”Att vara läkare är en viktig del av min identitet”

Björkarna lyser brandgula mot en kornblå himmel och luften är hög och krispig. Men vinterkylan har ännu inte lyckats ta sitt fulla grepp om Luleå och Sunderby sjukhus denna färgsprakande oktobermåndag.  

Hit till arbetsplatsen sedan fem år tillbaka har barnpsykiatrikern och överläkaren Sanam Gharaee 12 minuters färdväg med bil. Längs den invanda rutten passerar hon kyrkogården där hennes båda älskade barn Tintin och dödfödda dottern Celin har lagts för den sista vilan. Därefter går färden vidare över järnvägsspåret där tågen rusar fram i full fart längs stambanan genom övre Norrland. Sist passerar hon bårhuset – en plats som rymmer många smärtsamma minnen. 

– Bara att ta mig den här vägen till jobbet har varit väldigt utmanande för mig när jag mådde som sämst. Alltför många gånger har jag tänkt tanken att jag bara skulle stanna bilen på det där järnvägsspåret, säger Sanam Gharaee där hon har slagit sig ner i ett av psykiatrihusets konferensrum med en kaffekopp i handen. 

Men här sitter hon nu – snart tre år efter ett mord som inte bara skakade om Luleå – utan hela landet upp på politikernivå. Lagändringar har gjorts – mycket tack vare det dedikerade arbete Sanam Gharaae har lagt ner på att driva de viktiga frågorna om barns rätt till trygghet och en uppväxt fri från våld via föreningen som bär sonen Tintins namn.  

Halva dagarna är hon nu efter en stegvis upptrappning tillbaka på sin tjänst som psykiatriker på Sunderby sjukhus. 

– Jag har fått anpassade arbetsuppgifter och jobbar mestadels administrativt. Stödet från min chef och mina kollegor har varit helt fantastiskt. Jag hade aldrig klarat det utan dem, säger Sanam Gharaee.  

Tillsammans med de kloka och erfarna psykiatrikollegorna har det varit tillåtet att sätta ord även på de allra svåraste känslorna i vardagen, berättar hon. 

– ”Hur har du haft det med självmordstankarna på väg till jobbet idag?” kunde min närmaste kollega fråga mig när jag kom fram – och de dagar det var extra jobbigt kunde vi ta en stund och gå undan och bara gråta och sörja tillsammans.  

Patientmötena, som hon tidigare brann för och som var det hon verkligen älskade med arbetet, är dock otänkbara som det känns nu. 

– När jag förlorade Tintin förlorade jag också lusten att träffa patienter, säger Sanam Gharaee och ögonen fylls av tårar. 

– Tidigare har jag alltid gått in i mina patientmöten med inställningen att varje möte kan förändra en patients liv. Att träffa en psykiatriker, oavsett om du är barn eller vuxen, kan verkligen vara livsavgörande för individen. Om jag ska kunna gå in i det mötet måste jag orka fullt ut. Där är jag inte än. Och det är tufft eftersom det är en viktig del av min identitet att vara läkare. 

Kunskaperna om det mänskliga psyket som hon besitter som psykiatriker har både varit till hennes nackdel och fördel genom hela den här tunga tiden, berättar Sanam Gharaee. 

–Under vårdnadstvisten före mordet använde min exman det faktum att jag är läkare emot mig. Han beskyllde mig bland annat för att använda mina kunskaper som barnpsykiatriker för att få min son att simulera och för Münchhausen by proxy för att jag skrev ut allergimedicin till Tintin. Så genom hela vårdnadstvisten tvingades jag tona ner min kompetens. 

Exmaken kontaktade även Sanam Gharaees chefer upprepade gånger och spred olika lögner om henne som person och mamma. 

– Redan innan jag ens påbörjade min tjänst här på Sunderby sjukhus hade min blivande chef fått flera mejl där han bland annat beskylldes för medhjälp till kidnappning av min son för att han hade anställt mig. Det var oerhört jobbigt för mig att även min arbetsgivare blev inblandad på det sättet.  

Men skammen kring det psykiska eftervåld hon utsattes för under åren efter skilsmässan från exmaken har nu långsamt börjat sjunka undan, konstaterar Sanam Gharaee.  

– Jag märker hur det jag har varit öppen med har visat vägen för andra runt omkring mig. Sedan min historia blev känd har flera kollegor på sjukhuset anförtrott mig saker de själva har varit med om. Det här är så mycket vanligare än man tror. En av fyra kvinnor har någon gång blivit utsatt för våld i en nära relation. Det är viktigt att ha med sig – inte minst i sin roll som läkare. 

Kunskapen på området hos vårdpersonal är dock ofta begränsad och behovet av fortbildning stort, menar Sanam Gharaee. 

– Till exempel sökte jag flera gånger vård för magbesvär, astmaskov och andra fysiska symtom som jag fick till följd av det psykiska våldet jag utsattes för. Men inte en enda gång fick jag frågan från vården om hur jag hade det i min relation. Att faktiskt våga fråga patienterna om de är utsatta för någon form av fysiskt eller psykiskt våld är nog mitt viktigaste råd till kollegor. Att hjälpa patienterna att sätta ord på det de är med om kan vara avgörande för att de ska lyckas ta sig ur en våldsam relation. 

När du själv blir sjuk som läkare vill du ibland kunna släppa allt och bara få vara patient för en stund – något som inte alltid har varit enkelt i en mellanstor stad som Luleå där det bara finns ett närliggande sjukhus att tillgå, berättar Sanam Gharaee. 

– I det akuta skedet precis efter att mordet hade skett och jag behövde bli inlagd inom psykiatrin var det här hos mina egna kollegor jag hamnade. Det har jag visserligen inte så starka minnen av även om det måste ha känts konstigt för dem. Av hänsyn till min integritet ordande de så att jag fick olika stafettläkare jag inte kände som behandlande läkare under den månad jag var inlagd. När den akuta fasen var över löste de så att jag kunde få vara på patienthotellet med min lillebror som vak vilket gjorde det lite lättare för mig.  

Till och med i det mest brinnande läget – när Sanam befarade att Tintin var mördad och förtvivlad stod och väntade utanför exmakens lägenhet i väntan på polisen, hade hon sin inre psykiatriker påkopplad. 

– Jag sms:ade till min närmaste kollega och vän ”om de hittar honom skadad nu så måste ni lägga in mig. För jag kommer inte att vilja leva längre”. 60 minuter senare kom beskedet att Tintin inte längre fanns kvar i livet och jag föll rakt ner i ett svart hål och bara skrek. Men då fanns min läkarkollega där och fångade mig i fallet. 

Kunskaperna i psykiatri har även varit till stor hjälp för Sanam Gharaee i själva sorgearbetet, berättar hon.  

– Trots att det var jag själv som var i sorg gav jag min lillebror en crash course i hur han kunde hantera min panikångest när jag vaknade nattetid och berättade för honom om vikten av att jag fick i mig mat och kom ut på dagliga promenader. Han flyttade in hos mig och hjälpte mig genom en dag i taget den här första tiden.  

Personer som drabbas av den här typen av allvarliga psykiska trauman som förlusten av ett barn innebär, riskerar att drabbas av PTSD, Post Traumatisk Stress, berättar Sanam Gharaee. Men forskningen visar att en liten grupp individer i stället får PTG, Post Traumatisk Growth.  

– Det har jag tänkt mycket på under den här tiden. Exakt varför vissa kommer ut starka efter ett psykiskt trauma vet man inte, men jag bestämde mig i alla fall för att jag skulle vara en av dem. För mig var det viktigt att komma ut på andra sidan och inte vara förstörd. Efter det jag har varit med om tror jag faktiskt att det till viss del går att styra detta själv, även om man givetvis behöver mängder av stöd utifrån.  

I stället för att undvika situationer som kändes jobbiga valde Sanam Gharaee därför att mer eller mindre tvinga sig själv att genomföra tuffa saker som betydde mycket för henne. 

– Sex månader efter mordet på Tintin åkte jag till Almedalen för att driva de viktiga barnrättsfrågorna via Lex Tintin-föreningen. Jag kräktes efter varje intervju – men jag gjorde det! För jag ville verkligen hamna i den där PTG-gruppen! 

Att engagera sig ideellt blev också ett sätt för Sanam Gharaee att skapa sig en ny, viktig roll i tillvaron. 

– Tidigare hade jag haft min mammaroll och min läkarroll och nu upplevde jag mig stå helt utan roll. Men genom att åstadkomma en förändring för andra utsatta barn via Lex Tintin-föreningen kunde jag hitta något nytt som engagerade mig och gav mig mening. Idag har jag kommit till en punkt där jag trots allt kan känna ”Jag är visst mamma och jag är visst läkare – jag har bara en annan funktion idag.”