De senaste veckorna har de yngre läkarnas arbetssituation debatterats i media. Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna, menar att det är tydligt att landstingen en gång för alla måste ta sitt arbetsgivaransvar. Innan det gått för långt. – Om de inte inser att de måste tänka om när det gäller både löne- och personalpolitik kommer fler läkare att välja bort det här yrket. Och då ligger vi riktigt illa till, säger hon.

• 15 juli 2019
• 0
• AV: Anna Sofia Dahl

Efter att Dagens Nyheter i början av juli publicerade ledaren ”Sådana läkare vill vi inte ha”, skriven av Barbro Hedvall, lät reaktionerna inte vänta på sig. Rubriken syftade till SYLF:s, Sveriges yngre läkares förening, medlemsundersökning där det framgår att nästan var tredje yngre läkare uppger att det är ganska eller mycket troligt att de inom fem år kommer att lämna hälso- och sjukvården.

Bland annat svarade SYLF:s ordförande Madeleine Liljegren att de yngre läkarna inte ser läkaryrket som ett kall som de ”inte längre accepterar dåliga arbetsvillkor och usel arbetsmiljö för att det ”fint” att vara läkare”.
Och underläkaren Fanny Nilsson replikerade och undrade där vad Barbro Hedvall skulle känna om hon arbetade i en ”verklighet som inte ens tillsynsmyndigheten anser säker?”.

Samtidigt publicerade Svenska Dagbladet ett reportage från kirurgakuten på Danderyds sjukhus där läsaren där följa kirurgen Jennie Engstrands 16 timmar långa arbetspass. Som även det väckt starka känslor.
Och i fredags publicerade Dagens Nyheter ännu en ledare, den här gången signerad av Sofia Nerbrand, där man bland annat kan läsa att ”sjukvårdsapparaten är som en humla. Den borde inte kunna flyga, men den gör det ändå. Mycket tack vare en osedvanligt ambitiös och samvetsgrann personal som jobbar över och håller verksamheten öppen, dygnet runt, årets alla dagar”.

Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna, poängterar att landstingen måste ta larmrapporterna på allvar och inse att situationen inte är hållbar för framtiden. Redan nu har decennier passerat utan att någon egentlig förändring synts till och utan en sådan menar hon att många läkare kommer att lämna sjukvården.

– Man måste man värna de människor som väljer att bli läkare och ta det ansvar som det innebär – för det kan ändras jättefort. De yngre läkarna, även om de inte är specialister, tar ett väldigt stort ansvar och förutom att de får bristfällig handledning och lämnas ensamma mycket har de sämre lön jämfört med de andra yrkesgrupperna som ingår i det team de leder. Det måste vi ta tag i. Den som har mest ansvar måste förstås värderas efter det de gör, säger hon och fortsätter:

– Läkaryrket går ut på att du ska lära dig förhållningssätt och då måste du ha förebilder. Det förutsätter också att man har tid för lärlingssituationen. Det här får vi inte tappa bort – om vi gör det är det kört. Alla vi läkare som trots allt verkligen vill arbeta i vården måste också säga ifrån och påverka inifrån och framförallt stötta varandra.

Karin Båtelson påpekar att det är chefernas ansvar att i sin tur anställa kompetenta chefer under sig som förstår hur en arbetsdag ser ut, innehållet i det ansvar läkare har och de beslut som måste tas. Och att det därför måste till fler läkare på chefspositioner som har mandat att påverka. För att komma till rätta med situationen måste man införa en lägstabemanning för sjukvårdens alla olika kompetenser och se till att det följs, menar hon. Men också att myndigheterna måste bli mycket vassare.

– Socialstyrelsen och IVO måste tydligare gå in och sätta ner foten när landstingen inte sköter sig. De ska vara regeringens förlängda arm, men landstingen har alldeles för mycket fritt valt arbete idag.