• 15 september 2006
• 0
• AV: Christer Bark

Bengt Mjöberg, Robert Landin, Per Maxander och Torbjörn Westerberg, som var fyra av fem ortopeder på ortopedkliniken i Ystad, härdade ut ett tag innan de fick nog av Skånsk Livskrafts hårt kritiserade omorganisation och sade upp sig.

Idag har de bildat en ortopedikedja och delar en tjänst i Kirkenes, så långt norr ut det bara går att komma i Norge, 15 mil från Murmansk i Ryssland.

– Det är såklart drastiskt och tragiskt för sjukvården, men vi är väldigt, väldigt glada att det fanns den här möjligheten för oss att fly från det dåliga ledarskapet i Skåne, säger de till Sjukhusläkaren.

– Jag älskade mitt arbete. Jag gick alltid till sjukhuset i Ystad med glädje och tog knappt semester. Jobbet var det bästa jag visste, men Skånsk Livskraft har förstört ortopedivården. Jag försökte ett tag, men till slut var jag helt uppgiven och hade tappat all arbetsglädje, säger 44 årige Robert Landin, som tror att hela centraliseringen och uppdelningen av ortopedivården i en akut och elektiv del är ett stort misstag, vars följder vi bara sett början av.
Robert Landin tycker att det inte fanns några kvalitativa skäl för att slå sönder ortopeden i Ystad.

– Kliniken fungerade oerhört väl. Vi hade korta väntetider och erkänt goda medicinska resultat. Ystad låg väldigt, väldigt bra till i det nationella höftregistret, men alla möjligheter att bibehålla den kvalitet som vi tidigare kunnat ge patienterna drogs bort.

– Vi skulle operera alla våra elektiva patienter i ortopedfabriken i Trelleborg, men behålla mottagning och akutverksamhet i Ystad dagtid. Samtidigt stängdes den ortopediska vårdavdelningen i Ystad.

– Det blev en otrolig röra och dålig kvalitet i Ystad. Våra patienter spreds ut över hela sjukhuset och skulle tas om hand av personal som inte var van. Det förekom ren misskötsel av patienter. Det blev ohållbart, säger Robert Landin.

Kollegan Torbjörn Westerberg sammanfattar situationen med tre ord.
– Det blev kaos.

Bengt Mjöberg menar att det var vansinnigt att splittra upp en så liten klinik och tvinga folk att arbeta på flera arbetsplatser.
– Organisationen slogs sönder. Vi stod ofta väldigt ensamma i Ystad eftersom kollegorna antingen var i Trelleborg eller komplediga efter jourpassen. Det fanns ju ingen personal att spela med. Det blev stressigt och tråkigt, vi var överallt och alla sökte oss.

Bengt Mjöberg säger att det som enligt sjukvårdsledningen skulle bli så effektivt många gånger blev precis tvärtom.
– Vi fick till exempel delegera en ST-läkare att gå rond i Trelleborg. Det som förut tagit en halvtimme till en timme tog nu en hel förmiddag eller mer för 3-4 patienter. Det var demoraliserande.

Kollegan Per Maxander ger ett annat exempel.
– Patienterna tvingas nu kuska en extra gång mellan Ystad och Trelleborg bara för att bli narkosbedömda. Om du är äldre och sjuk kan det vara väldigt besvärligt. Det har bara blivit försämringar för patienterna i Ystad och på Österlen.

Robert Landin menar att kvalitet urholkas väldigt fort.
– Vi skulle inte operera något elektivt i Ystad, men fortsätta med det akuta. I det akuta ingår ju att göra höftproteser, men personalen på op tappade väldigt snabbt den kunskapen eftersom de inte längre gjorde det till vardags. Så det blev alltid kaotiskt när vi behövde göra en höftprotes på en höftfraktur.

Ingen av de fyra ortopederna tror på den nya sjukvårdspolitiska ideologin att centralisera och omorganisera den planerade ortopedivården till ”fabriker”.

– Det finns många olika synpunkter om värdet av de här fabrikerna, men en sak som de flesta av oss som jobbar aktivt inom ortopedin är rörande överens om är att patientkontinuiteten går tillspillo och att den har en oerhörd betydelse för slutresultatet, säger Robert Landin.

– Tyvärr går patientkontinuitet aldrig att mäta. Den kan inte kvantifieras, men jag vet att om jag har en relation till patienten så känner jag ett större engagemang och ansvar.

Det är det ena, menar Robert Landin. Det andra menar han är själva faktumet att läkaren aldrig får se hur patienten fungerar efter operationen.

– Du får lita till andras uppgifter att allt är okey, men då lär du dig inget. Jag fick sällan återse de patienter jag opererade i Trelleborg och det tycker jag var en stor brist. Men ledningen bryr sig inte. Kontinuiteten har försvunnit även för de som kommer från Malmö och opererar i Trelleborg. Idag finns bara en gemensam väntelista som betas av.

Robert Landin tycker att det kan vara rätt att centralisera sällankirurgi men att det är ett gigantiskt misstag att tro att det uppstår rationaliseringsvinster genom att centralisera volymkirurgi.

– Det som ger god kvalitet är en lagom mängd kirurgi. För få operationer är aldrig bra, men över en viss mängd uppnås inga förbättringar. Det finns studier som visar att det då istället uppstår en avmattning hos kirurgerna.
Han är orolig inför framtiden.

– För att kunna upprätthålla akutverksamhet och jourlinjer måste läkaren kunna träna operationer av olika slag. Med den här uppdelningen får vi snart en generation som bara kan vissa saker och då blir det stora problem för akutverksamheten.

Torbjörn Westerberg tillbakavisar de påståenden han hört från arbetsgivarhåll att det är ortopederna själva som föreslagit de här förändringarna.
– Det är inte sant. 99 procent av ortopederna hade en annan uppfattning. Vi som arbetade med patientena dagligen blev aldrig tillfrågade. Det var bara några få i Skåne som hade rätt kontakter som fick igenom sina viljor.

Han får medhåll av Bengt Mjöberg som var med när planerna drogs upp.
– Jag var under en kortare tid med i ”SPESAK-ortopedi” (en grupp specialistsakkunniga läkare med rådgivande funktion till hälso- och sjukvårdsledningen, utvalda av sjukhuscheferna) som mest bestod av verksamhetschefer.

– Det visade sig ganska snabbt att hälso- och sjukvårdsledningen inte var ett dugg intresserad av våra synpunkter, de ville bara kunna gå ut och säga att vi har förankrat detta hos läkarna. De kritiska synpunkter vi framförde nonchalerades.

Bengt Mjöberg säger att han alltid stått upp som försvarare av den svenska modellen, men nu har börjat tvivla. För ledande befattningar inom sjukvården finns en tydlig tendens att inte längre värdera professionell kunskap och ingående branchkännedom.

– Jag tror att man måste ha blandekonomi även i sjukvården. Nu råder ett monopol där sjukvårdsledningarna har slutat att lyssna på de anställda. Det gick till och med så långt att vi i våra lönekuvert fick självförhärligande pamfletter där ledningen för Skånsk Livskraft ständigt hyllade sig själv. Pamfletten kallades Skåne Nytt, men budskapet liknade mer den östtyska Ulbricht-regimens propaganda.

Ortopedkliniken i Ystad hamnade i kris när de fyra ortopederna sade upp sig och ett tag var det hotande nära att hela verksamheten flyttades till Lund. Så sent som under sommaren saknade kliniken helt ortopeder under tre veckor, men nu har en ny klinikchef och läkare rekryterats för att ge ortopedin i Ystad en ny chans. Åtta sängplatser på en avdelning ska också avsättas för ortopedens patienter.

Bengt Mjöberg och Torbjörn Westerberg som båda bor kvar i Ystad, bara några hundra meter från sjukhuset, kan inte tänka sig att återgå till ortopeden, men Per Maxander och Robert Landin övertalades att omvandla sina uppsägningar till tjänstledigheter och ska båda göra ett nytt försök på halvtid i höst.

– Vi trivs i Ystad och trivdes bra före Region Skånes omorganisation så vi ska ge det en chans, men det ska bli mycket bra för att vi ska släppa Norge, säger de. De erkänner också att det som skett satt sina spår.

Robert Landin:
– Jag får se om jag lyckas uppbåda det engagemang som krävs för Region Skåne. Idag mår jag bra, men ett tag var jag väldigt uppgiven.