Mängder av administration, försämrad flexibilitet och svårighet att få ihop jobb och familjeliv. Men har det nya arbetstidsdirektivet om dygnsvilan verkligen tolkats rätt när det översattes till svenska förhållanden? Den frågan ställer sig nu representanter från Svensk Förening för Anestesi och Intensivvård.

• 19 februari 2025
• 4
• AV: Malin Gavelin

Många är de chefer som har slitit sitt hår för att få schemat att gå ihop efter att det nya EU-direktivet om dygnsvilan trädde i kraft för läkarkåren för lite drygt ett år sedan. Och betydligt fler är de anestesi- och intensivvårdsläkare som har fått det avsevärt mycket svårare att få yrkesliv och familjeliv att gå ihop sedan dess.

– Vi har haft ute två enkäter hos våra medlemmar efter införandet och bilden de ger stämmer väl överens med de farhågor vi hade. Det här har blivit en väldigt stor administrativ apparat för cheferna och många av våra medlemmar upplever svårigheter med att få ihop yrkesliv och familjeliv. Man tvingas ta ut ledighet när man inte vill ha den och det har blivit nästan omöjligt att byta pass med en kollega om det dyker upp något oförutsett, säger Amanda Irgum Liljeström, överläkare och styrelsemedlem i Svensk Förening för Anestesi och Intensivvård.

Till exempel är det numera betydligt svårare för ensamstående att jobba mer varannan vecka för att få möjlighet att hämta och lämna barn i rimlig tid veckan därpå.

– Tidigare har verksamheterna även varit anpassade så man har jobbat kortare pass med hög belastning och lite längre pass när belastningen har varit lägre. Nu blir det ofta både långa och tunga pass varje gång vilket gör att man inte orkar med sitt övriga liv på samma sätt. Nu försvinner både dag och kväll – barnen sover när man går och har somnat när man kommer hem, säger Amanda Irgum Liljeström.

Men det är långt ifrån bara familjelivet som har visat sig svårt att kombinera med de nya, oflexibla schemaraderna.

– Vi har även fått oroande signaler om att det har blivit betydligt svårare att till exempel få ledigt för fortbildning. Ofta sätts schemat för en tolvveckorsperiod framåt och dyker det upp en kurs som inte är medräknad i schemat från början går det inte att få ledigt för den, säger Per Werner Möller, enhetschef och anestesi- och intensivvårdsläkare i Västra Götalandsregionen.

Även forskningsmöten och liknande påverkas på liknande sätt, menar han. Medlemmarna uppger att de tvingas arbeta på sin fritid för att hinna bedriva forskning och undervisning och minsta lilla ändring som ska göras kräver mycket administrativt trixande.

För de allra flesta verksamheter har de regionalt beviljade undantagen och centralt beviljade dispenser från dygnsvilan varit en absolut nödvändighet för att få verksamheten att gå ihop, berättar Amanda Irgum Liljeström.

– Men många har fått veta att det kommer att vara väldigt svårt att få dessa undantag beviljade nu efter ett års tid. Och bara att sitta och ansöka om undantag är ju en stor administrativ apparat i sig. Redan nu svarar mellan 25-35 procent av cheferna med pågående undantag att verksamheten är påverkad varje dag både när det kommer till kapacitet och kvalitet, säger hon.

Läs mer: ”De borde definitivt kunna få till ett enklare förfarande”

Men kan det verkligen stämma att EU kräver allt det här av svensk sjukvård? Och varför ser det inte ut så här i våra grannländer? Hur får man ihop sina scheman i övriga europeiska verksamheter när det har skapat en sådan otrolig administrativ apparat här hos oss? De tankarna började gro hos Per Werner Möller.

– Ingången när det nya arbetstidsavtalet presenterades var att detta var något som krävdes från EU-håll – och det budskapet framfördes både från fackföreningar och SKR. Men eftersom arbetstidsdirektivet (artikel 17, punkt 2) uttryckligen tillåter avvikelser från krav på bland annat dygnsvila kunde det rimligen inte stämma. Jag bestämde mig för att begära ut all kommunikation mellan EU-kommissionen, Regerings-kansliet och arbetsmarknadens parter för att förstå vem som egentligen krävde vad.

Vi har även fått oroande signaler om att det har blivit betydligt svårare att till exempel få ledigt för fortbildning. Per Werner Möller, enhetschef och anestesi- och intensivvårdsläkare i Västra Götalandsregionen.

Sagt och gjort. Per Werner Möller begärde ut all korrespondens i frågan under de år som föregick det nya avtalet. Inga handlingar var hemliga utan materialet var fritt för var och en att ta del av. Och innehållet förvånade honom.

– I ett nyckeldokument till Sveriges EU-representant Lars Danielsson påpekar Joost Korte, dåvarande generaldirektör för EU:s generaldirektorat för sysselsättning, socialpolitik och inkludering uttryckligen att arbetstidsdirektivet medger avvikelse från grundregeln, men att det måste framgå av nationell lag eller kollektivavtal hur arbetstagare som inte kan få elva timmars dygnsvila ska kompenseras.

Det hela verkade alltså snarare handla om att svensk sjukvård behövde hantera en kompensationsfråga, vilket inte gjordes i då gällande kollektivavtal. Att ständigt räkna det exakta antalet timmar i scheman är ett av sätten – men inte den enda vägen mot att följa EU-direktivet.

– Exakt vilken form av kompensation som ges till arbetstagare som inte får elva timmars dygnsvila fastslås inte i arbetstidsdirektivet.

Läs mer: ”Vi har nyttjat de möjligheter som finns”

I Finland säger avtalet att det sker i form av kompensationsledighet, men jag kan tänka mig att det även skulle kunna ske i form av reducerad arbetstid eller extra semesterveckor, säger Per Werner Möller.

Men hur kommer det sig då att signalen från SKR har varit att direktivet om dygnsvilan måste följas?

– Om jag ska hårdra det – så antingen har man inte försått vad EU faktiskt bad om. Eller så har man valt denna tolkning för att slippa en förhandling som kunde sluta i att grupper av medarbetare fick någon form av kompensation. Det anmärkningsvärda är att man inte verkar ha analyserat vilka konsekvenser detta strikta avtal skulle få för vårdkapaciteten inom dygnet-runt-vård. Som jag ser det sitter vi fast i en svensk egenstickad tvångströja. Vi har också sett att regioner verkar driva igenom det här på väldigt olika sätt. Till exempel har man här i Västra Götalandsregionen målsättningen att verksamheterna omformas för att så snart som möjligt inte behöva använda de tillåtna undantagen, medan andra regioner verkar ta lättare på det. Det kan i förlängningen leda till att tillgången på vård blir ojämlik om en region bestämmer sig för att de ska bedriva vård helt utan undantag. Vi är givetvis för ett starkt skydd för alla arbetstagare, men svensk sjukvård har inte råd att införa ett system som påtagligt försämrar arbetsmiljön för den enskilde, reducerar vårdkapacitet och skapar en oerhörd kostnad i form av helt nya administrativa uppgifter för chefer, säger Per Werner Möller.

Det måste bli en förändring, för det här går stick i stäv med vårt uppdrag Amanda Irgum Liljeström, överläkare och styrelsemedlem i Svensk Förening för Anestesi och Intensivvård

Vad hoppas ni ska hända framåt?

– Vi hoppas att man inser behovet av att förhandla om. Att man behöver ett nytt avtal som använder den kloka möjlighet till undantag som EU-direktivet de facto ger. Problemet är att det kräver att parterna backar från den hårda retoriken om att ”EU kräver” – och implicit erkänna att man inte riktigt förstod vad de här nya kraven innebar. Man kanske behöver formulera det som att man först nu ser den fulla effekten för medarbetarna och deras arbets­miljö, och konsekvenserna för vårdkapaciteten och kvaliteten. I grund och botten hoppas vi kunna återgå till att lägga våra resurser och tid på rätt sak igen – det vill säga kärnverksamheten vården. Det måste bli en förändring, för det här går stick i stäv med vårt uppdrag – att bedriva högkvalitativ sjukvård och minimera onödig administration. Vi behöver fler intensivvårds- och avdelningsplatser och öka kapaciteten för att operera fler i en åldrande befolkning, inte tvärtom. Ska vi införa fler byråkratiska förändringar i onödan? Den samhällsutvecklingen har vi inte råd med, säger Amanda Irgum Liljeström.