Avstigmatiseringen av psykiatrin har slagit fel

Vad har vi hållit på med i psykiatrin den sista tiden? Det är en relevant fråga. Patienter som tidigare inte skulle betraktats som sjuka slukar alltmer resurser. Som psykiatriker har jag upplevelsen av att friska och fungerande människor letar förklaringar till sina tillkortakommanden och livskriser inom psykiatrin. Det behövs en förändring snart.

Det har länge varit önskvärt att psykisk sjukdom avstigmatiseras. Det är det fortfarande. Men det är inte de svårast psykiskt sjuka som sitter i TV-soffor eller är högljudda i Sociala medier. Det är inte de svåraste psykiatriska tillstånden människor söker sig till psykiatrin för att få höra att de har. Avstigmatiseringen har tyvärr slagit fel.

Adhd har blivit vår tids psykiatriska farsot och beskrivningen av tillståndet stämmer in på många av oss. Viljan i befolkningen att medicinera med narkotikaklassade läkemedel som gör att vi tänker bättre, presterar bättre på tentor och orkar städa fast vi inte är lagda åt det hållet, är skyhög.

Delen av en psykiatrikers arbetsdag som upptas av patienter med frågeställningen adhd står inte i paritet med tillståndets svårighetsgrad hos de allra flesta.

Många söker sig också till vården när livet är tufft trots att de kanske inte är sjuka. De är ledsna, begripligen och rimligen så, men ändå inte sjuka. Ofta provas hela första linjens läkemedelsarsenal på vårdcentralen och så småningom remitteras patienten till psykiatrin när inget hjälper. Läkemedel är ju overksamma mot livet. I psykiatrin försöker vi hitta en diagnostisk förklaring till att någon inte vill leva efter exempelvis en känslomässigt tuff separation eller för att de har en orimlig arbetssituation. Saker som påverkar människor påtagligt negativt men som inte nödvändigtvis innebär psykisk sjukdom.

Det är alarmerande att användningen av antidepressiva läkemedel ökat mest bland unga, lite mer än 10% av flickorna i åldrarna 15-19 år använde antidepressiva 2023 enligt Socialstyrelsen. Tänk om livets upp- och nedgångar blivit för svåra att hantera för oss människor, samtidigt som det blivit norm att söka hjälp för den känslan inom vården?

Psykiatrin är mättad med patienter som mår dåligt av olika skäl men som inte på riktigt är sjuka.

Bland det bästa som kunde hänt mig när jag var ung och hjärtekrossad var att en kurator på vårdcentralen sa: ”Du kan inte på allvar mena att du vill dö på grund av det här, Camilla. Det här måste alla ta sig igenom.” Hon avslutade kontakten med mig och i mitt fall gjorde hon en korrekt bedömning. Jag var inte psykiskt sjuk. Jag hade inte uppfyllt kriterier för någon diagnos. Livet var bara förjävligt ett tag så som livet kan vara. Jag konstaterar i efterhand att jag kunde träffat en mindre klarsynt person på vårdcentralen som blivit oroad över mina självmordstankar och att jag kunde sugits in som patient i psykiatrin. Kanske hade jag harvat runt där än idag utan att hitta någon diagnos som passade mig. Det finns ingen diagnos som hjälper en att förstå livet.

Psykiatrin är mättad med patienter som mår dåligt av olika skäl men som inte på riktigt är sjuka. Vi letar diagnoser med ljus och lykta för att kunna hjälpa. Det rör sig om människor med vanliga jobb, ibland högpresterande, med hyfsat fungerande relationer och allmänmänskliga problem. Kanske är kraven för höga på människor i vårt samhälle? Kanske kan allt färre av oss leva upp till normen av vad vi tror är en lyckad människa?

Baksidan av att människor söker sig till vården när livet är kämpigt är att de som på riktigt är sjuka trängs undan i vården. Skattepengarna prioriteras inte till dem. Det är en utveckling åt fel håll och det är frustrerande att se den. Min spaning är att pendeln snart kommer slå över och att det här kommer ändras. Förändringen kommer drivas av oss som arbetar i vården, förhoppningsvis med hjälp av rimligare prioriteringar inom regionerna, för att vi vill vårda dem som behöver oss för att kunna fungera. De som behöver oss för att överleva.

Om inte annat hoppas jag att den här epoken i psykiatrins historia snart är över.