Bosse Lindquist: ”Min bild av läkare har blivit mer positiv efter Macchiarini-affären”
Han avslöjade kirurgen Paolo Macchiarinis ödesdigra experiment och tystnadskulturen inom det medicinska etablissemang som in i det sista försvarade dem. Men trots att journalisten Bosse Lindquist- som själv en gång kom in på läkarlinjen- beskriver en sjukvård starkt präglad av hierarkier, har Macchiarini-affären påverkat hans bild av läkare i positiv riktning. – Jag blev faktiskt glatt överraskad när jag såg hur genuint upprörda så många läkare och sjuksköterskor blev, säger han.
Han kommer cyklande i full fart över Medborgarplatsen, förbi bronsskulpturen, som föreställer den spefulle figuren Kasper, som knyter an till en medeltida tradition där småfolket gör sig lustigt över den tidens överhet och uppblåsta besserwissrar.
Med sin lågmälda, ödmjuka framtoning ger den prisbelönte journalisten Bosse Lindquist intryck av att vara raka motsatsen till den man som han för två år sedan avslöjade som en inte bara naken, utan även livsfarlig kejsare; kirurgen Paolo Macchiarini.
I boken Macchiarini-affären, som kom ut tidigare i höst, berättar Bosse Lindquist om den ett års långa och många gånger motiga vägen till avslöjandet. Om hur hans först förutsättningslösa bild av kirurgen utkristalliserade sig till bilden av en skrupulös manipulatör, som med hjälp av lögner, forskningsfusk och inte minst med ett hov av en skyddande medicinsk elit omkring sig experimenterade med människor som om de vore försöksdjur. En kirurg, som alltid var där när tv-kamerorna slogs på, men som försvann i takt med att tillståndet hos de patienter han opererade försämrades.
– Han har konsekvent utnyttjat människor i utsatta situationer, såväl yrkesmässigt som privat. Han har också utnyttjat drömmar och förhoppningar hos läkare och kollegor runt omkring sig som vill vara med om någonting stort, säger Bosse Lindquist till Sjukhusläkaren och tar en bit av Napoleonbakelsen inne på cafét på Söderhallarna.
Men liksom bakom de flesta makthavare, som missbrukar sin makt, hade Macchiarini i sin tur inflytelserika runtomkring sig som bäddade för hans framfart. Personer, som tystade, fryste ut och bestraffade de fyra läkare som slog larm om konsekvenserna av Macchiarinis transplantationer av plaststrupar, som höjde den omtalade kirurgen till skyarna och in i det sista höll honom om ryggen-även sedan följderna av ingreppen och patienterna utdragna lidande avslöjats.
Och Bosse Lindquist är inte nådig när han- i sin bok såväl som under intervjun-utifrån den information han hämtat direkt från läkare och forskare- beskriver de starka hierarkier och den tystnadskultur som kan råda inom läkar- och forskningsvärlden, där den som påpekar missförhållanden snarare bestraffas än belönas.
Han beskriver hur han efter sin dokumentärserie fick hundratals brev och mail från läkare, forskare och sjuksköterskor från olika delar av landet. De kände igen sig i en kultur av maktfullkomlighet och förnekande och berättade om egna försök att påtala övergrepp, som endast bemötts med ”hot om repressalier, som utfrysning och indragna anslag om de inte rättade sig i ledet”.
Medan det inom journalistiken snarare är en dygd och en eftersträvansvärd egenskap att ifrågasätta och inte gå i maktens ledband, kan samma egenskap inom sjukvårdens hierarkier i stället uppfattas som hotande och icke önskvärd, menar Bosse Lindquist.
– Jag tror att hierarkin är väldigt stark inom läkarvärlden, säger han och refererar till en intervju med ett före detta medicinalråd, som menat att det delvis är den närmast ”militära ordningen” som gör att sjukvården fungerar så bra. Man kan kanske inte diskutera fler än två när man precis ska operera och har ett par minuter på sig, resonerar Bosse Lindquist och fortsätter:
– Samtidigt handlar sjukvård om så komplexa delar att de måste bygga på just diskussion. Det är en väldig balansgång mellan att vara väloljad och öppen för kritiska kommentarer. Det kan bli ett skydd att inte våga vara transparent.
Samtidigt betonar Bosse Lindquist att de flesta som arbetar inom sjukvården är duktiga och samvetsgranna och har patientens bästa framför sig.
Macchiarini- affären handlade till stor del om en röta i en ledningskultur som man i grunden borde förändra, menar han.
För trots att hela ledningen vid KI till slut avgick efter att skandalerna uppdagats, friades Macchiarini själv i rätten. Många av dem som stöttade honom och höll honom om ryggen är också kvar i ledande positioner: Ola Hermansson, som suttit i KI:s etiska råd, utsågs till dess etiska föreståndare; Ulf Lockowandt-chefen för thoraxkliniken på KS, där den turkiska unga kvinnan Yesim Cetir genomgick en mängd plågsamma operationer och utkämpade sin dödskamp- blev senior medicinsk rådgivare vid enheten för Strategisk sjukvårdsforskning och vårdproduktion. Anders Hamsten avgick visserligen till slut som rektor för KI, men fick nya regeringsuppdrag, bland annat som sakkunnig om prissättning av läkemedel vid socialdepartementet. Lars- Olaf Cardell fortsatte som vice prefekt, professor och läkare vid KI och KS.
Johan Bratt, dåvarande chefläkare på KS, som envetet gick i god för att Macchiarinis ingrepp handlade om akut livräddande operationer, blev i sin tur chefläkare och ansvarig för patientsäkerhet och kvalitet för hela Stockholms läns landsting.
– Oavsett vad han heter så är det ju inte rätt. Han är ju ändå läkare och han behöver förklara hur han kunde komma med det medicinska påståendet, säger Bosse Lindquist.
Är du besviken på att det inte blev större konsekvenser för de inblandade efter avslöjandet?
– Nej, tvärtom är jag väldigt glad över att det blev en så stor reaktion som det blev. Ska man vara krass är det normala att det inte blir någon reaktion alls; de flesta dokumentärer jag har gjort har gått ut i tystnaden. Det är väldigt sällan det blir ett sådant genomslag, så jag är inte besviken. Däremot är jag arg över att man fortfarande jagar visselblåsarna, att man ännu inte har kompenserat berörda patienter och anhöriga och att man fortfarande inte gått till botten med hur man aktivt kunde dölja upptäckterna kring Macchiarinis experiment så länge; det är grava tjänstefel. Rektorn har fortfarande chans att säga ”jäklar, vilket misstag vi har begått”.
Man har byggt in en partiskhet i hela översynen. Då blir det ett granskande som inte ger ett opartiskt resultat. Man måste ha någon som både kan granska det medicinska och vetenskapliga, men som ändå inte kommer inifrån och inte är i beroendeställning.
Men de som sköter översyn och granskning av KS består delvis av fritidspolitiker i landstinget som inte har kunskaper i medicin, resonerar Bosse Lindquist. När det gäller KI är det i sin tur regeringen som utser ordförande för institutet direkt ur regeringskretsarna.
Är det en del av problemet med systemet; att de som utses i dessa ledande positioner inte har förankring i professionen och i medicinskt kunnande?
– Jag tror problemet är att KI och KS inte granskas och överses av fristående, opartiska experter på ämnet. Som det nu är finns ett inbyggt jäv i hela processen. KI får utreda sig själva – inte ens konsistoriet tycker sig behöva granska det vetenskapliga och medicinska. Man måste ha någon som både kan granska det medicinska och vetenskapliga, men som ändå inte kommer inifrån och inte är i beroendeställning, annars blir det jävproblem.
Skulle något liknande kunna hända på KI och KS igen, tror du?
– Ja, absolut. Där det finns prestige och mycket pengar att tjäna, som inom den medicinska världen, finns alltid en risk för att patienter utnyttjas, säger Bosse Lindquist och nämner att skandaler även inträffat vid universitet i Minnesota, där man experimenterat med farliga preparat för psykiskt sjuka och självmordsbenägna patienter.
De flesta läkare skulle förstås inte göra sådana saker som Macchiarini, konstaterar Bosse Lindquist.
– Det går emot deras grundläggande principer. Men man hoppas att varje läkare också ska göra som visselblåsarna när de ser något som inte är schyst och exakt, säger han.
Men i stället för att hylla de fyra läkare och visselblåsare som anmälde Macchiarini har Karolinska institutet fällt en av dem och klandrat två av dem för oredlighet i forskning. Detta på grund av att de varit medförfattare till några av Macchiarinis vetenskapliga artiklar, som rörde transplantation av plaststrupar. Läkarna har överklagat beslutet, en överklagan som förvaltningsrätten i sin tur har avvisat. De tre läkarna ska nu överklaga förvaltningsrättens beslut till kammarrätten.
Det är ett otroligt svaghetstecken från KI att skicka fram en styrelseordförande, som själv säger att han inte förstår vetenskap- och att han ska försvara ett vetenskapligt beslut han inte förstår innebörden av. Beslutet att klandra läkaren och visselblåsaren är inte vetenskapligt underbyggt.
Som svar på en debattartikel som Bosse Lindquist skrev i SvD under hösten om hur KI på detta sätt fortsätter att bestraffa visselblåsarna, replikerade KI:s ordförande Mikael Odenberg att det var konspiratoriskt att påstå att en ny rektor, som Ole Petter Ottersen, skulle vilja straffa visselblåsarna.
Vad är din kommentar till denna replik?
– Det är ett otroligt svaghetstecken från KI att skicka fram en styrelseordförande, som själv säger att han inte förstår vetenskap och att han ska försvara ett vetenskapligt beslut han inte har en aning om innebörden av. Tittar man exempelvis på beslutet att klandra läkaren och visselblåsaren Karl- Henrik Grinnemo, så är det inte vetenskapligt underbyggt, säger Bosse Lindquist.
Att Grinnemo skulle ha begått samma fusk som Macchiarini för att han har varit delaktig i en forskningsartikel är inte sant, menar han.
– Vad Grinnemo gjorde var att översätta epikrisen från patienten Andremariam Beyenes sjukdomstillstånd under hans tid på KS till engelska; det var hans bidrag till artikeln.
Enligt rektorn på KI var Grinnemo dock i en sådan unik position på KS att han tidigare borde ha vetat om att Macchiarinis metoder inte fungerade. Men det är en absurd invändning, anser Bosse Lindquist.
– Det är fantastiskt att en rektor på ett medicinskt universitet kan påstå något sådant. Grinnemo fick inte gå in i några patientjournaler och en stor del av tiden vårdades Andremariam inte på KS, utan på Island. Hur skulle Grinnemo utan att begå tjänstefel kunna veta exakt hur det stod till med Andremariams hals? frågar Bosse Lindquist retoriskt.
I stället för att anklaga borde man från KI och KS ge visselblåsarna medalj och framhålla att det är så man vill att personal ska agera, tycker han.
Att man numera har inrättat en anonym meddelandetjänst för att skydda visselblåsare sänder också fel signaler, anser Bosse Lindquist.
– Det blir som en uppmaning till medarbetare att inte själva komma med namn och underskrift, utan att anmäla något anonymt, för att de annars riskerar att förlora jobbet.
Fusket och tystnadskulturen i samband med Macchiarini- affären är långtifrån något specifikt för just Sverige eller KI och KS, konstaterar Bosse Lindquist.
– Det är samma mönster på andra håll i världen; de sjukhus där Macchiarini arbetat tidigare visar samma exempel på att man döljer det som har skett. I Spanien har man inte gjort rent hus med operationen av Claudia Castillo (den operation, som senare skulle skapa Macchiarinis berömmelse) som inte alls blev den framgång så som den påstods vara i en vetenskaplig artikel för flera år sedan.
Inte heller i Ryssland har man gått till botten med Macchiarinis agerande där.
Men Bosse Lindquist, som alltid medvetet valt den smalare, mer komplexa journalistiken framför den publikfriande svart-vita, är inte mycket för att dela in människor i onda och goda. Inte heller Macchiarini beskriver han som rent ond.
Vad tror du drev honom att utöva livsfarliga experiment på utsatta människor?
– Jag tror att han har ett väldigt stort självhävdelsebehov och ett behov av att känna sig överlägsen. En av de sjuksköterskor som kände honom bäst i USA sa att han nog tyckte han var värd mer än vad livet hade givit honom: Värd att kunna rädda sina patienter; att få Nobelpriset för sina upptäckter, värd ett bröllop hos påven. Jag fick intrycket av att han kom från ganska svåra förhållanden föräldramässigt och att han saknade bekräftelse som liten. Hans liv blev då en ständig jakt på bekräftelse, men på fel sätt, säger Bosse Lindquist.
Han tror också att Paolo Macchiarini omformar det som skett till att han inte alls har berövat någon patient livet, bara forskat för mänsklighetens bästa.
– Jag tror att det finns en föreställning även bland många vettiga, seriösa läkare att man inte kan nå stora framsteg utan att delvis experimentera lite på operationsbordet. Men jag hittar inga belägg för att det stämmer medicinskt; att det är genom att kasta pil med förbundna ögon som man når framsteg. I stället är det vanligtvis långsamt, ihärdigt, urtråkigt laboratoriearbete under tiotals år som löser problemet, säger Bosse Lindquist.
Vet du var Paolo Macchiarini är nu och vad han gör?
– Min senaste uppgift är från i somras, då opererade han fortfarande i Rom, i Barcelona och i Turkiet och höll på med ett vetenskapligt arbete. Själv sade han också att han skulle operera i USA, men det tror jag inte på..
I boken beskriver du stunder av vånda i ditt undersökande arbete och hur snåriga medicinska facktermer i rapporter först fick dig att tveka inför att ta dig an uppgiften. Vad var det som fick dig att ändå fortsätta?
– Det är som att få en väldigt spännande deckare lagd framför sig; här ligger dokument med flera hundratals sidor bilagor som man inte förstår, men som man inser säger de mest oerhörda saker; det är spännande att ta reda på; är detta sant? Och enda sättet att få veta det är att dyka in i det. Det är också spännande att se om man verkligen klarar detta. Det är inte självklart, men en utmaning, säger Bosse Lindquist.
Hans avslöjande dokumentär tog ett år i ren arbetstid; från början var han ensam, gradvis blev de fler som arbetade med projektet; i slutänden var de 12 som satt och arbetade intensivt med det, berättar Bosse Lindquist.
– Hade jag varit ensam hade det tagit mycket längre tid, det blev ett grupparbete och vi satsade all tid på det. Annars hade det inte gått, detta är inget som man bara rör ihop själv, säger han.
Jag känner till hur riktigt duktiga medicinska forskare kan vara och Macchiarini betedde sig inte exakt som dem. De duktiga ger väldigt stringenta, korta samtal när de inte skriver eller läser. Men Macchiarini satt alltid och höll på med sina mobiler och sms:ade.
I boken beskriver Bosse Lindquist också hur han i sin barndom såg sina föräldrars nästan religiösa vördnad-inte inför Gud -utan för läkare; och hur han själv upplevde ”den vita rocken” som en större auktoritet än prästerna.
Många omkring Macchiarini bländades till en början av hans skenbara auktoritet och självsäkra framtoning. Hände det att även du påverkades av den?
– Jag känner ett antal duktiga läkare, forskare och skickliga medicinare och då blev Macchiarini inte så imponerande. Jag känner till hur riktigt duktiga medicinska forskare kan vara och han betedde sig inte exakt som dem. De duktiga ger väldigt stringenta, korta samtal när de inte skriver eller läser. Men Macchiarini satt alltid och höll på med sina mobiler och sms:ade. Det har jag aldrig mött en innovativ, skicklig forskare som gör.
Har din bild av sjukvård, läkare och av medicinska institutioner förändrats generellt sedan Macchiarini-affären och i så fall hur?
– Helt uppriktigt har min bild av läkare och sjukvårdspersonal förändrats positivt. Jag blev glatt överraskad över hur upprörda många läkare blev och hade inte räknat med en så stark reaktion från människor inom vården och det visar ju att systemet delvis fungerar. Men sedan blev jag också förvånad över att det fanns läkare som kan vara så ovetenskapliga; att man ändå håller varandra om ryggen i någon sorts kultur där det inte är fint att ifrågasätta; där konformism premieras; där det är ofint att skrapa på ytan, säger Bosse Lindquist, som även blev ”genuint chockad och totalförvånad” över att KS och KI kunde bete sig så ”oetiskt och skurkaktigt”.
– I min värld stod KI tidigare för Sanningen; de var likare för vad som är vetenskapligt rätt och fel. Att de aktivt kunde försvara en brist på vetenskap, det är jag väldigt förvånad över. De sjönk rejält i mina ögon, även om det finns jättebra forskare där, säger Bosse Lindquist, som anser att KI:s nya ledning nu i stället för att stryka ett streck över det hela borde göra rent hus genom att gå till botten med det som hänt.
Hur ska de göra det, tycker du?
– I form av en riktig, vetenskaplig utredning där man frågar sig hur det var möjligt att man så radikalt kunde åsidosätta vetenskapens grundprinciper. Och sedan- när det visade sig att man hade fel, att man hade stöttat en lögnhals och medverkat till sådana experiment- ändå undertryckte sanningen..Hur gick det till när KI:s rektor och rektors medarbetare motarbetade sina egna utredare; visselblåsarna? Vad hände, rent vetenskapligt och intellektuellt? De är ju våra medicinska experter; de om några skulle kunna ge svar.
Bosse Lindquist kom själv in på läkarlinjen för många år sedan och var i valet och kvalet innan han kom fram till att han i stället ville bli journalist.
– Jag är både glad och ledsen över det valet, säger han; ledsen därför att läkarlinjen verkar vara så mycket roligare än journalistutbildningen och för att yrken inom vården verkar så spännande.
Han är trots allt glad att han valde den journalistiska banan, där han minst sagt haft nytta av sin nyfikna och ifrågasättande natur. Egenskaper, som fick näring av det han beskriver som en sorts tystnadskultur i hans egen uppväxt i Täby; i en ursprungsfamilj, där pappan kom från fattiga förhållanden och mamman från en borgerlig miljö.
– Jag tror att det fanns väldigt mycket familjemyter i min familj som var kännbara, men som den äldre generationen höll ganska tyst om. Man kände att där fanns outtalade saker, som de dolde; som bortadopterade kusiner, som ingen pratade om, säger Bosse Lindquist.
Det var först i vuxen ålder som han började förstå och själv luska i familjehemligheterna, som exempelvis när det gäller hans okände farfar; en handelsresande som gjorde farmodern gravid; en skandal i 1920-talets Umeå, då många unga kvinnor tvingades adoptera bort sina barn.
– Farmor valde i stället att behålla sitt barn, jobba och försörja sig själv, berättar Bosse Lindquist.
Ett nyfiket driv att avslöja det outtalade och punktera tystnadskulturer, en generell skepsis gentemot grupptryck och konformism såväl som en oräddhet inför auktoriteter finns grundmurad i Bosse Lindquist, enligt honom själv.
– Jag har alltid varit jobbig och ifrågasättande, säger han.
Så om du i stället hade tackat ja till platsen på läkarlinjen och blivit läkare i stället-tror du att du hade varit en av de fyra visselblåsarna i samband med Macchiarini- affären?
Bosse Lindquist ler och säger:
– Ja, jag tror det. Jag hoppas det i alla fall.
Läs även: https://www.sjukhuslakaren.se/arets-visslare-det-kanns-som-om-trakasserierna-aldrig-tar-slut/