Chockdoktrinen i folkhemsk variant är ett hot mot demokratin
Samtidigt är yttrandefriheten viktig – inte bara som ett fundament för den politiska demokratin utan också som en förutsättning för att samhället ska fungera rationellt och effektivt. Det är bara i det offentliga vi kan påverka direkt.
Öppenheten är en grundbult i demokratin. Utan den försvinner processvärden som ansvar, ömsesidighet och diskussion och substansvärden som jämlikhet, frihet, rättvisa och solidaritet.
Särskilt viktigt är att professioner med stor sakkunskap engagerar sig i det offentliga beslutsfattandet. Det gäller bl.a. i de budgetmässigt tyngsta delarna av den offentliga verksamheten: skolan, omsorgen och vården. När man genomför reformer på dessa områden är det självklart att de professionella, dvs. lärare, socialarbetare och sjukvårdspersonal, måste bidra med sakkunskap.
Hur är det i praktiken? I de flesta reformer som genomförts inom skolan och omsorgen har lärare och socialarbetare spelat en mycket blygsam roll. Lite bättre har det kanske varit inom vården där särskilt läkarna utgjort en stark profession med stora möjligheter att prägla utvecklingen.
Det förefaller som om också läkarna i ökande utsträckning får maka åt sig. Frågan är vem som bestämmer i stället. Man har anledning att frukta att läkarnas sakkunskap har ersatts av byråkraters och politikers uppfattning om hur vården ska organiseras på bästa sätt.
I demokratin råder stor enighet om att politikerna i sista instans har ansvaret för den offentliga verksamheten. Lika stor är sannolikt enigheten om att de ska grunda sina beslut på sakkunskap och inte enbart på sina ideologier. Vad sker om hela politiken överlämnas till förvaltningschefer och räknenissar?
Hur tar vårdpersonal i ledande ställning upp detta problem? Förra hösten gick ett trettiotal chefer i vården på västkusten ut i en annons (kostnaden svarade skattebetalarna för) i lokalpressen för att ge en kontroversiell vårdreform sitt stöd, och de skriver bl.a.: ”Det är inte vår sak att ta ställning till, eller ifrågasätta demokratiskt fattade beslut, såvida inte tvingande medicinska skäl kräver det.”
Uttalandet representerar en formidabel demokratisk kapitulation inför makten i synnerhet, som det senare framgått, inte alla undertecknarna varit övertygande om reformens välsignelser. Som medborgare har vi rätt och skyldighet att ta ställning till och eventuellt opponera oss mot alla beslut som makthavarna fattar.
Vi kan uppleva motsvarande problematik i en aktuell förändringsprocess som rör sjukvården i Lund och Malmö.
Sjukvårdspersonalen har inte fått möjlighet att göra sin stämma hörd utan bara delgivits beslutet. Och vad värre är: den har försatts i en situation där spontana reaktioner på vad som skett inte kan förväntas. Chefer på olika nivåer kan inte utan att riskera sina jobb säga vad de tycker, och man kan nog förutsätta att de flesta tiger.
Men den som är offentligt anställd är moraliskt skyldig (med Lex Maria och Lex Sarah också legalt) att säga ifrån om något är olagligt, oetiskt eller olämpligt i verksamheten. Denna skyldighet gäller förstås i förstärkt grad vid organisationsförändringar som kommer att påverka alla behandlingsbeslut under lång tid.
Om någon lite vagt känner igen sig tror jag det beror på att vi konfronteras med den folkhemska varianten av vad Naomi Klein kallar chockdoktrinen. Makthavare fattar snabba beslut tillkomna i största hemlighet och driver med öppna eller förtäckta hot bara genom dem oavsett andras uppfattningar. Sakkunskapen tiger av rädsla att förlora sina små privilegier.
Det är vi, medborgarna som ska betala eländet och utsättas för dess effekter.
Och var finns våra politiker som ska beskydda oss för sådant?
