• 13 september 2012
• 0
• AV: Herr och fru Gotjo

I det här numret välkomnar vi herr och fru Gotjo. De kommer att dyka upp lite då och då i tidningen.
Herr och fru Gotjo har en egenhet. De kan inte låta bli att spana efter de avslöjande detaljerna i tillvaron.
Har du några tips till dem, sänd dem till oss så förmedlar vi dem vidare.

Kandidat nr 1: Vårdförbundet som hade lite problem att bena ut vad man grävde upp i Almedalen

Så är det höst igen, men låt oss glömma den för en stund! Vi måste berätta att vi inte varit helt snälla under sommaren.

Visserligen har ingen klagat, inte ens våran katt, men vi har inte varit förlåtande och blundat för blunders.

Med falkblick har vi registrerat de fadäser som dykt upp framför våra ögon. Vi har roat oss med att rang­ordna dem i nummerordning, kön, organisationer, norrländska blunders, skånska blunders, you name it.

Almedalen – mer skoj än golfbanan

Vi har sorterat in dem i kategorier som ”otroliga fadäser”, ”makalösa fadäser”, ”obetalbart skojiga fadäser”. Listan är lång.

Normala somrar är golfbanan det överlägset skojigaste stället för den som gillar när folk gör bort sig. Så blev det inte i år. I sommar var faktiskt Almedalen en roligare plats.

Och roligast i Almedalen var Vårdförbundet som siktade högt för att ta hem PR-skojarnas stora skojeripris. Nu gick det lite snett och priset gick till en alkoholfri drink! Kan det bli roligare på en ö full av fulla stockholmare?

Jo faktiskt… För även om priset gick Vårdförbundets näsa förbi, så drog man ändå ner överlägset mest skrattsalvor.

Sporrade av PR-knuttarna och PR-knuttorna hade Vårdförbundet beslutat att sikta mot stjärnorna med en spektakulär utgrävning av reliker från en akutmottagning.

”Gräver upp det som ska bort”

På nätet visades spännande webbfilmer med visdoms­ord som: ”Genom våran kunskap i vården kan vi göra vården både säkrare och bättre och effektivare och då gräver vi upp saker som vi tycker ska bort”.

Mest skrattades det åt det förebyggande vårdprogrammet mot lårbensbrott och fallskador hos äldre, stolt matchat av självaste ordföranden.

En politiskt viktig relik visades upp på hemsidan med bild och presenterades med orden: ”ett avbrutet lårben, sannolikt knäckt i en fallolycka i hemmet”.

Det överordnade politiska budskapet var att lårbensbrott egentligen inte behöver behandlas utan kan förebyggas om man följer Vårdförbundets politik.

Lårbenet var en överarm

Presentationen fick mycket beröm av de egna i kommentarsfälten på Vårdförbundets hemsida tills någon lite elakt mailade in den tråkiga faktaupplysningen att det brutna lårbenet på bilden var en bruten överarm.

Benet som var en arm byttes raskt ut, ja det gick kanske lite för fort, mot två nya ”avbrutna” bendelar. De nya bendelarna var visserligen ben, men för den associationsrike och medicinskt kunnige läsaren blev det nu istället rysligt kul.

Vårdförbundets nya avbrutna lårben ”sannolikt knäckt i en fall­olycka i hemmet” som nu visades upp på nätet var ITUSÅGADE bendelar.
Om bendelarna sågats itu innan den äldre kvinnan föll eller efter fallet förtäljer inte historien eftersom ingen uppenbart varit på brottsplatsen, men många tyckte nu att det blivit mördande roligt på Vårdförbundets hemsida.

Spekulationerna haglade.

Ett dubbelmord?

Hur hade brottet uppstått? Om bendelarna hittats i ett hem måste det otvetydigt handla om mord, menade många. Var det kanske till och med ett dubbelmord? Men hur skulle man tolka Vårdförbundets dubbla budskap? Var bildtexten ett villospår?

Kunde det gömma sig ett dolt politiskt budskap någonstans i bilden? Kunde det vara så att Vårdförbundet helt enkelt var inne på linjen att det bästa vore om polisen i fortsättningen övertar alla utredningar av lårbensbrott inom vården? Då skulle man ju slippa den jobbiga medicinska biten och även bli av med några läkare.

Andra tog det politiska budskapet med relikerna från utgrävningen med torrt allvar och konstaterade med lika torr humor att ”så bra blir den medicinska verksamheten om Vårdförbundet får råda och då kan vi ju gräva ner oss lite till mans”.

Någon suckade att Vårdförbundet verkar ha grävt ner sig totalt i revirstrider med läkarkåren och ville fästa vår uppmärksamhet på ytterligare en av relikerna som grävdes upp. En smutsig ärm (obs inte arm) från en läkarrock. Ärmen skulle illustrera ”den tid då läkaren använde rock för att markera status i en hierarkisk vårdorganisation”. Vad ärmen hade med det nya vårdprogrammet att göra framgick inte helt tydligt.

Siktar mot botten

En läkare i bekantskapskresen menade att det inte fanns någon anledning för någon att bry sig ett enda dugg, ifall Vårdförbundet blandar ihop det anatomiska och förväxlar ett ben med en arm, en läpp, eller en halsmandel. Förslagen är ju ändå huvudösa.
Med detta menar vi inte alls att sensmoralen är att den som siktar högt begår en blunder. Det kan vara precis tvärtom.
Det bevisades av Mats Eriksson, ordföranden i SKL:s sjukvårdsdelegation, som i motsats till Vårdförbundet siktade riktigt, riktigt lågt i Almedalen.

På Sjukhusläkarnas seminarium om överbeläggningar deklarerade han att han inte tyckte att det var belagt att överbeläggningar var det stora problemet och att vårdplatsbristen inte platsade på hans åtgärdslista. Han ”ville köra det i botten först”. Och han sade det med en sådan dov stämma att det lät riktigt djupt.

Trots det var det många i salen, inte på salen för det finns det inte så många, som inte kunde ta till sig budskapet utan tänkte på Timbuktus ord: ”Hur långt kan man gå? Hur lågt kan man sjunka? The botten is nådd”.

Fast nu var det ju sommar på Gotland och solen sken, så många ville egentligen bara rocka loss som Vårdförbundet.