Nyhetsarkiv

De utför stordåd i det tysta

Ändå har klinikens forskningsverksamhet lett till långt större nytta än många av nyhetskanalernas ”revolutionerande genombrott” som lovar guld och gröna skogar om tio eller 20 år.Den tredje januari 2005 blev Mats Persson från Vessigebro, nordost om Falkenberg i Halland, av med handen när han arbetade med en vedklyv. I iltransport fördes han med ambulans, via Halmstads lasarett där en narkossköterska hämtades upp, till handkirurgen på Universitetssjukhuset MAS i Malmö. Handen låg i plastade sterila handdukar och duschades med natriumklorid under resan.

För kirurgen Lars Dahlin och hans kollega Lars-Eric Necking gällde det att handla snabbt så att de små musklerna i handen som är känsliga för dålig blodcirkulation inte skulle ta ytterligare skada.

Under operationen som tog hela natten reparerades strålbenet och armbågsbenet med hjälp av plattor och skruvar. Senor och muskler syddes ihop för hand med nål och tråd.Med hjälp av mikroskop sydde kirurgerna därefter ihop Mats Perssons blodkärl och nerver.

Vid reparationen av de avskurna nervstammarna lämnade Lars Dahlin och Lars-Eric Necking en liten glipa mellan ändarna för att ge utrymme åt bland annat celler och tillväxtfaktorer. Metoden som baseras på den neurobiologiska forskningen vid handkirurgen har visat att nervtrådarna verkar växa ut bättre på så vis än om nerverna sys ihop väldigt, väldigt noggrannt som man gjorde tidigare

Hade det varit nödvändigt att handla snabbare hade Lars Dahlin och Lars-Eric Necking lagt in Mats Perssons avklippta nervändar i en tub genom vilken kroppen kan skapa en ny nervstam. Också det en metod som utvecklats på kliniken under många år, som är väl så bra som att sy ihop nerverna noggrant för hand.

När Mats Persson vaknade upp ur narkosen fick han beskedet att handen var tillbaka. Ett ”mirakel” hade skett medan han låg sövd, men ingen kände sig föranledd att ringa den stora dagstidningens nyhetsredaktion och meddela den goda nyheten.

Hade det varit år noll hade Lars Dahlin och handkirurgens läkare förmodligen kunnat ta upp konkurrensen med det som idag blivit en av världens största trossamfund. Men nu inkom Mats Persson år 2005 e.Kr. och Lars Dahlin och Lars-Eric Necking hade bara gjort vad som förväntadas i ett land där sjukvården sägs hålla världsklass.
Eller?

Kunde Mats Persson fått en annorlunda behandling? Kanske sämre, som gjort att hans hand blivit som ett livlöst obrukbart föremål och Mats Persson ännu en i raden av förtidspensionärer.

När Lars Dahlin och Lars Necking sydde fast Mats Perssons hand mindes de från forskargruppens ständigt pågående djurexperiment hur skadade nervceller repareras och växer ut efter skador.
Dessa kunskaper om mekanismerna som styr nervtrådarnas utväxt och specialintresset för vad som händer med nervstammar när de skadas och hur de bäst kan repareras hade de nu med sig till operationsbordet.
När de tog besluten under natten vad som skulle göras och hur det skulle göras kunde de känna sig tryggare eftersom de i sin forskning sett en del hur nerver, senor och muskler reagerar för skador.

De visste också från klinikens andra forskningsprojekt att det gäller att tala om för naturen redan från början att den inte får ligga still. Då är risken stor att allt fastnar, livlöst som en sten i cement.

Därför fick Mats Persson redan efter fem dagar plastskenor med gummibandsdrag fastsatta på stödjeförbanden för att underlätta den aktiva träningen för att förbättra senornas glidförmåga. En åtgärd som klinikens forskning visat innebär att förmågan att knyta handen blir bättre.

Mats Persson fick också vara med om något som fick honom att knappt tro sin ögon eller öron.

Under träningen på handkirurgens rehabiliteringsavdelning bad handterapeuterna honom att sätta på sig en handske med mikrofoner. Den skulle hjälpa hans hjärna att skilja på de olika fingrarna upplystes han om. Med hjälp av hörselsinnet skulle handsken lura hjärnan att känna igen lillfinger, ringfinger, långfinger, pekfinger och tummen. Detta trots att att nervstammarna ännu inte läkt ihop.

Lite lugnad av hokuspokuset blev Mats Persson när läkarna gav sin förklaring. Teoretiskt lät det trots allt ganska förnuftigt, hur märkligt det än var att gå med en handske med mikrofoner.

”Trollkonsterna” med ”känselhandsken” förklarades med att varje finger har ett projektionsområde i hjärnan. När nervtrådarna gått av i Mats Persssons handled hade informationen från fingrarna upp till dessa områden i hjärnan fallit bort. Alla impulser hade försvunnit och ett stort ”svart hål” uppstått i hans hjärna.

Därför skulle man nu med en metod som utvecklats av Göran Lundborg, professor i handkirurgi, med ”känselhandsken” hjälpa hjärnan att skilja på fingrarna med hjälp av hörselsinnet istället, medan nervtrådarna växte ut från den skadade handleden till Mats Perssons hand och fingrar.

Kirurgerna upplyste honom om att det var bra om ”det svarta hålet” blev så litet som möjligt.

Mats Persson fick också reda på att ibland växer en nerv som ska till långfingret istället ut till pekfingret och att en vuxen persons hjärna inte har så lätt att förstå detta. Det blir som att lägga ett pussel, men bitarna hamnar på fel plats.

Alla sätt att lura ”det svarta hålet” att förstå vart nervtrådarna nu tog vägen var av godo menade kirurgerna.

Normalt sett skulle Mats Persson fått börja träna känseln i handflatan först efter tre månader, när de nya nervtrådarna börjat växa ut, men nu kördes träningen igång med handsken omedelbart. Handkirurgens forskning tyder på att känslen förbättras på så vis.

Mats Persson har nu under ett års tid fått gå igenom ett ordentligt reahabiliteringsprogram speciellt utvecklat av kliniken som förutom forskning om nervcellernas cellulära reaktioner efter nervskador och olika reparationsmetoder även bedriver forskning på rehabilitering och hur patienterna kan tränas på olika sätt för att också utnyttja hjärnans plasticitet.

Mats Persson har inte haft några problem med motivationen och den själsliga inställningen till träningen. Annars kan hjärnan ställa till det för vissa patienter med svåra handskador inte bara fysiskt utan även psykiskt och motivationen vid träning är viktig. Några får så stora problem efter sin skada att de får svårt att hantera vardagen och sin rehabilitering.

För närvarande pågår därför ett projekt på handkirurgen där personer med omfattande skador följs under lång tid för att se hur de hanterar sin situation. Målet är att lära sig att identifiera patienter med särskilda träningsbehov och ge dem extra stöd under rehabiliteringen vilket skulle förhindra mycket lidande för den enskilde patienten, men även spara pengar åt samhället i form av minskade sjukskrivningskostnader.

Dyrbara skador
Forskning på kliniken har visat att om en av de stora nerverna, exempelvis medianusnerven som går ner till handen (till tummen, pekfingret och långfingret) skadas innebär det en kostnad för samhället på en halv miljon kronor för en medelpatient i form av sjukvårdskostnader och produktionsbortfall. Är flera senor också skadade blir kostnaderna ännu högre.

Andra studier på kliniken har lyckligtvis visat att extra träning efter skador på senor ger ett bättre resultat, så om patienterna får tidig och aktiv rehabilitering kan kostnaderna sänkas och patienterna komma tillbaka till arbetet snabbare.

Tillbaka i arbete
Mats Persson som är underhållstekniker och lantbrukare är idag tillbaka i arbetet som tekniker på halvtid på Katrinebergs folkhögskola.

– Handen är igång och jag har förhoppningar att det ska bli bättre. Jag har ungefär 20 procents känsel och 30 procents rörelsefunktion idag. Det svåra är koordinationen, men jag kan greppa om saker som är större än 3-4 cm.
Mats Persson var redan från början fast besluten att han ville ha tillbaka sin egen hand om det gick.

– När kirurgerna frågade honom fanns ingen tvekan och jag måste säga att det rekommenderar jag alla andra också om chansen finns.

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera