”Bristen på tillit förödande för sjukvården”
Seminariet, som arrangerades av Siemens, tog avstamp i Göran Hägglunds debattartikel ”Sjukvården måste byggas om” i Svenska Dagbladet på måndagen. Men meningarna i panelen gick starkt isär när det gäller landstingens framtid.
– Frågor som om vården ska drivas av stat, landsting eller kommuner, i privat eller offentlig regi är i bästa fall ointressanta. Skillnaderna mellan driftsformer är marginella, sa Anders Ekholm, vice vd på Institutet för framtidsstudier.
”Stenåldersstrukturer”
Läkaren och författaren Stefan Einhorn delade inte hans åsikt:
– Det behövs definitivt ett nytänkande. De stenåldersstrukturer vi har i dag måste ändras radikalt.
Anna-Karin Klomp, landstingsråd (KD) i Uppsala vägde för och emot:
– Jag är ingen vän av omorganisationer. Men på sikt tror jag att det åtminstone behövs större regioner. Akademiska sjukhuset är både läns- och universitetssjukhus och de olika delarna i verksamheten är intimt förknippade. Även högspecialiserade läkare behöver ha den basala sjukvården i verksamheten för att kunna utbilda studenter. Vi måste kunna föra en idédebatt om de här frågorna.
– De stora samordningsproblemen ser vi i dag inte mellan landsting utan mellan landsting och kommuner. Det löser vi inte med statlig finansiering av sjukvården. Men vi kan åstadkomma en resursoptimering.
Silotänkande
Anna Lefevre Sköldebrand, vd på Swedish Medtech ville hellre diskutera visioner än driftsformer:
– Sjukvården är mycket visionslös i dag. Med en tydlig vision om att säkerställa vård av hög kvalitet, tillgänglig för alla, skulle det vara lättare för alla att förstå verksamhetens mål. Om den ska drivas av stat, landsting eller kommuner är inte en huvudfråga.
– Vi ser ett problem med ”silotänkandet” i sjukvården. Den avdelning som inför ny teknik är inte den som har störst nytta av den, vinsterna uppstår i en annan del av sjukvården eller samhället.
Stefan Einhorn efterlyste ett större perspektiv:
– En stor del av problemet är att man inte höjer blicken – personal, politiker och chefer. Vi är här för patienterna, utan dem har vi inget existensberättigande. Då kan vi sluta vara fixerade vid vår egen verksamhet eller grupp.
– Men det får inte vara en klyscha, som Karolinska sjukhusets ”patienten i centrum”. Det är helt dött. Det är ingen på Karolinska som inte skulle kräkas om de hörde det. Det är en självklarhet att vi ska ha patienten i centrum. Vi måste gå ett steg längre.
Operationsrobotar
Anna-Karin Klomp tog upp vardagsproblem i sjukvården, som överföring mellan olika delar av vården och dåligt fungerande rehabilitering.
– Vi har försökt göra en analys om sjukvården i Uppsala län om 20 år, men intresset var svagt. Det är mer ”jag ska uppnå min del här och nu”. Som att vi ska skaffa en ny robot för prostataoperationer i Uppsala trots att det finns en i Karlstad. Och istället ska vi ta bort rehabiliteringsbassängerna. Vi har 15 operationsrobotar i Sverige i dag när det skulle räcka med sex för att täcka behoven.
Stefan Einhorn:
– Dessutom har det kommit nya data som visar att operationsrobotarna inte är bättre än konventionell kirurgi.
Anna Lefevre Sköldebrand försökte återföra samtalet till teknikinvesteringar:
– Är vi för dåliga på att mäta och styra? Sjukvården tar inte de investeringar som skulle behövas för att reducera kostnader i samhällsekonomin. Man ser bara till varje verksamhet för sig och med en tidshorisont på 1-2 år.
Patientnära teknik
Anders Ekholm trodde att landstingens rädsla för att få upphandlingar överklagade spelar in:
– Överklaganden tar generellt enormt lång tid. Men om vi är välförsedda med robotar så finns de största bristerna i patientnära teknik, som waranmätare. Men för den typen av innovationsupphandlingar behövs samsyn i professionen. Och om professionen inte efterfrågar waranmätare så blir politikerna uppbundna.
– Professionen är bra på inre effektivitet, att finslipa processer så att de blir lite bättre hela tiden. Men man är inte lika bra på yttre effektivitet, gör vi rätt saker? Skulle patienten själv kunna göra det här hemma? Men vi vet att vi inte har nytta av professionerna när det gäller de stora tekniksprången. Det finns inga incitament för vårdcentralerna att förse patienterna med waranmätare, kanske förlorar de till och med pengar på det.
Även stora kliv kan tas från golvet
Stefan Einhorn hade svårt att acceptera Anders Ekholms bild:
– Vem står för innovationerna då, om inte professionen gör det? Det är oerhört innovativt på Karolinska institutet och sjukhuset. Även de stora kliven tas ofta på golvet.
Inte heller Anna-Karin Klomp höll med Anders Ekholm:
– Vi har förmågan att ändra på vår vård, se bara på polikliniseringen. I fallet med waranmätarna tror jag annat kan spela in. På mottagningen vill man kunna känna sig trygg för att man har sett patienten.
”The Swedish disease”
Olle Larkö, dekanus vid Sahlgrenska akademin, ställde den första publikfrågan:
– I dag har professionen för lite inflytande. Besluten fattas av ekonomer, jurister och andra och vi har många verksamhetschefer som saknar rätt kompetens. Internationellt talar man om professionens förlorade inflytande som ”the Swedish disease”. Och politiker lägger sig i detaljer om hur sjukvården ska styras. Men jag tror att en tillnyktring är på gång. Tänk om beställarnämnder med lika låg kompetens som dem i sjukvården skulle ansvara för att beställa reservdelar till flygplan? Det är fullständigt barockt.
Anders Ekholm ställde motfrågan:
– Men varför har ekonomer, jurister och politiker fått ett större inflytande? Jo, för att vi som medborgare inte är nöjda och tillfreds med den sjukvård som framförallt varit definierad av läkare.
Stefan Einhorn tog ett exempel från sin egen familj:
– Jag har själv upplevt förändringen. Min pappa var klinikchef, professor, institutionschef och överläkare. Han hade all makt. I dag kastar de sig över oss från alla håll och tar ifrån oss möjligheten att bestämma över sjukvården, och många av parterna saknar helt eller delvis kompetens. Självklart blir professionen frustrerad.
– Vi vet hur viktig tillit är för ett gott samhälle. Utan tillit uppstår korruption och segregering. Men tillit är lika viktig i sjukvården. I dag finns en fruktansvärd brist på tillit i sjukvården mellan politiker, profession och sjukhusledningar. Då blir det ett suboptimalt system.
– Vi har vid Karolinska Institutet startat Centrum för social hållbarhet. Ett av våra fyra ledord är tillit.
Mätning som kontrollfunktion
Anders Ekholm sa att tillit skapas ur ömsesidig respekt.
– Det är ett problem med ”the audit society” och som sammanhänger med upphandlingssystemet. När vi börjar mäta och registrera för att utkräva ansvar, som kontrollfunktion, då undergrävs tilliten.
Anna-Karin Klomp berättade att man i Uppsala län nu övergivit DRG-systemet för att gå över till anslagsfinansiering av sjukvården.
– Även om det kan vara logiskt bättre med DRG finns det en misstro mot hela modellen. Att mäta delar gynnar inte helhet och mål.
Jonas Ekström, verksamhetschef vid Sala närsjukhus, argumenterade för att vi mäter fel saker i sjukvården:
– Vi mäter processer när vården ska uppnå hälsa. Det vi borde mäta är värdet för patienten, koordinerat med en ersättningsmodell som inte räknar pinnar. Och jag som läkare behöver få resultatet återfört till mig så att jag kan se om jag är bättre eller sämre än andra doktorer. Det tror jag skulle vara en stark drivkraft.
Elin Ericsson, vice ordförande i Sjukhusläkarna, önskade en diskussion om både patienternas och vårdteamens behov:
– Diskussionen om robotkirurgi kontra rehabilitering, den utgår inte från professionen. Och som kirurg måste jag säga att det är inte roboten som opererar, det gör kirurgen med hjälp av roboten.
Stefan Einhorn:
– Jag är ute och föreläser mycket och möter sjukvårdspersonal. Många av dem är i dag olyckliga och frustrerade. Det man har glömt är att sätta personalen i centrum.
