Bertil Lindahl, ordförande i programkommittén för läkarprogrammet och professor i kardiologi, om den nya läkarutbildningens utmaningar och fördelar. 

• 12 november 2021
• 0
• AV: Ingemo Orstadius

Vilka är de största skillnaderna?

Det basvetenskapliga innehållet är ganska oförändrat, såväl innehållsmässigt som pedagogiskt, bortsett från att vi flyttat om ordningen något.

De största förändringarna gäller de kliniska placeringarna. Vi delar nu in utbildningen i tre stadier med fyra terminer i varje. Under det första stadiet ligger fokus på det basvetenskapliga. Studenterna är ute något mer i kliniskt arbete än tidigare.

Under terminerna fem till åtta ligger fokus på sjukdomslära, där undervisningen i huvudsak är förlagd till Akademiska Sjukhuset. I stället för traditionella VFU-placeringar (Verksamhets­förlagda utbildningar) på vård­avdelningar, inriktar vi oss på att ha mer fokuserade VFU-moment i anknytning till det sjukdomsområde som studeras, som exempelvis ”studentmottagningar”, där patienterna i förväg är tillfrågade om det är ok att först bli undersökta och bedömda av studenterna. På detta sätt vill vi säkerställa att alla får en inblick i alla områden och får göra de moment som är relaterade till det de läser.

I stadium tre är arbetet som läkare i fokus. Från att ha varit extremt ”snuttifierat” tidigare med korta placeringar, övergår vi nu till att ha långa sådana. Termin tio är i huvudsak förlagd ute i regionen med sex veckors internmedicin, sex veckors kirurgi och fyra veckors psykiatri. Studenterna har nästan bara kliniskt arbete då; det är lite ”AT-tänk” över den terminen.

De förväntas delta i det vardagliga arbetet på en avdelning under arbetstid och få den riktiga träningen i läkar­arbetet under handledning.
Under termin elva är det långa placeringar inom primärvård och på akutmottagning.

Vilka är de största fördelarna?

Många tycker att det är synd att ta bort AT, men nu är det som det är. Det gäller bara att det blir verklighet av detta nya. Vi är mer fokuserade på vad studenterna ska få med sig i varje del och vad de kan.
Tidigare fanns det en bild av att bara man är på en klinik, så får man automatiskt med sig vad man behöver.

Vi har ett mera genomfört curriculum­­ nu med ett större fokus på examination, av såväl kunskap som färdigheter och förhållningssätt, och där målen som studenterna ska uppnå är tydligare beskrivna.
Införandet av nationella EPA,  är en del av detta som handlar om strukturerad undervisning, bedömning och återkoppling kring viktiga kliniska färdigheter. Med EPA vill vi säkerställa att alla studenter kan uppvisa att de tillägnat sig kliniska färdigheter på en tillräcklig nivå för att efter examen kunna arbeta självständigt som legitimerade läkare.
Det nya programmet betonar också mer vikten av ett bra och professionellt förhållningssätt till patienter, kolleger och övrig personal.

Vilka är de största utmaningarna?

En av de största är att se till att återkopplingen till studenterna, särskilt i samband med den verksamhetsförlagda praktiken, blir ”på riktigt”. Det handlar inte bara om att ”klicka i en box”.

Vår ambition är att ha mera struktur, vilket ställer större krav på handledarna.

Vi behöver nu nå ut till dem på ett bra sätt och kommunicera vad som förväntas av dem, så att de är införstådda med detta. Det är otroligt viktigt med engagerade handledare, som kan ge studenterna konstruktiv återkoppling, såväl positiv som negativ. ”Det där fungerar bra” eller ”du behöver du träna mera på… därför att…”. Att skapa en kultur där konstruktiv återkoppling av varje moment är något självklart, är en stor utmaning.

Det finns helt klart brister i den gamla utbildningen och ambitionen med det nya sexåriga programmet är att höja ribban jämfört med tidigare. Det är viktigt att vi ger studenterna goda förutsättningar att arbeta som läkare, inte minst därför att de efter avklarad examen i det nya programmet bli legitimerade.