Arbetet i fält inspirerade till en thriller
Han vill att boken ska ge läsaren en känsla av hopp.
– Jag hoppas att folk ska få känslan av man ska satsa på det man brinner för, ”go for it”.
Christian Unge, 40, sitter på ett av de ultimata författarcaféerna på Södermalm i Stockholm när Sjukhusläkaren når honom, trebarnspappan skriver på vad som så småningom ska bli hans tredje bok.
Just faderskapet har gjort att han fått mer tid åt skrivandet.
– Ja, det blir ju så. Man kan inte direkt vara ute i fältet som pappa, säger han.
Christian kan inte längre vara en Martin Roeyken… Unges debutthriller Turkanarapporten handlar om den 25-årige svenske kirurgen Martin Roeyken vars liv har gått i spillror efter ett havrerat äktenskap. Han flyr Stockholm för att arbeta med traumakirurgi i norra Kenya.
Väl i Kenya blir Martin hejdlöst kär i antropologen Nadine. Men när sedan Nadine erbjuder honom att följa med på en forskningsresa till Turkanaprovinsen tackar Martin nej då han inte vill lämna sina patienter.
Nadine försvinner spårlöst under resan och förtvivlat ger sig Martin in i en jakt på en kvinna som han egentligen knappt känner. Det visar sig snart att Nadines forskning är en viktig pusselbit i en medicinsk gåta, och bakom fasaden döljer sig en hemlighet så mörk att den måste hemlighållas till varje pris.
Martins enda vapen är hans medicinska kunskap, och hans längtan efter Nadine.
– Historiens drivkraft är Martins jakt på den kidnappade Nadine, säger Christian och tillägger: Tillsammans med en actionfylld thriller hoppas jag kunna skildra känslan av att arbeta i fält, känslan för slummen i Afrika, jag tror inte att det är många som har den…
Christian har ett förflutet inom ”Läkare utan gränser” som han jobbat för i Burundi och Kongo, dessutom reste han regelbundet till Kenya i forskningssyfte under studietiden. Man kan fråga sig om boken faktiskt handlar om Christian själv.
– En tredjedel är egenupplevt, en tredjedel är totalt påhittat och den sista tredjedelen är förvrängd verklighet, säger han.
– Att arbeta i för Läkare utan gränser har varit otroligt lärorikt både på ett personligt och professionellt plan. Man jobbar dygnet runt under enormt stor press och får träffa många spännande människor. Det utvecklade mig mycket som kliniker. Man får jobba helt utan laboratorium och får förlita sig oerhört mycket på stetoskopet. Jag skulle säga att jag grundlade mitt kliniska självförtroende där. Det var minst sagt extrema förhållanden.
Finns det någon specifik situation som etsat sig fast extra starkt i minnet?
– Det har varit fantastiskt många starka möten, både härliga och jobbiga. Men det är klart att det starkaste är när någon dör i ens famn. Jag minns ett fall där vi fick in en ung man som hade fått ett astmaanfall som vi inte lyckade häva. Han dog bokstavligt talat i mina knän. Det var väldigt ångestladdat.
Turkanarapporten har sålts i ca 2000 exemplar. Överskottet går oavkortat till Läkare Utan Gränser.
