”De kommande förslagen är avgörande”
Nyheter
Kontinuitet runt patienten, det menar Läkarförbundet är en av hörnstenarna i omställningen av den svenska hälso- och sjukvården. Men under Läkarförbundets seminarium i Almedalen lyftes också vikten av skarpa förslag som leder till förändring.
Anna Nergårdh, statlig utredare som i mars fick uppdraget att ställa om den svenska sjukvården, lämnade i juni ett delbetänkande. Uppdraget är att ta de förslag som lämnades i Göran Stiernstedts ”Effektiv vård” vidare – och för att göra så behövs ytterligare analyser, menade hon.
– I stor handlar det här om hela den förändringen för att möta just framtidens utmaningar i hälso- och sjukvården, där vi i Sverige har ett sjukhustungt system – trots att vi sedan 40-talet har pratat om att vi behöver stärka primärvården. Och det är av många skäl sannolikt det bästa sättet att klara utmaningarna i framtiden.
Hon har tidigare kallat det för ett ”typiskt svenskt system” och förklarade att det syftar till att vår primärvård är förhållandevis svag – både när det kommer till andelen resurser som läggs på primärvården och andelen läkare som återfinns där. Ekvationen många patienter och få resurser kallade hon ”orimlig” och en av anledningarna till att det måste ske en förändring. Hon var också tydlig med att resursfördelningen inte kommer att kunna göras över en natt.
– Jag vet att det inte är så att sjukhusvärlden känner att man sitter med jättestora resurser. Däremot är det så att de som jobbar i sjukvårdvärlden också ser att det inte är optimalt och att det händer mycket på sjukhus som inte behöver hända där. Patienterna är inte alltid på rätt ställe när de är på sjukhus. Såklart kommer det att finnas omställningskostnader, men jag tror inte att det är den största utmaningen att få sjukhusvärlden med på det här tänket.
Heidi Stensmyren, ordförande för Läkarförbundet, efterlyste fler konkreta förslag i Anna Nergårdhs delbetänkande för att komma framåt.
– Vi i Sverige saknar en tydlig politisk utfästelse att vi ska ha en fullt utbyggd primärvård till hela befolkningen, oavsett var man bor. Det måste på plats först.
Först efter det kan man söka efter vägar framåt, menade hon, och att det är ”de kommande förslagen som är avgörande”.
– Typiskt svenskt är att vi inte lägger förslag som har konkret effekt. Vi samtalar och har samordnare, men vi måste ha mandat som kan lägga förslag som kan åstadkomma en fullt utbyggd primärvård.
Anna Nergårdh tyckte själv att det mest konkreta förslaget i delbetänkandet är det som handlar om den nära vården som förstahandsalternativ. För att medborgarna ska vända sig till rätt vårdnivå behövs många åtgärder, inte minst för att stärka tilliten och förtroendet. Och en väg mot det är, enligt Anna Nergårdh, att ta ett nytt helhetsgrepp.
– Vi skapade ett hälso- och sjukvårdssystem utifrån de förhållanden vi hade när det skapades och sen har det förflyttat sig organiskt på något sätt. När vi nu ska försöka bygga moderna strukturer och utföra en modern hälso- och sjukvård handlar det mycket om att när medarbetarna i vården, och även huvudmännen, vill göra nya saker så måste man tricksa sig runt en massa förlegade regelverk. Nu är det dags att se över det här.
En del som lyftes var administrationen i vården. Anders Henriksson (S), vice ordförande SKL och ordförande landstingsstyrelsen i Kalmar län, pekade på att den diskussionen bör lyftas på alla olika nivåer.
– Hela diskussionen om administrationen är jätteviktig, men den får inte förenklas. Vi måste prata om rätt administration och rätt system för att ta ut administration. Det finns utifrån ett nationellt perspektiv ett behov av att få reda på saker för att kunna följa kvalitetsutveckling, det finns ett behov från oss utifrån styrning och ledning för att kunna följa upp våra mål och det finns behov från professionen. Där behöver vi samla oss gemensamt.
Heidi Stensmyren tog åter upp tråden om ett typiskt svenskt fenomen och det som hon kallade för ”viskeleken med patienterna” – där patienten träffar flera olika doktorer, sjuksköterskor och distriktsjuksköterskan – och framhöll kontinuitet som rätt botemedel.
– Om man har en fast kontakt med sin läkare så behöver man som patient inte upprepa samma sak gång på gång och man slipper träffa en ny person varje gång. Vi vet idag att vi förlorar väldigt mycket tid på att patienterna ska få upprepa sin sjukdomshistoria och att varje ny medarbetare i sjukvården ska dokumentera den helt planlöst gång på gång. Har vi en bättre kontinuitet, med en medicinskt ansvarig som följer patienten, då kapar vi all den här dubbeldokumentationen. Vi får också en ökad trygghet hos patienten, vilket är jätteviktigt.
