Barnläkaren som lever för konsten
Rebecka Lagercrantz var bara fem år då hon bestämde sig för att bli konstnär. Som sjuåring blev hon upptäckt av Astrid Lindgren och var i tonåren fast besluten att helt satsa på sitt konstnärskap. Men en tvärvändning fick henne att utbilda sig till barnläkare. I dag har hon den ena foten i konsten och den andra i medicinen, en lustfylld och berikande kombination, menar hon.
En septemberdag sent i september sitter Rebecka Lagercrantz på tåget söderut. Hon är på väg till Malmö konsthall och utställningen ”Liv som tyg” med verk av Lenke Rothman; en svensk-ungersk konstnär, författare och överlevande från förintelsen som levde i Sverige en stor del av sitt liv fram till sin död 2008.
– Hennes konst har betytt mycket för mig. Jag var bara fem år när jag såg henne i ett barnprogram på TV då hon pratade om sin pappa, tusenkonstnären. Det var det vackraste ordet jag hade hört. Under hela min barndröm drömde jag sedan om att bli tusenkonstnär och konstnärinna.
Drygt en vecka senare öppnar hon dörren till familjens lägenhet i en stilfull funkisfastighet nära Östermalmstorg. Bonnie, en charmig cockerspaniel som familjen köpte under covidpandemin gör sitt bästa för att skrämma bort besökare.
– Hon är väldigt gullig, men också beskyddande och vill inte gärna släppa in obekanta människor, säger Rebecka och lugnar ned situationen med hundgodis.
I lägenheten är väggarna fyllda med konst: porträtt i olja av döttrarna, blomsterbuketter, stilleben på grönsaker och frukter, och klassiska Stockholmsmotiv med båtar, takåsar med kyrktorn och stämningsfyllda uteserveringar i kvällsljus.
– Jag älskar Stockholm. Jag älskar också hav och vatten, att få blicka ut över Mälaren och iaktta Djurgårdsfärjan och alla ångbåtar som går till öarna i skärgården.
I köket är frukostfika framdukat; bageribröd och croissanter, färska hallon, små bakelser toppade med blommor och en rejäl kanna kaffe. Ljuset flödar in i lägenheten som ligger högt upp i fastigheten. Ett par persienner räddar ögonen från den bländande solen. Det är tidig förmiddag och om några timmar ska hon till Sachsska barnsjukhuset och möta sina patienter. Två förmiddagar i veckan och annan ledig tid ägnar hon åt olika konstprojekt.
Strax intill lägenhetens entré finns en dörr till ateljén; här samsas konstverk, staffli och skissböcker i ett rymligt rum med fiskbensparkett och utsikt över takåsarna. I slutet av november ställer hon ut vissa av verken på Galleri Cupido.
– Hade det inte varit för galleristen hade utställningen nog inte ägt rum. Hon ringde just när jag hade fått en bröstcancerdiagnos. Först sa jag nej, men efter en kvart ringde jag upp henne och sa ja. Det var i perspektiv ett bra beslut. Det fick mig att komma upp ur sängen under de tuffaste perioderna.
I Rebeckas måleri, skulpturer och bildkonst finns barn i olika åldrar representerade. För ett par år sedan utkom ”Två av allt”, en av Rebeckas viktigaste böcker där hon står för illustrationerna och hennes mamma Rose Lagercrantz för texten. Boken är prisbelönad och översatt till flera språk.
– Den riktar sig till barn i sjuårsåldern och deras vuxna och handlar om min mormors släkthistoria, om vänskap mellan två barn under en svår tid och vad som hände judarna under andra världskriget. Det är också en hoppfull berättelse som egentligen baseras på min mormors bror som överlevde förintelsen.
Som barn målade och ritade hon ständigt och jämt. Rebecka var bara sju år när hon av en slump blev upptäckt av Astrid Lindgren. Rose Lagercrantz sökte efter en illustratör som kunde göra barnsliga teckningar till en läsebok med texter av olika författare.
– Mamma tog med teckningarna till läroboksförlaget. En av författarna var Astrid Lindgren och när hon fick se mina teckningar tyckte hon absolut att jag skulle göra illustrationerna. Det blev totalt tre läseböcker. Och några år senare köpte hon en tavla av mig och blev min första kund.
Hela uppväxten var hon inriktad på att bli konstnär. Till en början var hon självlärd, men i tolvårsåldern började hon som elev hos konstnärinnan Barbro Andersson. Där fick hon lära sig oljemålning och övade flitigt stilleben med vinflaskor, frukter och kastruller. Under högstadiet och gymnasiet fortsatte Rebecka med förberedande konstskolor och lärde känna konstnärer som Marylyn Hamilton Gierow och Torsten Bergmark, bägge kom att bli Rebeckas lärare.
– Jag började på en konstskola efter gymnasiet. Alla skulle bära svart basker, läsa Kafka och vara speciella. Det passade inte riktigt mig så jag hoppade av.
Många av Rebeckas gamla klasskompisar hade börjat på läkarlinjen. Även Rebecka blev lockad, påhejad av sin pappa Hugo Lagercrantz, senior professor i barnmedicin vid Karolinska Institutet.
– Jag insåg väl att jag behövde en trygg utbildning och bas att stå på, för jag ville fortsätta med konsten, men inte på heltid.
Rebecka läste läkarutbildningen i Uppsala, men ägnade helger och ledig tid åt konsten. Under hela utbildningen var hon fast besluten att inte bli barnläkare. Men under sin AT i Sundsvall fick hon en två månader lång placering på en barnmottagning och fastnade.
– Det var väldigt roligt. Jag har alltid varit road av barn. Jag jobbade också som ung på barnkollo på Barnens ö och kunde erbjuda barnen som inte gillade sportaktiviteter att komma till ateljén för att måla och skapa.
Det var också i Uppsala och via en målning av en ål som hon träffade sin blivande man, Jonas Moström.
– Jag tyckte väldigt mycket om att måla fiskar och kunde genom en kompis köpa fiskar billigt i saluhallen. En dag föreslog han plötsligt att jag skulle ta med en levande ål och stoppade den i en påse. Det här var långt innan det blev förbjudet att fiska ål.
Trots löften om att ålen skulle självdö, höll den sig i allra högsta grad levande. Vänner kom till undsättning och föreslog att Rebecka skulle koka den eller kanske injicera ett dödande medel, hon var ju ändå nästan läkare.
– Men min avsikt var ju att måla av den i ett så naturligt tillstånd som möjligt. Till slut fick jag tipset om att lägga ålen i kylskåp. Där dog den äntligen. När jag berättade historien för mina kurskamrater ville en ny kille på kursen gärna se tavlan. Det var Jonas. Och nu har vi varit gifta i 25 år.
Men jag vill inte välja. För mig är det berikande att kunna vandra mellan två skilda världar. Det ger livet så många fler dimensionerRebecka Lagercrantz, barnläkare och konstnär
Som konstnär är Rebecka representerad vid flera bibliotek, vårdcentraler och sjukhus. Ett av de roligaste uppdragen var att göra figurer till Abrahams barns julkrubba som nu finns på Kungsholmens bibliotek.
– Jag hade aldrig tidigare gjort djur i lera och det var riktigt kul att skulptera åsnor, kameler, får och getter.
Rebecka är sprungen ur en skapande familj. I släktträdet finns Erik Gustaf Geijer. Olof Lagercrantz är bror med Rebeckas farfar och i den egna familjen finns två bröder som är journalister och musiker. Även om Rebecka själv inte skriver så mycket är hon i högsta grad engagerad i såväl sin mammas författarskap som sin pappas texter.
– Varje år skriver pappa en julsaga. Det brukar vara vårdpolitiska betraktelser med Jesusbarnet i kuvös. I årets julsaga är det vårdplatsbrist på Karolinska och de får i stället föda i ett stall nära Solna kyrkogård. Jag gör bild och form till texten, det är väldigt roligt. Jag tar alltid ut julen i september och brukar i regel arbeta på barnsjukhuset på julafton.
Även Rebeckas man Jonas ägnar en del av sin tid åt skapande. Han arbetar deltid som distriktsläkare och ägnar övrig tid åt sitt författarskap. Under åren har han skrivit ett flertal deckare.
– Men vi arbetar inte hemma samtidigt, det skulle inte gå, säger Rebecka och skrattar.
Familjen med två döttrar kan ibland irriteras över Rebeckas passion för fiskar. För även idag köper hon fisk i saluhallen. Det måste dock gå snabbt att måla av dem innan lukten av rutten fisk hinner sprida sig.
– Fiskar kan vara så levande, trots att det är döda, färgerna, ögonen. Jag älskar verkligen att måla fiskar och gillar också den här snabbheten i måleriet, att det måste gå fort. Det gäller även blommor. En blomsterbukett kroknar ganska fort och kan dofta illa.
Inspiration hinner hon sällan vänta på, menar hon. Det är många som rycker i henne, i jobbet och hemma. Genom konsten får hon tillgång till ett hemligt rum där hon får vara ifred. Så snart hon kan åker hon till Värmdö och föräldrarnas sommarhus. Där kan hon arbeta ostört med måleri och skulptur i det Muminliknande gula tornet som står på tomten.
– Det är inte alltid jag har något speciellt motiv. Då målar jag det jag ser från min utsikt i tornet. Ibland kommer mina döttrar förbi och sitter modeller, ibland är det katter som känner doften av rutten fisk. Ibland kommer grannbarn förbi med färgglada abborrar och annan fisk.
Rebecka får ofta frågan om hon skulle vilja välja konsten framför läkaryrket.
– Men jag vill inte välja. För mig är det berikande att kunna vandra mellan två skilda världar. Det ger livet så många fler dimensioner.
