• 09 september 2013
• 4
• AV: Thomas Zilling

När Obama besöker Sverige så är det en regeringschef som driver en aktiv politik för att reformera landets sjukvård.

Om han kommer lyckas eller ej det får framtiden utvisa, men han tar ansvar.

I Sverige är det alltmer uppenbart att hälso- och sjukvård är något regeringen, med socialminister Göran Hägglund i spetsen, inte vill befatta sig med. I alla fall inte i den offentliga debatten. I takt med att protesterna växer, nu senast med Läkaruppropet som samlat 9 000 underskrifter, väntar man på en kommentar.

Men tystnaden är total. Därmed visar man återigen från regeringshåll att man vill vare sig se eller höra talas om de problem svensk sjukvård brottas med.

Det går att förstå att våra politiker är villrådiga. I den officiella internationella statistiken framstår Sverige som ett föredöme på område efter område inom sjukvård. Vi har lägst spädbarnsdödlighet i världen, föredömliga resultat avseende avancerad cancerkirurgi, hjärtinfarkt- och strokevård. Incidensen av sjukhusförvärvade infektioner är låg i internationella jämförelser.

Vad är det då som är fel i folkhemmets sjukvård? Sjukvården är tacksam att debattera för den berör väldigt många och verksamheten är svår och komplex. Efter Maciej Zarembas artikelserie och Läkarupproret så har det spridit sig en uppfattning att New Public Management (NPM) är något som hunden släpat in och idag sätter all läkaretik ur spel. Men verkligheten är inte vit eller svart.

För vissa patientgrupper har NPM haft stort genomslag och betydelse och hjälpt till att korta köer som ibland varit orimliga. Å andra sidan har andra patientgrupper kommit i kläm och sjukvården har betalat ett pris genom en allt sämre arbetsmiljö.

Vad som är intressant idag är vilket genomslag Zarembas artiklar haft och även Läkarupproret, dock utan att på ett sakligt sätt kunna peka på ett alternativ.

Det ST-läkarna bakom Läkaruppropet tar upp speglar en extremt dålig arbetsmiljö i kölvattnet till en alltmer finansiellt pressad, ibland havererad, sjukvård där huvudmännen ofta abdikerat från att hjälpa till med prioriteringar i vården när resurser saknats. Men hur skall vi komma vidare och utveckla svensk sjukvård?

Redan 2010 skrev Jane Cederqvist och Ingemar Ihse en debattartikel i Läkartidningen med rubriken ”Dags att förstatliga vården”.

Läkartidningens redaktion ställde i underrubrik frågan; finns det något parti som har kraft och vilja nog att ta sig an så omfattande förändringar som behövs?

En nationell kunskapsstyrning med statlig finansiering av vården är också en långsiktig strategi för Sjukhusläkarna. Vid våra politiska kontakter på riksdagsnivå så har vi hela tiden fått besked att frågan om förstatligande av vården på politisk nivå är död och att inget parti vill ta i frågan.

Att ifrågasätta det kommunala självstyret är uppenbarligen inte något som främjar den egna politiska karriären och ingen ifrågasätter organisationen SKL:s (Sveriges, kommuner och landstings) suveränitet.

Men detta kan vara ytterst farligt enligt Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm som i ett kapitel i boken ”Patientens Pris” skriver att de partier som bortser från att diskutera dagens problem med svensk sjukvård väljer att överlåta frågan till partier som t.ex. sverigedemokraterna.

Att Zaremba ska komma med lösningar på hur svensk sjukvård skall styras är orimligt och är inte heller hans roll. Man kan inte heller begära att ST-läkarna bakom Läkarupproret ska sitta inne med svaret.

Tanken att lämna dagens system till förmån för en kunskapsstyrd och värdebaserad vård är god, men ska den bli riksomfattande krävs en statlig finansiering och styrning. Det kan vara genom storregioner, upphandling eller bolagisering, men ansvar och ledning måste vara tydlig.

Med dagens 21 olika huvudmän med rötter i 1600-talets svenska stormaktstid kommer vi aldrig att kunna se en fungerande nationell IT-strategi. Ej heller uppnå en fungerande styrning av högspecialiserad vård eller nationell strategi för patientsäkerhet. Som läget är nu kan vi aldrig leva upp till hälso- och sjukvårdslagens krav om lika vård.

Hur tar vi tillvara kraften i Läkarupproret? Läkarupproret pekar på en allt sämre arbetsmiljö för landets sjukvårdspersonal och dålig vård för stora patientgrupper. Detta är en fråga för Läkarförbundet, dess delföreningar och skyddsombud. Jag tror att det är dags att nu en gång för alla väcka frågan om att skrota landstingen.

Thomas Zilling, ordförande i Sjukhusläkarna