Besked efter misstänkt spinal stenos: ”MR-bilderna tolkas om 1,5 år”
Nyheter
”Tyvärr, ingen har möjlighet att tolka din MR-undersökning förrän om ett och ett halvt år”. 76-årige Staffan Börjesson trodde inte beskedet från ortopeden på Sahlgrenska var sant – men det var det.
Han lider av en reumatisk muskelinflammation och har tagit kortison för sina symptom sedan 2008. Men varje gång han har försökt trappa ner på den 42 veckor långa kuren har besvären blivit outhärdliga.
– Då har jag fått värk både här och där och väldigt svårt att gå. Och läkarna har sagt att ”då börjar vi om med kuren”. Men jag hade börjat känna att så här stora mängder kortison kan jag inte hålla på med i längden. Speciellt inte efter att jag fick en hjärtinfarkt.
För kortisonet och den blodförtunnande medicinen blev en fasansfull kombination, berättar Staffan Börjesson.
– Du kan ju tänka dig själv hur tunn hud jag har fått och vad som händer när jag slår i någonstans. Det blöder hur mycket som helst. Så jag skickade en egenremiss till reumatologen för att få hjälp att utreda om det fanns någon annan hjälp att få för mina besvär.
Från reumatologen skickades Staffan Börjesson på MR-undersökning. Misstanken var spinal stenos – trång ryggrad. Ett tillstånd som ger precis de smärtor och svårigheter att gå som Staffan Börjesson beskriver.
– Min reumatolog skickade en remiss till ortopeden för hjälp att tolka bilderna. Den 28 augusti fick jag ett brev med en bekräftelse på att de hade tagit emot remissen.
Men mer än så hörde inte Staffan Börjesson. Tre månader senare bestämde han sig för att ringa och höra efter hur det gick med tolkningen av undersökningen. Och det var då det chockartade beskedet kom.
– Kvinnan i luren meddelade att det kunde dröja ytterligare ett och ett halvt år innan någon hade tid att titta på mitt ärende. Det bröt mot vårdgarantilagen, berättade hon, och tillade att hon hade 20-25 liknande samtal varje dag från frustrerade patienter som mig.
Staffan Börjesson tyckte att beskedet var väldigt märkligt och började ringa runt för att få en förklaring. Han kontaktade bland annat valfrihetskontoret och regiondirektören Ann Söderström. Samtliga höll med om att det inte lät bra och hänvisade honom vidare till en annan instans för mer information.
– Är det verkligen så att jag ska ut och jaga en vårdgivare för mitt problem? Det står ganska klart och tydligt i vårdgarantin att det är vården som ska söka lösningar, inte jag. I går ringde jag det senaste numret jag fick – till valfrihetskansliet på Sahlgrenska. Då kom jag till en telefonsvarare som tyckte att jag skulle mejla i stället. Inom ett par timmar fick jag svar från en chef som rekommenderade mig att ringa tillbaka till ortopeden på Sahlgrenska igen. En och en halv veckas ringande och mejlande hade inte lett mig någonstans.
Vad är det värsta med hela den här historien?
– Det mest frustrerande är att inte få några besked, att bollas runt och hänvisas tillbaka. Kontentan är att jag förväntas vänta ett och ett halvt år på att få ett besked om min MR-undersökning. Det är hårresande korkat att det ska så lång tid. Pengarna är slut, vi har inget avtal säger de, men det kan väl inte vara mitt problem som patient? Vem bär ansvaret för att inte vårdgarantin efterlevs? Om det finns en lag ska väl den följas. Det får ju jag som privatperson göra.
Hur mår du i dag?
– Efter infarkten fick jag tydliga direktiv om att jag ska promenera en halvtimme om dagen, men det fixar inte jag. Jag kan gå varannan dag, men dagen efter är jag helt utslagen. Mina ben har en häftig muskelvärk. Jag känner mig jäkligt handikappad, oavsett om jag går eller står.
