• 18 juni 2015
• 0
• AV: Sara Gunnarsdotter

I Borås är rehabiliterings­medicin en naturlig del av slutenvården och finns till för patienterna i ett så tidigt skede som möjligt. Men hur rehabiliteringsmedicin ska organiseras har varit en fråga för diskussion i över ett halvt sekel.

– Rehabilitering måste in redan på akutmottagningen. Därför tror inte jag att den ska ligga på fristående sjukhus, säger Sara Degerman Carlsson, specialist i rehabiliteringsmedicin och läkarchef vid Neuro- och Rehabiliteringskliniken på Södra Älvsborgs sjukhus (SÄS) i Borås.

Hon reflekterar kring en motion om att belysa behovet av rehabiliterings­sjukhus eller kliniker som Sjukhusläkarna och Svenska Privatläkar­föreningen fick bifall för vid Läkarförbundets fullmäktige i maj.

Och hon pekar på att diskussionen är gammal. I en artikel i Läkartidningen nr 19/1963, «Synpunkter på den medicinska rehabiliteringens organisation i Sverige« resoneras om huruvida varje specialitet ska bygga upp sin egen rehabilitering eller om den helt bör anförtros åt specialister på området.

Författarna kommer fram till att det är viktigt att beakta för- och nackdelarna i dessa principiellt olika ståndpunkter vid uppbygganden av en rehabiliteringsorganisation.

Och dragkampen mellan principerna pågår alltså fortfarande enligt Sara Degerman Carlsson.

– Men i Borås har vi tradition och anor. Vi har hela tiden varit en självklar del av sjukhuset, säger hon och syftar på Solhem, Sveriges första rehabiliterings­klinik, som startades av överläkaren Gösta Eriksson i Borås 1958.

– Det var en framsynt invärtesmedi­cinare som förstod behovet av insatser för dem som i allt högre grad överlevde svår sjukdom och skada. Han blev också föregångare till specialiteten.

Men under de fem år som Sara Degerman Carlsson har varit chef vid rehabiliteringskliniken i Borås, som numera flyttat in på SÄS, har slutenvårdsplatserna minskat med en tredje­del.

– De är ständigt ifrågasatta.

Hon säger att det till exempel är svårt att få förståelse för att en patient som kan åka på permission inte kan skrivas ut.

– Om man är 25 år och med hjälp av anhöriga kan komma hem under en helg för att det är så viktigt för rehabiliteringen­, så har man fortfarande ett behov av slutenvård och är i ett aktivt tränings­skede efter helgen.

Men Sara Degerman Carlsson säger att sjukhuset tolkar det som en ledig plats och belägger de luckor som blir under permissionen. När patienten kommer tillbaka så ligger plötsligt någon annan i sängen.

Huvudmän och sjukhusledningar som de senaste åren har dragit in vårdplatser inom rehabilitering har menat att motsvarande resurser istället ska tillföras primärvård och att geriatrisk rehabilitering får bli ett kommunalt ansvar, och att det skulle gå lika bra. Sara Degerman Carlsson är skeptisk.

– Det finns väldigt mycket som kallas för teamarbete och mycket som kallas för rehabilitering.

Hon säger att inom rehabiliterings­medicinen är inte läkaren någon som dyker upp i teamet vid behov utan är den som leder och utvecklar de inter­disciplinära teamen. Det är också läkaren som med stöd av de andra i teamet bedömer och samordnar vad patienten behöver.

På många ställen i landet är rehabilitering­­ uppdelad utifrån diagnoser­­ berättar Sara Degerman Carlsson. Hon tycker det kan vara ett problem då patienter efter trauma till exempel kan ha både hjärnskada och smärta.

– Borås är en av få kliniker i landet som har en sammanhållen rehabenhet som är knuten till behovet av teaminsats istället för att vara diagnosbaserad.

I Borås har man också aktivt arbetat utifrån den alltmer etablerade kunskapen att tidiga insatser lönar sig.

– Vi har utvecklat arbetssätt mot tidiga insatser från olika teammedlemmar och en vård­avdelning där vi kan ta patienter direkt från intensivvård med svåra skador och behov av till exempel andningsstöd.

Sara Degerman Carlsson tror att det är lättare för sjukhus- och regionledning att då se klinikens insatser, jämfört med enheter som ligger helt skilda från sjukhuset och intensivvården.

Den första kliniken i Borås låg visser­ligen cirka 500 meter från sjukhuset, och Sara Degerman Carlsson säger att det för många patienter var första kontakten med tanken på att det finns ett liv efter skadan också.

Framgångsfaktor
– Det som är framgångsrikt för rehabiliteringen idag är att vi har med oss det tänket. Vi visar patienter och anhöriga på möjligheten att livet kan fortsätta, att det finns redskap för det. Men vi har försökt möta behovet av kortare vårdtider och svårare skador med att ta klivet in i akutsjukvården.

Men inte ens i Borås är allting lätt.

– Vi kämpar också med vakanssituationen. Det är oerhört svårt att rekrytera specialister och jag har fått kompensera med att anställa fyra ST-läkare.

Sara Degerman Carlsson säger att rehabiliteringsmedicin är en lågstatusspecialitet, och att det är en förklaring till att det saknas specialistkompetenta läkare att driva och bevaka rehabiliteringens plats inom sjukhusvärlden.

– Det som kan vara en fördel här i Borås är att det har funnits personer som burit hela tanken om att rehabilitering är viktigt. Den har inte lyckats dö ut här i alla fall. Vi vet vilken skillnad vi kan göra och att leva är mer än att överleva.