• 27 december 2010
• 3
• AV: Christer Bark

– Vi kämpar på. Vi jobbar ju i en verksamhet som är väldigt här och nu, men bitterheten och ilskan är stor mot sjukhusledningen, politikerna och media.

Så säger Erik Forsberg som är biträdande medicinskt ledningsansvarig på IVA på Södertälje sjukhus.

Han beskriver känslan som att leva med en obehaglig varseblivning att verkligheten är totalt snedvriden.

– Jag jobbar på ett sjukhus där det råder en väldigt god integration såväl på IVA som på övriga avdelningar och kliniker. Och detta i Sveriges kanske mest segregerade stad. Det tycker jag att Södertälje och Sverige ska känna lika stor stolthet för som jag gör. Uppåt hälften av dom som jobbar på sjukhuset är invandrare både på personal- och chefsnivå. Det stämmer inte för fem öre att det skulle finnas eller ha funnits någon rasistisk kultur här.

Idag nästan två år efter chockavslöjandena att det skulle råda en rasistisk kultur på hans klinik är såren fortfarande långt ifrån läkta och många bär fortfarande på en väldig ilska.

Värst känns sveket från sjukhusledningen

– Värst är att sjukhusledningen enligt min uppfattning svikit IVA-personalen. Sjukhusledningen skulle ha sett som sin uppgift att stötta IVA-personalen bättre. Dom har istället agerat som om det vore ett schackspel där det mesta handlat om att ta konsekvenserna av en mycket dålig spelöppning.

Man gick ju ut och bad om ursäkt i media innan fakta utretts. Sedan har man tyvärr valt att behålla det ursäktande förhållningssättet trots att flera utredningar visat att anklagelserna mot oss inte stämmer.

Detta tror jag man gjort för att inte riskera att få media ännu mer på sig och kanske ytterligare hamna i en ofördelaktig dager. Man hade ju då redan gjort sitt ”erkännande”. Den skada som IVA-personalen åsamkats av detta har man inte tagit hänsyn till. Det hade varit bra om man hade gjort det, menar Erik Forsberg.

Rasiststämpeln sitter kvar

– Det sorgliga menar han är är att så länge rasiststämpeln sitter kvar och sjukhusledningen inte står upp för kliniken så kommer det att bli svårare att skapa entusiasm och framtidstro och svårare att rekrytera kompetent personal, något som både kliniken och patienterna kan bli lidande av.

– Det är för jävligt, vi hade en fantastisk stämning här. Trots allt måste vi nu blicka framåt och gå vidare. Jag hoppas och tror att sanningen om det här till sist ändå kommer att komma fram till allmänhet, patienter och anhöriga.

Miguel Madrigal, specialistläkare på intensivvårdsavdelningen:

– Jag är så förbannad på det som har hänt. Den goda andan försvann helt, alla har mått så dåligt. Det är många som slutat på grund av skammen. Jag ska skicka en videofilm till dig så får du se hur fint vi hade det här på kliniken förut så att du kan uppleva och förstå hur det känns nu att ha förlorat den andan och vår fantastiska chef. Jag är väldigt, väldigt ledsen.

– Jag är själv utlänning, mörkhyad och homosexuell, men jag har aldrig känt mig så bekräftad, accepterad och omtyckt på något jobbställe som här på Södertälje sjukhus. Det är anledningen att jag stannat på sjukhuset som fastanställd i nästan sju år, men nu har jag sagt upp mig och börjar på S:t Görans sjukhus första januari nästa år.

Kände sig kränkt

Bozena Romaniuk, anestesiolog:

– Jag mådde illa när det hände. Det som kränkte mig mest är att det påstods att vi särbehandlade patienter. Det var ofattbart för mig. Jag är läkare och tar hand om patienterna och att få höra sådana saker var det svåraste. Stämningen var mycket upprörd och personalen var mycket ledsen under lång tid. Det var också svårt att det kom så lite protester mot hela historien.

– Nu efter två år har den ”sjuka” stämningen lagt sig, men jag blev så arg ett tag att jag var tvungen att sluta engagera mig, och jag märker att nu när du ringer och påminner mig så kommer känslorna tillbaka.

– Att man stämplat det här sjukhuset som rasistiskt har gjort mig så förbannad. Jag är själv invandrare. Jag har jobbat här i 27 år och har aldrig blivit utsatt för rasism eller invandrarfientlighet, då hade jag inte klarat av att jobba kvar på en sådan här arbetsplats.

– Jag har arbetat tillsammans med många, många invandrade doktorer och undersköterskor från en lång rad länder och aldrig hört att någon behandlats dåligt. Jag tycker tvärtom att Södertälje sjukhus har varit ett fantastiskt ställe, där svenskarna har lärt sig att jobba med invandrare jättebra.

Fruktansvärt med avlyssning

Bozena Romaniuk berättar att hon flydde från polska regimen till Sverige 1983.

– Där blev jag avslyssnad på jobbet och i hemmet, så det här att personer bandades upprörde mig. Jag tror inte att någon svensk kan förstå hur det känns, men för mig var det fruktansvärt.

– Jag förstår inte heller talet om rasism. Det finns fördomar. Jag har fördomar mot svenskar, fördomar har vi alla. I Sverige får man ha sina åsikter. Vi lever i en demokrati, där Sverigdemokraterna är ett lagligt godkänt parti, så om någon ibland i kafferummet uttalar några ord så får man väl säga ifrån till den personen. Fördomar misstänker jag finns på alla arbetsplatser.

Det är bara så tråkigt att man förstörde det här lilla trevliga kompetenta sjukhusets rykte med lögner.