Bengt Sturesson är världsledande på bäckensmärta

Patienten – en före detta elitgymnast – har så olidligt ont att hon inte kan gå. Efter två graviditeter har foglossningssmärtorna blivit så svåra att hennes make nu får bära henne över tröskeln in i Bengt Sturessons undersökningsrum.

– Efter operationen blev hon mer eller mindre smärtfri. Hon är en av alla de patienter som verkligen har stannat kvar i mitt minne och som det känns väldigt fint att ha kunnat hjälpa, säger Bengt Sturesson som numera har hunnit operera omkring 600 kvinnor med kronisk foglossningssmärta under sin snart 45-åriga läkarkarriär.
Intresset för svårbehandlad smärta från bäckenet startade redan under studietiden, berättar han.

– Min dåvarande flickvän, kvinnan som jag sedermera gifte mig med, hade väldigt konstiga symtom och smärtor från ryggen och höften. Under utbildningens gång frågade jag professorer inom allt från anatomi till gynekologi och ortopedi om vad det kunde vara – men jag fick aldrig något tydligt svar. I efterhand har jag insett att eftersom det inte har funnits någon bra operationsteknik så har det inte heller funnits någon metod kring att fastslå diagnosen kronisk foglossning. Ingen professor undervisar i sånt man inte kan göra något åt.

Men den envise blivande ortopedspecialisten gav sig inte utan höll fast i ämnet och köpte inte dåtidens resonemang om att smärta inte kan komma från en led som man menade helt saknade rörlighet.

– Det har jag motbevisat några gånger nu! Min grundforskning på 80-talet handlade om bäckenets inre rörlighet och sedan dess har jag skrivit och medverkat i 18 vetenskapliga artiklar i ämnet. Jag fick en allt större kunskap om bäckensmärtor, hamnade i olika expertgrupper runt om i världen, och blev något av en pionjär på det här området.

Bengt Sturesson brukar beskriva kronisk foglossningssmärta som ett riktigt svårt skoskav i bäckenet som gör det smärtsamt att gå, stå, sitta och ligga. Den typiska patienten är en kvinna som har haft besvär med foglossning under graviditeten och sedan aldrig blivit bra efteråt. Smärtorna, som ofta strålar från höften ner i skinkan och benet, gör det problematiskt att belasta ena eller båda benen. Många av kvinnorna behöver äta stora mängder värktabletter för att hantera sin vardag – inte sällan morfin.

– De här kvinnorna kommer från alla yrkesskikt och det kan i princip göra lika ont att sitta på en kontorsstol som att ha ett mer fysiskt krävande jobb. Det finns egentligen bara en ställning som upplevs som smärtfri för dem och det är fosterställning med en kudde mellan benen. Vi pratar om 25-30-åringar som mer eller mindre blir invalider under återståendet av sina liv om de inte får hjälp – och det är ofta svårt för dem att hitta rätt i vårdapparaten.

När Bengt Sturesson först började operera den här patientgruppen blickade han oväntat nog bakåt i historien, berättar han.

– På 20- och 30-talet fanns det amerikanska ortopeder som gjorde operationer av sacroiliacalederna på patienter som led av ryggsmärta som kändes ner över rumpan och låret. De var inne på rätt spår – men efter diskbråckets upptäckt svängde läkarvetenskapen helt och släppte tanken att bäckenlederna kan vara en smärtmotor vid rygg- och bensmärta.

Men i samråd med kollegor i både Sverige och ute i Europa som också hade börjat intressera sig för patientgruppen, inledde den numera färdiga specialisten Bengt Sturesson 1989 ett försök att operera sacroiliacaleden hos en mindre grupp kvinnor.

– Vi använde en liknande metod som den på 20-talet. Det var en väldigt stor operation med ett bakre bikinisnitt där vi lossade hela stora rumpmuskeln. Vi gjorde därefter ett hål in i si-leden och tog bort stora delar av den för att ersätta den med annat ben.
Resultatet för kvinnorna blev bra, berättar Bengt Sturesson – även om läkningstiden var både tuff och lång. Men att hinna med att hjälpa alla de patienter som var i behov av operationen var mer eller mindre omöjligt med den tidskrävande operationsmetoden.

– Jag började leta efter en ny teknik och 2010 hittade jag en som verkligen tilltalade mig på en kongress i Los Angeles. Det var en minimalinvasiv kirurgi där sacroiliacaleden överbryggades med tre implantat. Det var ganska nervöst i början men efter att vi hade gjort en pilotstudie kunde vi se att vi hade ett jättefint resultat för patientgruppen.

Sedan dess har en randomiserad studie på metoden gjorts och ortopeder och kirurger från hela Europa besöker regelbundet den numera privata kliniken i Ängelholm där Bengt Sturesson jobbar, för att lära sig att bedöma och operera kvinnor med kronisk foglossning.

Någon marknadsföring av operationsmetoden har han aldrig gjort. Patienterna hittar honom ändå – bland annat via olika grupper på sociala medier där de tipsar varandra efter många års lidande.

– Efter operationen när de blir smärtfria blir de så lyckliga. Jag får brev och bilder – till exempel fick jag nyligen en bild från en tidigare patient som nu var halvvägs uppe på Mount Everest. Det är helt osannolika äventyr som de nu helt plötsligt har kunnat göra. För mig som behandlande läkare känns detta naturligtvis väldigt, väldigt fint och det är en viktig drivkraft för mig.

Snart 70 år fyllda har Bengt Sturesson börjat trappa ner så smått och jobbar för närvarande tre dagar i veckan. Men han har lärt upp flera yngre kollegor i operationsmetoden och känner sig därför lugn när det kommer till återväxten.

Finns det något som oroar dig kring framtiden för dina patienter nu när du närmar dig pensionen? 

– Ja, det finns mycket som oroar mig  – bland annat att man negligerar patientgrupper som till exempel kvinnor med smärta från bäckenregionen som inte är så stor och samtidigt svårvärderad och svårutredd. Jag ser tendenser till att man struntar i dem till förmån för sånt som är lättare. Man pratar mycket om AI och då reducerar man allting till 95-procentsgrupperna, de statistskit signifikanta. Det kommer inte att räcka med AI utan det krävs läkare med erfarenhet, envishet, kreativitet och fantasi för att hålla i och utreda även de svårare patienterna vidare.