Datajournalen, ett evigt problem eller går det att lösa? 

Innan datajournalen infördes var journalen i första hand läkarnas dokument. Det var ett viktigt arbetsinstrument för att överföra information, dokumentera insatser och notera planerade utredningar och åtgärder. Det var lätt för en kollega att se vad tidigare ansvarig läkare hade gjort. Ingen administratör eller sjukvårdshuvudman hade synpunkter på hur journalen och dess information skulle användas.  

När datajournalen successivt infördes i början av 1990-talet hamnade vi som läkare vid sidan om, och själva journalsystemen byggdes upp av datatekniker, konsulter. Några av oss, oftast datorintresserade läkare, blev inbjudna att delta men professionen i övrigt hamnade utanför, och när vi såg systemen och försökte få till förändringar fick vi oftast som svar att det var för dyrt eller för komplicerat. Tanken på ett gemensamt system för hela Sveriges sjukvård fanns, men föll på att varken staten, Sveriges kommuner och regioner (SKR) eller regionerna ville ta detta ansvar. 

I dag har vi haft datajournal i drygt 30 år och de system som vi använt har blivit ”antika” och gammalmodiga. De bygger på gamla plattformar etcetera. Nya system krävs – och nu händer samma sak igen. Vi hamnar vid sidan om.  

De läkare som tillfrågas och visar att de nya systemen har brister blir utmanövrerade och ej lyssnade på. Se hur det blev med Millennium-haveriet i Västra Götalandsregionen. En läkare tog sig in på en presskonferens och berättade det som ledningen inte ville säga, att införandet av det nya journalsystemet totalhavererat. Vad hade hänt om han inte sagt något? Hade man fortfarande blundat för bristerna? Nu ska snart samma system införas i Skåne, enligt ledningen handlar det om en förbättrad version – är det verkligen så? Eller har vi ett nytt haveri om ett tag, denna gång i Skåne? 

Vi som läkarkår måste ta befälet över journalen igen och göra den till vårt arbetsinstrument, inte ledningens leksak. Ledningens önskemål kan inte prioriteras före våra behov. Att få ut vårddata och statistik ska inte vara mer prioriterat än god användbarhet. Först och främst ska journalen styras av medicinska kriterier och vara ett hjälpmedel för oss och våra patienter.  

Informationen i journalen måste vara lätt att överblicka för läkare och annan vårdpersonal. Allt får inte plats, utan de mest väsentliga delarna måste stå i fokus.  

Det är av stor vikt att läkare får använda medicinskt fackspråk för beskrivningar i journalen, och att systemen gör det möjligt att skriva mer ostrukturerade anteckningar, till exempel arbetsdiagnoser, som inte primärt delas med patienten. 

I nuläget skapar journalsystem inte sällan stress, frustration och rent av arbetsmiljöproblem. Vi i Sjukhusläkarna vill därför att den digitala arbetsmiljön inkluderas som en fast punkt vid skyddsronder på arbetsplatser inom sjukvården. 

Datajournalen har stora fördelar när det gäller tillgänglighet, att snabbt få labsvar eller röntgen, men den måste vara användarvänlig och utformad av oss för oss. Vi måste få en digital infrastruktur i hela landet med journalsystem som kan kommunicera sömlöst. Journalen ska vara ett effektivt hjälpmedel i vardagen – inte skapa dålig arbetsmiljö och frustration. 

*** 

Nu är det bara några månader kvar till valet. Vi i Sjukhusläkarnas styrelse möttes i början av året på ett internat för att diskutera föreningens sjukvårdspolitik framåt, både inför valet och på längre sikt.  

Vi fortsätter att driva på för att fler läkare ska arbeta som chefer i vården, att läkares utbildning ska hålla hög kvalitet på alla nivåer och att en nollvision för dödsfall på grund av vårdplatsbrist ska etableras i svensk sjukvård. 

Vårdplatsbristen är alarmerande. Överbeläggningar, utlokaliseringar och korridorvård fortsätter år efter år. Problemen är påtagliga runt om i landet, vilket våra lokala företrädare på nytt lyfter i detta nummer av Sjukhusläkaren. 

I andra centrala frågor av nationellt intresse, till exempel försvaret och pensionerna, har partierna i riksdagen slutit blocköverskridande långsiktiga överenskommelser. Ett annat exempel är trafiken. I slutet av 1990-talet infördes en nollvision för dödsfall och allvarliga skador i trafiken, som har bidragit starkt till en positiv förändring av synsätt, ansvar och säkerhetskultur. En liknande nollvision för dödsfall på grund av vårdplatsbrist måste till i sjukvården. Det behövs ett nationellt system som samlar in, analyserar och förebygger dödsfall som orsakas av resurs- och personalbrist. 

Sjukvården är en bärande samhällsfunktion som kräver mer tydlighet och förutsägbarhet än vad 21 regioners kortsiktiga politiska och tjänstemannadrivna agendor kan erbjuda. Det behövs en partiöverskridande nationell sjukvårdsöverenskommelse för att på allvar nå resultat.