Vid tre tillfällen hittills under forskarkarriären har pediatrikprofessor Claude Marcus hamnat mitt i skottlinjen för hotarna och hatarna. Att undvika att ta debatten eller välja bort vissa känsliga forskningsområden skulle dock aldrig falla honom in. 

• 24 februari 2023
• 1
• AV: Malin Gavelin

– Man kan ju tycka att jag som barnläkare som har forskat inom fetmarelaterad sjuklighet skulle befinna mig ganska långt ifrån en verklighet som skulle vara kopplad till hot och våld. Men så är det inte alls, säger Claude Marcus, professor i pediatrik vid Karolinska Institutet.

Nej, faktum är att den senaste stormen omkring honom precis har bedarrat.  Men vi backar bandet ungefär ett decennium och tar det från början.

Första gången Claude Marcus insåg att hans forskningsområde väckte starka känslor hos omgivningen var när han uttalade sig i medierna om så kallad LCHF-kost. Han konstaterade då i ett antal intervjuer i radio och tv att en kost med högt innehåll av mättat fett och ytterst få kolhydrater var onyttig och därför inte var något han som läkare kunde rekommendera barn.

– Detta väckte oerhört mycket känslor och jag fick bland annat brev hem till bostaden där de tyckte att jag borde få en kula i pannan. De polisanmälde mig även för att ha stympat barn och utmålade mig som kriminell – när det i själva verket handlade om att vi hade genomfört väl avvägda fetmaoperationer.

Det kändes helt bisarrt att kostfrågor skulle kunna vara så här känsliga Claud Marcus, professor i pediatrik vid Karolinska Institutet

Det hela gick så långt att inbokade publika föreläsningar av Claude Marcus fick ställas in på grund av hotbilden mot honom. Hans chef tog upp det hela med säkerhetsavdelningen på KI och stöttningen var lyckligtvis snabbt på plats.

– Jag fick väldigt bra hjälp av dem men trots det var det givetvis väldigt olustigt alltihop. Det kändes helt bisarrt att kostfrågor skulle kunna vara så här känsliga.

Men det skulle snart visa sig att det inte bara var kostfrågor som kunde väcka starka känslor kring Claude Marcus och hans forskargärning. När han som barnendokrinolog konstaterade i media några år senare att puberteten för barn kan komma vid väldigt olika åldrar var hatlavinen snabbt i rörelse igen.

– Det var ju apropå det här med åldersbestämning av invandrade barn och jag tyckte då precis som ett stort antal läkaren inom andra specialiteter att det var oetiskt att åldersbestämma utifrån pubertetens början.

Även denna gång fylldes mejlkorgen av aggressiva mejl och flera brev skickades även hem till bostaden, berättar Claude Marcus. Denna gång var det invandringskritiska krafter som stod för hatkampanjen.

– Förvånande nog upplevde jag ändå att aggressiviteten var ännu större i LCHF-sammanhanget än här. Kanske berodde det på att vi var flera olika forskare och läkare som gick ut och tog den här debatten tillsammans denna gång. Det blev inte lika stort fokus på mig som person.

Personligen har jag inte känt att jag varken kan eller vill backa på grund av hoten Claude Marcus

Alldeles nyligen blev dock fokuset på Claude Marcus person desto större. Detta efter att han tillsammans med några forskarkollegor gav sig ut i debatten kring Stina Wollter och Erik Hemmingssons bok Kriget mot kroppen.

– Vi skrev en debattartikel där vi bemötte några av påståendena om fetma i boken som vi anser vara felaktiga och sedan tog jag även en livesänd radiodebatt med Stina Wollter om detta. Direkt började de här mejlen och breven strömma in igen. Det är framför allt nivån på det hela som är så anmärkningsvärd. Aggressiviteten är så stor och de här hatarna är så kraftfulla i sina uttryckssätt. Den här gången blev jag däremot inte särskilt förvånad. Jag har lärt mig att det är så här det är.

Att undvika att ta debatten eller aktivt undvika vissa känsliga forskningsområden skulle dock aldrig falla Claude Marcus in.

– Nej, jag känner faktiskt precis tvärtom – att det här är något man måste bekämpa. Jag har ju hört andra kollegor uttala sig om att man till exempel väljer bort vissa ämnesområden och så. Den kan såklart beror på hur utsatt man har blivit, men personligen har jag inte känt att jag varken kan eller vill backa på grund av hoten. Jag motiveras av de här viktiga frågorna och jag tycker inte att vi som forskare får vika undan av den här typen av hets. På något sätt har det blivit accepterat och normaliserat att göra olika utspel och uttrycka sig aggressivt på det här sättet – även bland våra politiker. Vi behöver alla bidra till att återföra debatten till en rimligare nivå.

Är din upplevelse att hot mot dig och dina forskarkollegor har blivit vanligare på senare tid?  

– Ja, min känsla är definitivt att det har blivit vanligare. Jag tror att det är en kombination av att det är enkelt att hitta likasinnade på sociala medier och att det är lätt att vara anonym. Det är lite samma fenomen som när folk sitter och skriker och är aggressiva bakom ratten. Det är lättare att skruva upp tonläget i skydd bakom en datorskärm.

Vår enkät visade att universiteten inte registrerar mer än några enstaka hot varje år. Vad skulle universiteten som arbetsgivare kunna göra för att synliggöra den här problematiken ytterligare?  

– I dag krävs det ganska mycket för att det ska bli ett ärende och jag kan nog tycka att det skulle behövas en lite mer detaljerad uppföljning av detta. Inget av de här senaste mejlen och breven är något som jag har diskuterat med min arbetsgivare. Men hade det funnits ett intresse från KI att dokumentera det här då hade jag definitivt kontaktat dem. Kanske borde de aktivt söka upp oss forskare och be oss höra av oss om vi råkar ut för sånt här. Det skulle kunna vara något för KI centralt att ta ansvar för – en mer aktiv dokumentation av det vi forskare utsätts för.