• 03 juni 2019
• 1
• AV: Adam Öhman

Anders Erikssons multisjuka sambo Camilla Lindskog valde att åka till Schweiz för att avsluta sitt liv. Paret tog avsked på en dödshjälpsklinik utanför Basel.

 – Camilla kämpade och försökte med allt, men till slut såg hon ingen annan utväg, säger han.

Anders Eriksson kommer ihåg första gången som han träffade Camilla Lindskog starkt. Det var den 11 november­ 2006, och de var ute och roade sig på Harrys i centrala Helsingborg. Hon dansade full av energi. Glad och framåt, närmast lysande.

– Hon var så vacker. Hon bjöd upp mig, och vi dansade under kvällen. Vi hade oerhört roligt.

När klockan slog tolv lutade hon sig mot honom och berättade att det var hennes födelsedag. Hon fyllde 41 år.

– Det var där allting började. Jag kände på en gång att jag ville vara med henne så mycket som möjligt. Vi hörde ihop på något sätt. Sen blev saker och ting inte som vi hade tänkt… Det känns viktigt att berätta min historia, Camillas historia.

Anders Eriksson sitter vid köksbordet hemma i lägenheten i Berga i norra Helsingborg. Han tittar mot ett porträtt på Camilla Lindskog som står på ett bord i bortre delen av rummet. Hon ler på bilden, till synes bekymmers­fritt.

Efter att paret hade dejtat ett tag berättade Camilla Lindskog för honom om sin sjukdomsbild. Hon led sedan tonåren av svår epilepsi och hade en godartad tumör i hjärnan. Hon hade provat en mängd mediciner och hade opererats fyra gånger, men kunde inte arbeta på grund av de täta anfallen. Lägg därtill en rad andra åkommor och problem, från nedsatt syn och benskörhet till olika allergier.

Hon var allt annat än bitter. Hon var aktiv och driftig, och tog för sig. Anders Eriksson

– Hon var allt annat än bitter. Hon var aktiv och driftig, och tog för sig av livet. Hon var så full av liv, och hade en underbar humor. Jag kunde knappt fatta att jag hade träffat en sådan underbar kvinna!

Hennes situation försämrades dock kraftigt 2015. Hon drabbades av ME/CFS, kroniskt trötthetssyndrom, som klassificeras som en neurologisk sjukdom enligt Världshälsoorganisationen WHO. På kort tid blev hon allt sämre: ständig migrän, trötthet, problem med balansen, värk i kroppen och en brännande känsla i huden. Snart låg hon hela dagarna i parets sovrum, med hörselkåpor på sig och persiennerna neddragna för fönstret.

Under långa perioder orkade hon inte träffa någon, bortsett från Anders Eriksson. Han skötte allting i hemmet vid sidan av sitt daglig arbete på ett lager.

– Hon var ytterst känslig för ljud och ljus. Ibland orkade hon inte ens prata i telefon. All kontakt sköttes via mig.

När Anders Eriksson kom hem från jobbet på eftermiddagarna lade han sig ofta bredvid Camilla i sängen. De kunde ligga och hålla om varandra i timmar.

– Jag kände en stark oro. Jag tänkte hela dagarna på hur hon låg där ensam i sängen. Det var inte värdigt, säger han.

Hon kände sig maktlös. Anders Eriksson

Under kortare perioder när Camilla Lindskog kände sig bättre sökte paret hjälp. Hon inledde bland annat en kostsam behandling i Stavanger, men ingenting hjälpte på allvar. I stället förvärrades situationen av de återkommande epilepsianfallen.

– Hon kände sig maktlös. Det fanns ingen vård som hjälpte, och samtidigt fick hon allt fler kraftiga anfall. Det blev bara värre.

Kroniskt trötthetssyndrom är kontroversiellt, inte minst inom läkarkåren. Hur tänker du kring det?

– Problemet är att vården inte kan ge tillräckligt med hjälp i dag. Jag såg själv hur fruktansvärt illa Camilla mådde.

I en restaurang några hundra meter från Anders Erikssons lägenhet i Helsingborg­­ arbetar Lotti Fäldt, kusin och nära vän till Camilla Lindskog. De växte upp några kvarter ifrån varandra, och följdes åt genom åren.

– Camilla var en stark person. Hon försökte med allting, men ingen­ting fungerade. Hon hade en kombination av svåra sjukdomar som gjorde att hon påverkades i grunden. När hon började må lite bättre kunde hon få ett anfall, och då var hon tillbaka i gropen. Hon visste att även om det skulle komma en medicin som verkligen hjälpte henne, hade det inte fungerat. Kombinationen av allt hon led av gjorde att hennes situation blev helt omöjlig, säger hon.

Beslutet växte fram successivt för Camilla Lindskog. När hon för cirka tre år sedan berättade för Anders Eriksson att hon hade inlett en kontakt med en klinik i Schweiz i syfte att lämna jordelivet slog han först ifrån sig tanken. Är det sant? Menar du allvar? Med tiden accepterade han dock tanken, säger han. Den sjönk in.

– Jag älskade henne. Jag ville ge henne allt. Och hon kämpade verkligen…Men till slut såg hon ingen annan utväg, och med tiden släppte jag garden. Varje människa måste få bestämma över sitt eget liv. De sista åren var hon i praktiken levande död. Det går inte att beskriva det på något bättre sätt.

Beslutet följdes av en process med intyg, journalkopior, bedömningar och korrespondens. Anders Eriksson beskriver hur Life Circle, organisationen som svarade positivt på Camillas önskan, inte minst krävde intyg från psykiatriker som visade att hon inte var alkoholist, missbrukade droger eller på annat sätt inte var kapabel att fatta väl avvägda beslut.

I början av 2018 kom ett brev till adressen i Helsingborg. Datumet för ”the AD – the Assisted Death” var bestämt. Klartecknet baserades på Camillas samlade sjukdomsbild, inte på hennes ME/CFS, framhåller Anders Eriksson.

Vi var väldigt nära varandra, och hade gott om tid att prata. Rositha Lindskog

En tid senare, i slutet av april, åkte Camilla Lindskog, Anders Eriksson och Camillas mamma Rositha Lindskog till Basel i Schweiz. Camilla, som hade tagit avsked av sina nära hemma i Sverige, satt som så många gånger tidigare i rullstol med hörselkåpor, solglasögon och pyjamas under sin kappa.

– Dagarna nere i Basel var Camilla lugn och sansad hela tiden. Vi var väldigt nära varandra, och hade gott om tid att prata. Vi pratade gamla minnen och skrattade. Man kände inte närvaron av döden alls. Vi tänkte inte så, hur märkligt det än kan låta, säger Rositha Lindskog.

– Camillas sista år var mycket svåra.  Jag var van att komma hem till henne och känna doften av mat och kaffe, att höra hur radion var på. Men på slutet var hon så sjuk att hon inte orkade någonting. Jag saknar henne enormt mycket, och känner en stor sorg, men jag stod bakom hennes beslut.

Anders Eriksson säger att Camilla Lindskog den sista tiden inte pratade om vad de hade kunnat göra annorlunda. I stället pratade de om kvällar när de hade varit och dansat, om en resa till New York, om kvällen på Harrys…

– Vi hade en galghumor på slutet. Hon älskade tv-serien Bonusfamiljen, och sa att hon ville se nästa säsong, men vi konstaterade att hon inte kunde göra det. Vi skämtade om att hon skulle ringa till seriens producent och be honom leverera säsongen tidigare, och vad han skulle säga…

Jag kan förstå att läkare inte vill skriva ut dödliga läkemedel och liknande. Anders Eriksson

Frågan om dödshjälp är omtvistad och känsloladdad. Ser du i dag några problem med Camillas val, och ditt stöd till det valet?

– Jag tänker inte så. När hon hade bestämt sig, och beslutet väl hade sjunkit in… Hon var mycket, mycket sjuk. Jag ser inga problem med det, säger han.

– Om livet inte längre är ett liv, och döden närmar sig i vilket fall, om man har försökt att hitta andra utvägar med alla tänkbara medel, men ingenting fungerar – då måste man få bestämma över sitt eget liv. Det finns alldeles för många människor som tar sitt liv på egen hand, med allt vad det innebär. Men frågan om dödshjälp måste utredas ordentligt. När dagen är slut är det här en politisk fråga. Jag kan förstå att läkare inte vill skriva ut dödliga läkemedel och liknande. Deras uppgift är ju att rädda liv. Men vad är alternativet?

Klockan 10.09 den 25 april 2018 somnade Camilla Lindskog in. Det var över inom loppet av ett par minuter. Anders Eriksson och Rositha Lindskog fanns, tillsammans med två läkare och en representant för Life Circle, intill henne när hon tryckte på droppknappen med sömnmedlet. Efter att hon hade somnat in kom den lokala polisen och försäkrade sig om att allting var korrekt.

– Jag hade hoppats att vi skulle få uppleva mer tillsammans, men jag har valt att inte fokusera på det. Camilla lider inte längre, hon fick ett värdigt slut. Det är det som är viktigt.