjärtkirurgen Randall K Wolf. En fjärde operation gjordes i september.
Operationerna blev succé. Patienterna blev alla av med det plågsamma flimret.

Sedan hände i stort sett ingenting och fram till idag har teamet trampat nästan på samma fläck och har bara fått göra ytterligare tre operationer, trots att de menar att det finns ett stort antal patienter som skulle kunna bli hjälpta till ett bättre liv av minimaze-metoden.

– Sjukvården är så nersparad idag, även på ett universitetssjukhus att det många gånger är näst intill omöjligt att få plats att starta nya verksamheter, menar Erik Gyllstedt.

– Resurserna räcker precis till den dagliga traditionella verksamheten. Det är brist på operationssalar och postoperativa vårdplatser för att köra igång nya behandlingsmetoder och det har varit omöjligt att klämma in den här typen av patienter i den ordinarie verksamheten, trots att samhällsvinsterna är uppenbara.

Mircea Dobre håller med Erik Gyllstedt i kritiken:
– Det räcker inte med entusiasm, framtidsvisioner och intresse för införandet av nya tekniker och metoder om inte de åtgärder vidtas som krävs för att få till stånd förändringar.
För sju år sedan tog Erik Gyllstedt och hans thoraxkirurgkollegor även upp en ny metod att med hjälp av metallskenor behandla trattbröst.

Metoden har varit väldigt lyckosam och gett de patienter som opererats kraftigt förbättrad livskvalitet, men lundateamet har bara resurser till att operera 10-20 patienter om året. Under en period var kön uppe i cirka 150 patienter, vilket var en ohållbar situation.

– Så nu går jobben till Spanien, på Försäkringskassans bekostnad. Det är rena snurren, menar Erik Gyllstedt.
– De senaste två åren har ett 50-tal patienter på vår väntelista opererats i Spanien av en tidigare kollega som pensionerats och nu samarbetar med ett spanskt sjukhus. Det är fler än vi själva kunnat göra under samma tid, vi har fortfarande ett 90-tal på väntelistan för operation av bröstväggsmissbildningar i Lund.

Erik Gyllstedt menar att universitetssjukhusen borde inte drivas av landstingen utan av staten.
– Självklart ska även ett universitetssjukhus utföra en del rutinverksamhet för att hålla ångan uppe, men vi kan inte ha det som nu att det inte finns plats för nyheter i verksamheten. Då har man inte förstått universitetssjukhusets uppgifter tycker jag.

– Vi ska inte bara utföra högspecialiserad vård utan bedriva forskning och undervisning och där ingår att utvärdera nya metoder. Det är en oerhört viktig uppgift för att kunna förbättra den framtida medicinska vården. Om inte universitetssjukhusen klarar av det, vem ska då göra det? undrar Erik Gyllstedt.

Men det är inte bara resursbrist som förhindrar uvecklingen av nya medicinska metoder, menar Erik Gyllstedt.
– Utvecklingen hämmas av att läkarskrået saknar makt idag. Den är flyttad uppåt i de nya processorganisationerna.

– Vi kommer med förslag, men det är sällan det händer någonting. Förslagen försvinner någonstans, var vet jag inte.
– Byråkratiskt sett är den nya processorganisationen genial, som ett Excell-shema med rader och kolumner för olika processer och verksamheter med chefer i änden av varje rad och kolumn och chefer i olika knutpunkter, menar Erik Gyllstedt.

– Problemet är att det är oerhört svårt att få plats med något nytt. Vi möts ofta av svaret att ”det är inte mitt bord”. Det är väldigt svårt att veta vem som bestämmer och var man kan få ett beslut.

Erik Gyllstedt tror inte att det går att få tillbaka klinikerna med de starka klinikcheferna, men det fanns en stor fördel med den organisationen menar han.

– Tidigare hade vi klinikchefer vars huvudintresse riktade sig neråt mot verksamheten. De kunde verksamheten och var verksamhetens representant uppåt. I dag har det blivit så att de som sitter i motsvarande positioner är ledningens representant nedåt. Det gör det svårare för oss att få gehör för nya metoder.

Thoraxkirurgkollegan Mircea Dobre, specialist på stor Mazekirurgi, något han kommer att tala om på Riksstämman i november, menar att Lund missat många tåg under årens lopp.

– Hade vi kommit igång 2005 och etablerat en riktig arytmi-process med interdisciplinära möten mellan kardiologer, elektrofysiologer, hjärtkirurger och distriktsläkare hade Lund kunnat varit på världskartan med volym, resultat, samarbete och forskning.

Idag kan han konstatera att Barcelona nu blivit träningscenter för europeisk minimaze-kirurgi. Det kunde ha varit Lund. Trots detta säger han sig vara optimist. Kunskaperna om Maze-kirurgi är stora i Lund.

– Nu är det också beslutat att vi ska få göra en minimaze-operation i månaden framöver och vi är kallade till ett interdisciplinärt möte för att samla ihop krafterna när det gäller flimmer, men det skulle ha varit igång för länge sedan, menar han.

– Väntelistorna för patienter med svåra flimmerproblem bara växer och växer runt om i landet. Ingen tar hand om patienterna trots att det finns nya metoder att ta bort deras plågsamma flimmer och minska riskerna för en rad svåra följdsjukdomar.