Att jobba på Haiti stärkte självkänslan
Maria kom till det stora fältsjukhuset i början av juni, drygt fem månader efter jordbävningen. Även om läget inte längre var akut och det hade gått lång tid efter katastrofen så var en hel del patienter fortfarande obehandlade.
– Många som opererats akut under svåra omständigheter var tvungna att opereras om och andra hade fortfarande helt obehandlade skador i form av oläkta frakturer och leder som var ur led efter fem månader, berättar Maria Ernudd.
Men de skador hon fick vara med och ta hand om handlade också om mer vardaglig sjukvård i form av bukhinneinflammationer med långt gångna tarmskador och skottskador. Sjukhuset bestod av flera uppblåsbara tält och hade 240 bäddar, flera operationssalar, en brännskadenhet och en akutmottagning. De flesta som Maria jobbade med var haitier. Av de utländska läkarna från ”Läkare utan gränser” var de flesta från Frankrike, berättar hon.
– Jag talade ganska bra franska en gång i tiden och jag förstår fortfarande det mesta som sägs, men det tog lite tid att komma igång och prata igen, säger hon.
Dessutom talade många av patienter enbart kreol och behövde hjälp med översättning av den lokala sjukvårdspersonalen.
– Jag är narkosläkare och det jobbade jag också huvudsakligen som i Port-au-Prince. Men jag fick dessutom ronda patienter, hjälpa till på akuten och vara ute på vårdavdelningar.
Till att börja med var det svårt att komma underfund med hur sjukvården var organiserad och hur Maria rent fysiskt skulle hitta sina patienter, vem hon skulle prata med för att få saker gjorda.
– De hade en helt annan struktur än vad vi har i Sverige och det var jag tvungen att snabbt försöka ta till mig på ett främmande språk.
Sitt privatliv fick hon glömma under tiden i Port-au-Prince. Ett litet tält som var otroligt varmt och fuktigt var Marias sovplats. Dusch, toalett och kök fanns i ett litet hus som hon delade med övrig utländsk sjukvårdspersonal.
– Jag väntade så länge jag kunde med att gå och lägga mig eftersom det var så varmt. Det gjorde att jag tillbringade den mesta tiden med de andra biståndsarbetarna, berättar hon.
Väntade tills barnen blev vuxna
Maria valde att vänta med att resa ut och jobba med bistånd till hennes tre barn vuxit upp. Att sticka iväg när barnen var små var inte möjligt och när de var tonåringar tyckte hon att det var känsligt att åka ifrån dem. Att det blev ”Läkare utan gränser” hon åkte med beror på att hon gillar deras filosofi.
– Det är en humanitär organisation som är fri från politiska och andra intressen. Man ger vård till alla på lika villkor utan att bry sig om religion eller etnicitet. I uppdraget ingår också att berätta för omvärlden vad som händer, det sympatiserar jag med.
Maria tror att det kan vara en fördel att ha jobbat som läkare några år innan man ger sig ut.
– Det är viktigt att vara trygg i sin yrkesroll, att vara flexibel och tycka om att samarbeta med andra människor, säger hon.
Maria betonar också att det är viktigt att vara beredd att göra saker på ett annat sätt än vad man är van vid och att vara ödmjuk.
– Man kan inte komma som välnärd, utvilad, västerlänning till andra sidan jordklotet och berätta hur saker och ting ska göras. Det fungerar inte särskilt bra, säger hon.
”Det gäller att inse att man får göra så gott man kan”
Det är viktigt att förstå att man kanske måste göra saker på ett enklare sätt än vad man är van vid.
– Det gäller att inse att jag gör vad jag kan med de resurser jag har här och nu, även om det är frustrerande. Det är svårt när patienter inte överlever som jag vet skulle ha överlevt med den vård vi har i Sverige. Man gör så gott man kan helt enkelt, säger hon.
Maria berättar att hon hade funderingar omkring vilka påfrestningar hon skulle utsättas för innan hon reste.
– Jag var orolig att jag inte skulle klara av att se människor lida eller att jag skulle bli deprimerad efteråt. Men det visade sig att jag klarade det bra och det gör också att jag känner att erfarenheterna har gjort att jag har växt som människa och har stärkt min självkänsla, konstaterar hon.
Port-au-Prince är ett både våldsamt och mycket fattigt samhälle som det inte är helt enkelt att komma till som hjälparbetare. Det var förbjudet för hjälparbetarna att gå utanför sjukvårdsområdet ensamma och Maria kunde dagligen höra skottlossning utifrån staden.
– Det är chockerande att se hur raserat samhället fortfarande är. Vad jag kunde se har någon återuppbyggnad ännu inte påbörjats. Den mesta hjälpverksamheten har hittills gått till sjukvård, tält och vatten. Varken skolor och arbetsplatser har ännu börjat byggas upp igen.
Men Maria har ändå en bra känsla med sig hem från arbetet på Haiti.
– Jag är imponerad av den värme och tacksamhet jag mött hos lokalbefolkningen och imponerad av hur mycket de orkar trots sina svåra upplevelser.
Tillbaka på MAS, i Malmö har Maria just haft sin första jour och konstaterar att allting finns som hon behöver i jobbet som läkare.
– Jag kan få hur mycket blod som helst till patienterna, det finns en intensivvård, jag har tillgång till alla läkemedel och hjälpmedel som patienterna behöver och patienterna är inte undernärda eller svårt anemiska redan från början, säger Maria Ernudd, som är beredd att snart ge sig ut i världen igen.
