Gästtyckaren: AD bör ändra synen på lojalitet efter dom i Europadomstolen
Lojal är man enligt JO om man fullgör sina arbetsuppgifter, vilket inte hindrar att man samtidigt kan uttrycka kritik mot arbetsgivaren. Exempelvis får man enligt JO vara kritisk mot beslut såväl före som efter det att det fattats.
Att ifrågasätta lojaliteten hos den som använder sig av sin yttrandefrihet eller meddelarfrihet strider mot grundlagarna, enligt JO.
I det privata arbetslivet innebär däremot lojalitet enligt Arbetsdomstolens (AD:s) tolkning att lojalitetskravet går före den anställdes yttrandefrihet.
Enligt denna tolkning kan kritik, särskilt om den framförs offentligt, leda till att arbetsgivaren får säga upp eller avskeda den anställde.
AD:s hittillsvarande praxis kan dock ifrågasättas mot bakgrund av en dom i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Enligt domstolen innebär skyddet för yttrandefriheten enligt EKMR (den europeiska konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna) att staten måste skydda de privatanställdas yttrandefrihet gentemot arbetsgivare som har anknytning till stat eller kommun och även i vissa fall även andra privatanställda.Detta fall borde leda till en ändring av AD:s praxis nästa gång ett fall kommer upp till prövning.
I linje med denna dom har anställda i kommunala bolag (och i vissa andra verksamheter med anknytning till det allmänna) lagstiftningsvägen fått ett slags meddelarfrihet – men utan möjlighet för JO att ingripa om arbetsgivaren inte skulle respektera denna begränsade meddelarfrihet.
Man kan tycka att det vore bättre att genom några mindre korrigeringar av grundlagarna utvidga deras skydd för meddelarfriheten till att omfatta alla kategorier av anställda. Meddelarfriheten borde inte få skifta från person till person.
Oavsett lagändringar kommer antagligen alltid kritiker att uppfattas som illojala av dem som drabbas av kritiken. Salig Dumbom tålde som bekant gärna kritik så länge den rörde någon annan. Men när den kritiske anställdes lojalitet ifrågasätts bör man fråga sig mot vem lojaliteten egentligen skall riktas. Inom sjukvården är det – oavsett vem som är arbetsgivare – långtifrån självklart att lojaliteten skall riktas mot chefer, enstaka politiker och liknande utan mot lagen, medborgarna, de professionella kraven och – patienterna.
Carl Gustaf Spangenberg
Universitetslektor, Juridicum, Uppsala universitet
Vet inte om det just är fel på läkarskråets sinne… Snarare är det väl så att vi måste sluta att ”klara av allting” bara för att vi är läkare..och istället våga sätta ner foten när man inte kan ge den vård som man skulle kunna ge om vården varit bättre organiserad och mer långsiktigt planerad. Sjukhusläkarföreningen delar ut Visslarens pris under riksstämman till en person som vågat protestera när omorganisationer och uppdelningar försämrade för hans patienter, trots att det kostade honom både karriär och jobbet.
Dessa personer måste uppmärksammas så att fler vågar samla sig och ta efter!
Läkarförbundet borde lyfta denna fråga att bli essentiell. Såväl läkarskrået som landstingsapparaten är relativt repressiv, räddhågsen och förtryckande. Det är generellt mycket lågt i tak på offentliga vårdinstitutioner, inte minst sjukhus och universitetssjukhus. Chefer är pressade (eller pressar sig själva i ambition?) av omöjliga budget- och produktionssituationer, och tenderar att reagera repressivt på ifrågasättanden el förslag. Fenomenet går hand i hand med att säkerhetssystemen måste bli mer inriktade på systemanalys (jmf flyget) snarare än fokusering på individuella misstag. När skall läkarskrået få ett öppnare modernare sinne?