Som facklig representant fick Linus Axelsson, kirurg vid Blekingesjukhuset, på allvar öva sin förmåga att se saker från olika synvinklar. När han senare tog över som verksamhetschef blev dessa lärdomar centrala. I samband med att chefsförordnandet löpte ut för två år sedan klev han dock åt sidan. En viss omsättning av chefer är bra, anser han.

• 16 september 2020
• 0
• AV: Adam Öhman

– Jag tycker inte att man ska ”prenumerera” på chefsjobb i alltför många år och i och med det stå i vägen för yngre förmågor. Jag var redan från början inställd på att arbeta som chef i fem år, säger han, och fortsätter:

– Jag tror man ska vara vaksam på sig själv, man kan förändras av makt. Sedan är läkaryrket och kirurgi så förbaskat kul! Jag kände att det skulle bli ett problem att gå tillbaka som kirurg om jag stannade som chef i 4–5 år till.

Linus Axelssons fackliga bana började under 00-talet första hälft som styrelseledamot i Sylf Blekinge. Mot slutet av perioden i de yngre läkarnas förening blev han även styrelseledamot i Blekinge läkarförening, en organisation som han sedan var ordförande i mellan 2007 och 2012.

Han lämnade över ordförandeklubban en tid innan han blev verksamhetschef för kirurgkliniken vid Blekingesjukhuset.

– En betydelsefull kunskap som jag hade med mig från läkarföreningen handlar om hur beslutsprocesser ser ut inom sjukvårdens organisation. Om man vill förändra något räcker det inte med att bara ha en bra idé – det krävs att man har något konkret att visa upp, ett underlag, en strategi, säger han.

Det gäller att ha förmågan att kunna höja blicken. Linus Axelsson, kirurg

– En annan viktig del handlade om förmågan att samarbeta. Beslutsfattare i politiskt styrda organisationer har ju ett ansvar att vara försiktiga med skattebetalarnas pengar. De måste tänka kritiskt och ställa krav på den som vill förändra något. Och då måste man förstå deras drivkrafter. För min del blev förmågan att balansera olika intressen avgörande som chef.

Linus Axelsson lyfter fram olika klinikers behov och intressen som ett annat exempel.

– Alla förlorar på skyttegravspositioner. Man får givetvis inte vara någon mes, varken som chef eller facklig representant, men det går inte att sätta ner foten i tid och otid. Det gäller att ha förmågan att kunna höja blicken och se helheter.

Linus Axelsson anser, i likhet med Läkarförbundets linje, att det behövs fler läkare som vill bli chefer. Men för att få fler att vilja gå den vägen måste regionerna göra chefsjobben mer attraktiva.

– Det är för mycket rapportering och styrning från olika håll. Samtidigt kan det vara tufft att gå från att vara läkare till att ha ansvar för 220 medarbetare och en budget på 350 miljoner kronor. För att locka fler läkare krävs fler chefspositioner med mindre ansvarsområden, men där man verkligen har ansvar för sitt område.

Jag kan inte nöja mig med att bara klaga i fikarummet. Linus Axelsson

Vid sidan av sitt arbete vid kirurgkliniken i Karlskrona och Karlshamn är Linus Axelsson i dagsläget engagerad som styrelseledamot i Svensk kirurgisk förening. Han ingår sedan ett par år tillbaka formellt även i gruppen med Läkarförbundets förtroenderevisorer. Han är dock inte direkt främmande för att på nytt ta sig an ett större fackligt förtroendeuppdrag.

– Det är viktigt för mig att inte bara verka i det lilla, utan även försöka vara med och få systemet att fungera på ett bättre sätt. Jag kan inte nöja mig med att bara klaga i fikarummet, jag måste vara med och försöka förändra saker och ting, säger han.

– Jag har idéer på hur jag tror att man kan göra vården bättre, och då vill jag försöka få genomslag för dem. Mitt engagemang kommer alltid att finnas där, även om jag naturligtvis inte kan springa på alla bollar.

I tre delar träffar Sjukhusläkaren fackligt förtroendevalda som på olika sätt har gjort resan från facklig representant till chef och tillbaka. Ett jobb om erfarenheter, kompetens och lojaliteter. Läs de övriga två delarna här och här.