Nyhet

Åsa fick betala priset för alla nedskärningar

Plötsligt nådde hon en gräns. Hon stod vid ett vägskäl; att fortsätta kämpa med risk för att krascha och bli sjukskriven, eller att lämna universitetssjukvården och söka sig till ett mindre sjukhus med mer begränsat ansvar och begränsade arbetsuppgifter.

– Om någon hade berättat för mig ett år tidigare att jag skulle lämna min universitetstjänst för att istället börja jobba på ett mindre länssjukhus, så hade jag bara skakat på huvudet. Jag trivdes verkligen med mitt jobb, mina kollegor och de utmaningar som fanns. Det var utvecklande och stimulerande och jag hade ofta kul på jobbet. Men priset var högt, alldeles för högt kan jag tycka så här i perspektiv.

Ökad arbetsbörda

Vi kan kalla henne Åsa. Villkoret för att medverka i en intervju var att hon fick vara anonym. Det är känsligt att berätta sin personliga historia, även om den är allmängiltig och även om många av hennes kollegor delar hennes beskrivningar och känslor av stress och otillräcklighet.

– Min rädsla är att det kanske kan påverka mina möjligheter till att byta tjänst i framtiden. Sedan finns det väl också en rädsla att kollegor och andra ska betrakta mig som otillräcklig.

Åsa blev klar specialistläkare i slutet av 1990-talet och valde att stanna kvar på det universitetssjukhus där hon gjorde sin ST. Under de år som har gått sedan hon blev färdig specialist, har arbetstempot och arbetsbördan ökat, samtidigt som bemanningen har minskat. Det är en tydlig skillnad, menar hon.

Tyngre ansvar i dag

– Vi har ett tyngre ansvar idag. Vi gör mer och mer avancerade saker och behandlar äldre och sjukare patienter som för tjugo år sedan sannolikt hade avlidit. Trycket på vård­platser har ökat samtidigt som antalet platser har minskat. Det är en ständig platsbrist och idag tvingas vi skriva ut patienter som inte är färdigbehandlade, det är oerhört stressfyllt.

Under flera år fick hon stora och ansvarsfulla arbetsuppgifter på universitetssjukhuset. Det var många möten och många bollar att hålla i luften. Vissa dagar kunde Åsa ha mer än 50 telefonsamtal med frågor från sjuksköterskor och yngre kollegor framförallt kring det kliniska arbetet, samtidigt som hon skulle sköta det löpande arbetet.

”Alltid underbemannade”

Men det var egentligen inte ansvaret som var betungande, menar Åsa, utan underdimensioneringen av kliniken och de frustrationer det skapade. Det fanns till exempel inte tillräckligt med personal för att klara det formella uppdraget, där bland annat forskning ska ingå. När en läkare var borta på grund av forskningsledighet, så blev kliniken lidande. Alla fick jobba hårdare än vanligt, vilket gick ut över arbetsmiljön. Beviljad forskningsledighet kunde dras in med kort varsel.

– Det uppstod en hel del konflikter kollegor emellan kring den ökade arbetsbelastningen och de orättvisor som vissa upplevde fanns kring fördelningen av forskningsledighet. Det var också många vassa armbågar och man pratade illa om varandra bakom kollegors ryggar. Det skapade en dålig och otrygg stämning.

Svårt att påverka

Som vårdenhetsöverläkare med många ansvarsområden hade Åsa dock inget budget- eller personalansvar, och hon satt inte med i ledningsgruppen där de övergripande besluten fattades. Trögheten i att kunna påverka förändrings- och utvecklingsprocesser var stor.

De senaste åren har Åsa känt sig tröttare och tröttare. Hon gav allt på jobbet, när hon kom hem var hon helt slut. Arbetslivet var fortfarande betungande och för varje år har tempot skruvats upp, menar Åsa.

Pressen och stressen har varit tärande; under lång tid bar Åsa frustrationerna inom sig. Men med tiden fick hon allt fler symtom på utmattning. Hon sov dåligt, hade ofta huvudvärk och började få minnesproblem. Hon skalade bort det mesta av socialt liv och umgänge för att ha ork kvar till jobbet. Det är först i efterhand som hon inser hur trött hon var.

Känsla av att inte räcka till

– Jag skärmade mig allt mer och riktade det mesta inåt. På jobbet fanns det knappt tid till eftertanke eller samtal kollegor emellan. Känslan av att inte räcka till, att inte ha tillräckligt med tid för de mest centrala delarna av jobbet, det tärde. Jag hade gått i väggen om jag inte förändrat min situation.

När Åsa berättade för sin chef att hon ville säga upp sig ville han hitta lösningar, men hon hade redan bestämt sig.

Mer tid för familjen

I dag arbetar Åsa på ett mindre länssjukhus. Hon kan lättare styra sin arbetstid och det finns mer tid över till familjen.

Barnen upplever en gladare och lugnare mamma som numera hinner träna, gå kurser och träffa sina vänner.

Åsa är fortfarande trött, men inte lika uppgivet trött som hon var tidigare. Mycket känns bättre, hon har mer energi, är inte lika stressad och hon har en arbetssituation hon kan kontrollera. På sin nuvarande arbetsplats sitter hon också med i ledningsgruppen och därmed närmare besluten.

– Det finns ett liv utanför arbetslivet som jag länge försakat och som jag nu återerövrar. Jag skulle aldrig vilja gå tillbaka till min gamla arbetsplats, samtidigt kan jag sakna kollegorna, de akademiska diskussionerna och den gemenskap vi hade.

Kontroll över arbetssituationen

Trots det, ser hon flera fördelar med jobbet hon har idag. Hon har fått en löneökning med cirka fem procent. Hon kompenseras för den tid hon lägger ned på förberedelser inför konferenser och föreläsningar.

– Jag har ett självständigt arbete och jobbar på en liten avdelning. Det är lätt att orientera sig och få en överblick. Jag känner att jag har kontroll över arbets­situationen på ett sätt som jag inte hade tidigare.

Åsa har inte bara förändrat sin arbetssituation. Hon har också skalat bort saker ur sitt liv som tidigare tog energi, och ser idag till att göra mer lustfyllda saker som engagerar.

Ingår i nätverk

Hon ingår också i ett nätverk av läkare som träffas regelbundet och öppet diskuterar både stora och små ämnen, med- och motgångar.

– Vi har känt varandra länge och har stort utbyte av nätverket och våra diskussioner. Det kan handla om tankar och funderingar kring relationer, arbetssituationer, utmattning, sjukskrivning, men också om roliga saker som händer i våra liv. Vi skrattar mycket.

När Åsa får frågan om vilka råd hon skulle vilja ge sina chefer på universitetssjukhuset där hon tidigare arbetade, funderar hon ett tag.

– Det är ingen enkel fråga. Det krävs strukturella förändringar. Och det krävs en bättre bemanning med fler tjänster för att minska arbetsbelastningen och skapa en bättre arbetsmiljö. Det är sorgligt att läkare som har till uppdrag att hjälpa andra, själva ska må dåligt på grund av stress och en tung arbetsbelastning.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-03

Tema: Dödshjälp / Tema: Cancerforskning / Vitalis: Microsoft framhåller att AI effektivt kan förkorta vårdköerna / Arbetsmiljöverket riktar skarp kritik mot Akademiska sjukhuset / Porträttet: Stridbar läkare med många strängar på sin lyra /

Prenumerera