Centralisering löser inte den kliniska forskningens problem
Med ett tillskott på 590 miljoner kronor årligen under fem år vill Stendahl sätta fart på svensk medicinsk forskning och göra den till en forskning i världsklass!
I stort dömer Stendahl ut forskningens nuvarande myndighetsstruktur och finansieringsformer.
I detalj innebär Stendahls förslag en centralisering av forskningspolitiken genom att styra upp all finansiering till ett centralt organ. Tankegångarna passar väl in i socialdemokratisk centraliseringspolitik, men var finns harmonin med borgerliga krav om mer mångfald.
Tankegångarna går delvis på tvärs med Lennart Perssons utredning om den högspecialiserade vården från 2003 som också berörde klinisk forskning.
Persson ville till skillnad från Stendahl att klinisk forskning skall vara ett ansvar för regionen. Men Stendahls förslag är att skapa ett nationellt hälsoforskningsinstitut med amerikanska National Institute of Health (NIH) som förebild är lovvärt. Men vill regionerna släppa ifrån sig nuvarande ordning?
Förslaget är i vissa delar ytterst detaljstyrt bl.a. föreslås tillskapande av 160 nya ”post doc” tjänster (tjänster efter disputation) med 30-50-procentig tid för forskning som skall sträcka sig över 3-5 år. Tjugo av dessa tjänster skall reserveras för psykiatri och tio för allmänmedicin.
Risken finns att denna detaljstyrning snarast blir begränsande för den kliniska forskningen.
Hur blir verkningsgraden av 160 deltidstjänster fördelat över Sveriges 30.000 läkare som på något vis förväntas vara delaktiga i forsknings och utvecklingsarbete?
Kanske hade det varit klokare att i mer övergripande termer fundera på hur man aktivt skapar mångfald i forskningen.
En centralistisk styrd forskning med några få ytterst resursstarka grupper behöver inte vara den innovativa forskarmiljö där morgondagens stora medicinska genombrott sker. Ett bra exempel på detta är Nobelpristagarna Barry Marshall och Robin Warren och deras upptäckt av Helicobacter Pylori och sambandet med ulcussjukdomen.
I sin rapport ifrågasätter Stendahl universitetssjukhusens dubbla huvudmannaskap, likaså anser han att forskningsmeritering skall vara en självklarhet för verksamhetschefer vid våra universitetssjukhus.
Problemet är att utvecklingen vid våra universitetssjukhus går åt motsatt håll och allt fler verksamheter
leds av odisputerade verksamhetschefer och ibland numera ickeläkare.
Stendahls delbetänkande över den kliniska forskningen har både starka och svaga sidor. Till plusskontot räknas hans definition; den forskning som förutsätter vårdens strukturer och resurser och som har som mål att lösa ett ohälsoproblem eller att identifiera faktorer som leder till ökad hälsa, vilket är en vid och bra definition.
Den stora svagheten i Stendahls förslag är avsaknaden om insikt att duglighet och kompetens är svårt att organisera fram och vidare saknar jag konkreta förslag på hur vi skall få fler prekliniskt utbildade kliniker.
Detta är en ödesfråga och om inte denna frågan löses riskerar vi på sikt att få en klinisk forskning som alltmer fokusera på frågeställningar inom vården som snarats för tanken till omvårdnadsforskning och åtskillnaden till den cellulärt och molekylärt inriktade grundforskningen förstärks.
Ett sätt att öka antalet prekliniskt skolade kliniska forskare är att knyta forskningen närmare grundutbildningen och återinföra examinationsämnen i anatomi, fysiologi och farmakologi vid samtliga fakulteter. Det skulle garantera finansiering av såväl infrastruktur som en tjänstestruktur.
Självklart skall det finnas starka forskargrupper eller om så önskas elitforskargrupper, men det måste finnas en bredd som på sikt skapar forskareliten.
Sannolikt har vi i ”forskar-Sverige 2008” en elit som till stor del bygger på 70- och 80 talens breddforskning.
Ur ett fackligt perspektiv kan vi dock konstatera att mycket av anslagen till den medicinska forskningen idag går till andra grupper än läkare och att det finns en risk med nuvarande förslag att detta kommer att öka.
Till stor del bortser Stendahls utredning ifrån den faktiska framgångsfaktorn inom den svenska kliniska forskningen, nämligen möjligheten att som läkare kunna gå in och ut ur forskarrollen.
Med förslaget är risken stor att man antingen är forskare med tjänst på universitetssjukhuset eller så är man sjukvårdsarbetare på ett mindre sjukhus och i bästa fall fritidsforskare.
Det är lite oklart vad Stendahl avser med sina tio forskarskolor. Är målet att utbildningen skall leda fram till disputation är det bra. Då kan det vara ett bra sätt att slussa doktorander genom systemet med formaliserad teoretisk utbildning. Men vem finansierar detta? Var kommer forskar-AT och forskar-ST in?
Kvarstår problemet med den stora gruppen läkare som möter en bister verklighet när de vill ha tid för forskning och därtill finansiella resurser. Låt oss kalla dem forskningens korp lag.
Under de närmaste åren pensioneras 250 forskarutbildade läkare årligen. Vem ersätter dem? Räcker Stendahls 160 nya ”post doc” tjänster? Man frågar sig vidare vart skall de leda?
Kommer vi om fem år att diskutera behovet av adjungerade professorer för 160 docenter som behöver fortsatt anställning?
Vidare är dessa tjänster enligt förslaget inte vikta för enbart läkare utan tanken är att även andra grupper skall kunna söka och hur är då läkarkårens konkurrenskraft.
Problemet med den klinkiska forskningen i Sverige är inte att det inte finns folk som vill forska, nej tvärt om. Med en definition som rymmer allt från klinisk epidemiologi över biomedicin till läkemedelsstudier finns alla möjligheter. Men idag saknas i stor utsträckning incitament, infrastruktur och resurser för den vanliga läkaren att engagera sig.
Vem vill t.ex. hjälpa industrin med en läkemedelsprövning då eventuell ersättning hamnar i ett stort svart hål på kliniken. Var finns morötterna och meritvärdet?
Stendahls förslag är centralistiskt och strävar mot elitsatsningar. Men den kliniska forskningen måste ut på bredd. Engagera många och i första hand läkare.
Som vi tidigare skrivit i denna tidning; läkaren är länken och den bästa läkaren för patienten är den som forskar på patientens sjukdom. Till detta bidrar sannolikt inte Stendahls förslag.
