För Niclas Wisén, tidigare psykolog inom Försvarsmakten, var det tidigt tydligt att det som personalen på covid-iva utsattes för är jämförbart med det som soldater upplever under utlandsuppdrag. Det handlar om en lång period, begränsade resurser, en yttre diffus fiende och avsaknad av normala återhämtningsmekanismer.

• 02 november 2020
• 0
• AV: Anna Sofia Dahl

Sedan i april har Niclas Wisén varit delaktig i upplägget hur personalen på Södertälje sjukhus ska stöttas efter pandemin. Han har ett förflutet som psykolog på central nivå inom Försvarsmakten med fokus på bland annat arbetsmiljön i internationella insatser, och såg tydliga likheter med det som personalen på covid-iva upplevde. Han berättar att man inom försvaret under en lång tid har arbetat för att hitta sätt att följa upp den psykiska hälsan på de medarbetare som varit på utlandsuppdrag och landat i en så kallad screeningmetod.

Läs mer: ”Sjukvården blir inte bättre än den personal vi har”

– Det vi har förstått är att om vi utsätter personalen för ett förhöjt uttag under en tid så måste vi säkerställa att de får rätt återhämtning efteråt. Och vi har utvecklat ett bra och professionellt omhändertagande där det skapas förutsättningar för de som är ärliga mot sig själva i screeningen att få det stöd de behöver, säger han och fortsätter:

– För försvarsmakten finns det ett lagstiftat uppföljningsansvar på fem år efter att människor har kommit hem från utlandstjänst. Det har skapat möjligheter att få till resurser för att följa upp personalen ordentligt. Det finns visserligen andra lagar och regler* som ställer krav på hur man ska hantera personal som utsatts för psykisk påfrestning inom sjukvården, men de är inte dimensionerade för en situation som den här.

… om vi utsätter personalen för ett förhöjt uttag under en tid måste vi säkerställa att de får rätt återhämtning efteråt. Niclas Wisén

Vilka åtgärder som behövs menar han är beroende av vad medarbetaren har med sig i bagaget. Han liknar det vid ett löplopp där startfältet består av individer med olika träning och förutsättningar i grunden – från individer som brukar springa maraton till personer som knappt reser sig ur soffan.

– Visst måste man anpassa tempot, men man kanske inte alltid kan anpassa det efter de som springer långsammast. Då kommer det att innebära att en del får slita ganska hårt för att hålla jämna steg med de som springer snabbast, medan de som springer snabbast kan ta det ganska lugnt. När vi då stoppar för återhämtning kommer behoven att se väldigt olika ut – från att några skakar av sig det som ett vanligt träningspass till de som får ordentlig träningsvärk och har långt till de kan springa igen.

För att ta reda på var medarbetarna på Södertälje sjukhus intensivvårdsavdelning befanns sig i sitt mående under början av hösten, då ”kurvan” plattats ut ordentligt, använde man samma modell för uppföljning som Niclas Wisén har tidigare erfarenhet av.

Under de två utvecklingsdagarna som hölls för personalen varvade man screeningen med mer lättsamma aktiviteter och föreläsningar om hur det normalt ser ut vid återhämtning efter större påverkanshändelser.

– Efter en större påverkan finns ett antal identifierade vägar där alla kan hitta ”sin väg”. En del påverkas inte alls, andra påverkas och lär sig samtidigt något som gör att de går stärkta ur händelsen, och andra påverkas negativt.

Under screeningen fick medarbetarna fylla i ett formulär med olika skalor som mäter ångest, depression, utbrändhet, sömn och trauma, tillsammans med en testledare. Det är enligt Niclas Wisén validerade och beprövade verktyg. Därefter tittade medarbetaren och testledaren tillsammans på resultatet och medarbetaren fick feedback.

– Frågorna som ställs ska inte vara utmanande och handla om man är en bra eller dålig individ, mer om det var hanterbart, jobbigt eller mycket jobbigt och om reaktionerna dröjer sig kvar.

Medarbetarna var anonyma genom hela processen och screeningsledaren hade ingen kunskap om vem personen var eller vilken roll hen haft. På plats fann även en representant från sjukhusets interna stödfunktion som stod beredd att etablera kontakt med dom som efterfrågade fortsatt stöd.

Resultatet av screeningen visade att en tredjedel hamnade i riskzonen, det vill säga hade förhöjda värden jämfört med normvärden och en tredjedel av dessa var dessutom på en klinisk nivå. Ett resultat som Niclas Wisén inte hade förväntat sig.

Visst förstod vi att personalen var påverkad, men inte i den utsträckningen! Niclas Wisén

– Visst förstod vi att personalen var påverkad, men inte i den utsträckningen! Till stor del var besvären ångestdrivna. Ångest är ett begrepp som felaktigt får stå för att man generellt mår dåligt. Men det man mäter är till 90 procent fysiologiskt, det är något som tydligt manifesteras kroppsligt. Man kan säga att det handlar om hur väl gasen och bromsen samverkar i kroppen, säger han och fortsätter:

– Till exempel uppger många att man har svårt att komma ner i varv och släppa jobbet. När man är hemma och ska umgås med vänner och familj så ligger gasen hela tiden på och gör att man inte hamnar i något harmoniskt lugnt läge. Det kan påverka sömnen, humöret, matsmältningen och man kan få huvudvärk med mera.

Han påpekar också att ju längre tid man går i en påfrestande situation, desto mer normalläge blir det. Och att det sen tar lång tid att komma tillbaka till det vanliga normalläget igen. Något som också kan försvåras av det ”nya” normalläget är att den ordinarie verksamheten har fått trycka på paus och nu skall hämtas in, vilket leder till ytterligare stress.

– Återhämtningsfasen måste adresseras från alla nivåer. Det räcker inte med att man från regeringen säger att man nu ska få 500 miljoner i krisstöd för de som jobbat. Vilka ska få det? Man måste ha en plan för vilka som behöver stödet så att det kommer till mest nytta.

Det räcker inte med att regeringen säger att man nu ska få 500 miljoner i krisstöd för de som jobbat. Vilka ska få det? Niclas Wisén

Under våren har Niclas Wisén också haft kontakt med andra stöttande funktioner på Stockholmssjukhusen och av vad han har sett så har man främst erbjudit samtalsstöd.

– Samtalsstöd kan vara hur bra som helst, men det är ingen generell patentlösning. Det kan vara ett bra verktyg efter en påfrestande situation för vissa, men långt ifrån alla. Det kan även skapa en upplevd gemenskap och tillhörighet som gör att man orkar lite mer, men om de ska fortsätta jobba under samma påfrestningar så behövs det något mer, säger han och fortsätter:

– Det är inte alla som vill sätta sig tillsammans med kolleger och bli personliga. Det är inte heller alla som behöver söka individuellt samtalsstöd. Man måste ha andra stöttande strukturer och man måste hitta flera sätt, både på organisationsnivå och för den enskilde medarbetaren, och vi får inte heller glömma att reaktionskurvorna ser olika ut.

Viktigast, menar Niclas Wisén, är dock inte vad man gör utan att man gör något.

– Det kan låta som en klyscha, men för att använda liknelsen med löpningen igen så är det samma sak som att den bästa träningen är den som blir av.

– Det jag är mest nöjd med är ändå att vi fick till uppföljningen. För trots att vi har arbetat aktivt med flera strategier för att stötta under resans gång har vi ändå en stor andel som faktiskt fått med sig besvär som sitter kvar, även om det värsta är över sen en tid. Det jag hoppas på är att vi får en möjlighet att följa upp personalen igen under våren, när man förhoppningsvis har kommit ännu närmare ett ”normalläge” än vad vi är nu. Många återhämtar sig naturligt över tid trots kraftiga reaktionen, men för vissa dröjer det sig kvar. Vi får inte missa dem!

* Till exempel AFA 2015:4 organisatorisk och social arbetsmiljö