Bort med förenklade motsatsförhållanden mellan primärvård och sjukhusvård
”Missförstå mig rätt: jag håller helt med om att primärvårdens stora utmaning är bristen på allmänläkare. Det är ett allvarligt problem som måste tas på största allvar. Men att dra slutsatsen att detta skulle innebära ett överskott av sjukhusläkare är både förenklat och felaktigt. Tvärtom”, skriver Rofida Ghazvinian, ordförande för Sjukhusläkarna Malmö.
Rofida Ghazvinian, ordförande för Sjukhusläkarna i Malmö
Jag älskar sjukhusläkare. Och jag älskar att vara sjukhusläkare! Det kan låta en smula romantiserande, men min övertygelse vilar stadigt på egna erfarenheter – både som patient och som läkare, numera även i en mer administrativ roll på regional nivå. Det är helt enkelt svårt att inte känna stolthet inför ett yrke som varje dag bär sjukvården genom det akuta, det komplexa och det livsavgörande.
Därför skaver det lite extra när jag på senare tid läst flera artiklar som hävdar att vi sjukhusläkare skulle vara ”för många” i svensk sjukvård. Första gången lät jag det passera. Men när resonemanget återkom (denna gång med budskapet att primärvårdens läkarbrist ska lösas genom att vi är för många i specialistsjukvården) då blev det svårt att vara tyst.
Missförstå mig rätt: jag håller helt med om att primärvårdens stora utmaning är bristen på allmänläkare. Det är ett allvarligt problem som måste tas på största allvar. Men att dra slutsatsen att detta skulle innebära ett överskott av sjukhusläkare är både förenklat och felaktigt. Tvärtom. Sjukhusläkaren1 har tidigare genomfört inventeringar tillsammans med specialistföreningarna för att kartlägga det faktiska behovet av läkare inom respektive specialitet. Där tas hänsyn till pensionsavgångar, horisontell uppdragsväxling, klinisk forskning, metodutveckling och den medicinska utveckling som ständigt pågår. Resultatet är dock tydligt: behoven är stora – och dynamiska. Ibland handlar det om att utbilda fler obesitaskirurger2. Ibland om att säkerställa tillgången till sjukhusläkare i våra statliga myndigheter, eller infektionsläkare som kan bidra till samhällsplanering inför framtida pandemier. Det kan röra sig om cancerscreening, prevention eller hantering av tillstånd som snabbt kan bli akuta.
Därför behöver vi regelbundna, faktabaserade inventeringar av behovet av specialistläkare inom alla specialiteter.
Medicin står aldrig still – och det gör inte heller behovet av specialistkompetens. Sjukhusläkare äger sina diagnoser. Det är vi som utvecklar riktlinjerna, skriver vårdprogrammen och ansvarar för det medicinska flödet från den basala specialistsjukvården till den högspecialiserade universitetssjukvården. Vi verkar i hela vårdkedjan och på alla nivåer. Därför behövs kollegor som vill arbeta brett inom basspecialiteter – likväl som de som vill fördjupa sig i smala, högspecialiserade områden. Vi arbetar dygnet runt. I akuta situationer, på vårdavdelningar, som konsulter över klinikgränser. Vi möter kroniskt sjuka patienter och deltar i multidisciplinära konferenser. Vi ordinerar avancerade och kostsamma läkemedel, opererar, hanterar komplikationer och implementerar nya metoder i vardagen. Allt detta kräver erfarenhet, kontinuitet och tillräckligt många kollegor.
Men sjukhusläkarens roll stannar inte vid sängkanten eller operationsbordet. Vi behövs också i den kliniska forskningen, som handledare och lärare på grundutbildning och i utbildningstjänsterna. Vi skriver riktlinjer och vårdprogram inom kunskapsstyrningssystemet, arbetar som medicinska rådgivare regionalt, nationellt och inom industrin, utvecklar IT- och journalsystem och behöver ta mer plats som verksamhetschefer, sjukhusdirektörer och hälso- och sjukvårdsdirektörer. Oavsett hur vården organiseras i landets olika regioner kommer det alltid att finnas ett behov av sjukhusläkare även i så kallat administrativa roller. För vem är bättre rustad att fatta kloka beslut om vårdens utveckling än den som har medicinsk kompetens och klinisk erfarenhet?
Sjukhusläkare är en medicinskt heterogen grupp. Men just den bredden är vår styrka. Den tvingar oss att samverka, samarbeta och se helheten. Och den gör att vår kompetens behövs – överallt. Därför behöver vi regelbundna, faktabaserade inventeringar av behovet av specialistläkare inom alla specialiteter. Inte förenklade motsatsförhållanden mellan primärvård och sjukhusvård. Svensk sjukvård behöver båda. Och den behöver oss – sjukhusläkarna – i betydligt fler sammanhang än vad som ryms i rubrikerna.
Jag älskar sjukhusläkare. Och jag hoppas att vi framöver kan prata mer om hur vi bäst använder vår gemensamma kompetens – inte om vilka som är ”för många”.
