• 06 september 2007
• 1
• AV: Christer Bark

– Av dem kommer ungefär 15 procent att få kvarstående svåra besvär trots farmakologiska behandlingar, säger Carina Blomström Lundqvist, kardiolog och adjungerad professor på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

I dag finns nya metoder med bland annat kateteringrepp och titthålskirurgi som kan befria 1000-tals av dessa patienter från det plågsamma flimret, men introduktionen av de nya metoderna försenas av bristande resurser till den kliniska forskningen och kortsiktigt produktionstänkande av landstingen, menar flera kardiologer och thoraxkirurger som tagit sig an teknikerna.

Idag är köerna efter de nya metoderna mycket långa på samtliga sjukhus i landet.
– Förra året utfördes 362 kateterablationer i Sverige, men det finns redan idag cirka 3.800 patienter under 70 år med symtom som trots dagens hårda kriterier uppfyller indikationen för kateterablation, säger Carina Blomström Lundqvist.

Hon var som sakkunnig med och tog fram den SBU-rapport som publicerades i februari 2005 och som fram tills idag varit en likriktare för sjukvårdens syn på kateterablation. I rapporten uppskattades antalet nya patienter med svåra förmaksflimmer som skulle behöva kateterabladeras till 850 per år.

– Idag skulle jag vilja säga att det rör sig om fem gånger fler. Kriterierna var oerhört strikta då vi skrev SBU-artikeln. Det blev en väldigt selekterad grupp. Det har hänt saker sedan dess. I dag vet vi mer. Metoderna har förbättras och det har kommit fler studier.

– Det är nog 3.000-4.000 per år som inte får den vård de borde ha, på grund av att samhället inte tar sitt ansvar, menar hon.

De kliniska behandlingsresultaten för kateterablation och Minimaze har varit enastående goda där metoderna införts.
– På Akademiska sjukhuset blir 55 procent av patienterna som kateterabladeras av med sitt flimmer helt och hållet efter första ingreppet och cirka 65-70 procent efter två ingrepp.

Mini-maze-operation

I Uppsala erbjuds de som inte blir av med sitt flimmer, trots kateterablation, ytterligare en Mini-maze-operation.
Sedan starten i november 2005 har teamet utfört 40 sådana titthålsoperationer. Äldsta patienten som opererats är 75 år. Målet är att under den närmsta tiden kunna göra en Minimaze-operation i veckan på Akademiska sjukhuset.

Operationsresultaten för Minimaze har till och med varit bättre än för kateterablation.
– 85-90 procent av patienterna som opererades i Uppsala blev av med flimret, uppger läkarteamet.

Krävs randomiserade studier
– Även om de kliniska behandlingsresultaten är revolutionerande måste vi nu komma till randomiserade studier och långtidsuppföljningar för att få det medicinskt evidensbaserat så att fler patienter kan få tillgång till behandlingarna, säger Per Blomström, kardiolog och en av eldsjälarna bakom introduktionen av den titthålskirurgiska metoden Minimaze, på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

– Vi ser att det empiriskt fungerar. De kliniker som använder metoden har ungefär samma resultat världen över, men det finns egentligen bara en publicerad rapport när det gäller Minimaze-operationer. Det är en amerikansk studie av 23 patienter som också visade att 85-90 procent av patienterna blev av med flimret, säger Per Blomström.

Per Blomström menar att sjukvården nu måste hänga med i utvecklingen för att kunna hjälpa de patienter som får mycket svårbehandlade förmaksflimmer.
– Befolkningen blir bara äldre och äldre, så vi kommer att få mer och mer problem med förmaksflimmer.

Förmaksflimmer är redan idag den vanligaste rytmstörningen som man söker akut för och patienterna ligger länge på våra intensivvårdsavdelningar när de har svåra symtom och det kostar oerhört mycket pengar.

Studier på gång
I Uppsala planerar teamet därför ett antal studier när det gäller kateterablation och Minimazeoperationer. I höst är det tänkt att en fyraårig, stor nordisk multicenterstudie om kateterablation ska påbörjas.

Uppsala, som tillsammans med SBU, har tagit initiativ till studien är koordinator för studien, kallad CAPTAF, som ska titta på hur patienternas livskvalitet påverkas av kateterablation jämfört med läkemedelsbehandling.

De kliniska forskarna ska också studera flimmerförekomst , sjuklighet och hälsoekonomi, eftersom allt talar för att kateterablation kan ge stora samhällsekonomiska vinster trots att ingreppen är dyra. Flimmerförekomst skall för första gången studeras med en ny implanterbar ”event recorder” som kontinuerligt registrerar patientens hjärtrytm.

När det gäller Minimazemetoden planerar teamet en randomiserad studie för att se nyttan av olika operationsmetoder.

Svårt få pengar
Men trots att det handlar om handfasta behandlingsmetoder mot en växande folksjukom har det varit mycket svårt att få pengar och tid till kliniska studier och långtidsprövningar.
Budgeten för CAPTAF-studien är drygt 11 miljoner kronor, men hittills har forskargruppen bara fått ihop fyra miljoner kronor varav 400.000 kronor är ALF-medel från Akademiska sjukhusets strategiska forskningsfond. Resten har industrin bidragit med. Man har också sökt pengar från hjärt-lungfonden, men ännu inte fått svar. Resterande sju miljoner kronor som krävs får forskarteamet skrapa ihop under loppets gång.

Det framgångsrika teamets problem är ytterligare ett exempel på den kliniska forskningens kris.
– För oss kliniska forskare finns nästan inga fonder där vi kan söka pengar till kliniska studier. Forskningsrådet är det inte ens lönt att kontakta. Det ger bara pengar till grundforskning som genetik och cellbiologi, menar Carina Blomström Lundqvist, som efterlyser ett statligt organ som prioriterar den kliniska forskningen, eller en nationell fond eller ett nationellt institut liknande National Institute of Health (NIH) i USA.

– Vi kan söka från olika stiftelser men då handlar det om småpengar. För det mesta rör det sig om 30.000- 60.000 kronor och det kommer man inte långt med.
Carina Blomström Lundqvist menar att det nu är nödvändigt att landstingen inför forskartjänster.

– Det ligger i sjukvårdens eget intresse att utveckla ny metodik och att göra det på ett bra sätt. Man ska komma ihåg att betablockare som effektiv behandling vid hjärtsvikt, upptäcktes i Göteborg tack vare att läkarrna kunde avsätta tid till kliniska observationer.
Det är dags att landstingen tar ett ökat ansvar för behandlingsforskning, menar hon.