Behövs en nationell prioriteringsfunktion?
Sverige har haft för spretig kunskapsstyrning med ett stort utbud av kunskapsstöd som ibland överlappar och motsäger varandra. Nu vill regeringen och SKR tydliggöra roller och ansvar, samt även lyfta frågan om horisontella prioriteringar och vem som ska ansvara för bedömningar på nationell nivå.
Ända sedan 1997, då riksdagen fattade beslut om riktlinjer för prioriteringar och att de ska bygga på de etiska principerna människovärdes-, behovs- och solidaritets- samt kostnadseffektivitetsprincipen, har sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson engagerat sig i diskussionen om prioriteringar.
– Jag satt med i dåvarande Nationella rådet för vårdpolitik som inrättades år 2000 och som drev fram beslutet att etablera och skapa medel för ett nationellt prioriteringscentrum.
Centret, som startade 2001, är en nationell kunskapskälla för frågor om prioriteringar, är huvudsakligen finansierat av staten, Region Östergötland och Linköpings universitet.
– De har en oerhört viktig källa för att på olika sätt bidra i diskussioner, inte minst om horisontella prioriteringar, men även lyfta prioriteringsfrågor ur ett bredare helikopterperspektiv. Men centret bör inte ha det operativa ansvaret för att göra horisontella prioriteringar. Här krävs eventuellt en annan nationell prioriteringsfunktion med horisontell överblick som kan ge vägledning om hur vi ska prioritera och fördela de totala resurserna. Den frågan arbetar vi med och tillsammans med flera andra aktörer behöver vi diskutera hur den funktionen i så fall ska utformas och hur uppdraget ska se ut.
Sjukvårdsministern vill också se en mycket tydligare nationell styrning när det gäller kunskapsstöden. Det har varit ”för mycket” kunskapsstyrning, menar hon.
– Det har varit en förvirring kring vad som gäller och det har varit svårt för medarbetare i vården att vet vad som är styrande och vad som är ett gott råd. I den avsiktsförklaring vi gjorde med SKR i våras kring inriktningen för kunskapsstyrningen står det uttryckligen att vi måste bli mycket tydligare mellan staten och regionerna när det gäller roller och ansvarsfördelning. Där det finns statliga kunskapsstöd ska dessa följas och vara en utgångspunkt för utvecklingen av kliniknära stöd. Socialstyrelsen har redan påbörjat det arbetet med kloka listan och flera andra initiativ har tagits.
Regionerna behöver också få stöd för att arbeta med prioriteringar och undvika lågvärdevård. Samtidigt är det viktigt att betona att arbetet med kloka kliniska val inte är en besparingsåtgärd utan handlar om att ge rätt vård till rätt patient, menar Acko Ankarberg Johansson.
Alltför många styrinstrument och ”oredan” i kunskapsstyrningen, som sjukvårdsministern kallar det, riskerar att urholka medarbetarnas tillit till kunskapsstöden. Det är djupt olyckligt, menar hon.
– Det är oerhört viktigt att vi är överens om en gemensam inriktning för kunskapsstyrningen. Under våren arbetar vi vidare för att kunskap ska spridas i en sammanhållen kedja, och att vi får ett mycket tydligare fokus på implementering, uppföljning och verksamhetsutveckling. Vårt mål är att medarbetare i hälso- och sjukvården verkligen ska uppleva en tydlig skillnad, om de inte gör det behöver vi arbeta ännu hårdare med frågan.
Det är ingen hemlighet att jag vill se en starkare nationell styrning och det är ju skälet till att vi tillsatt en parlamentarisk utredning. Nu ser jag fram emot utredningens förslag i juni nästa år.
