Appar, en allmän nationell sjukförsäkring, bättre kommunikation. Det var några av de lösningar på vårdplatsbristen som diskuterades vid seminariet Ståplats i vården vid FSL-mässan i Malmö, på torsdagen. Anne Liljedahl, vice ordförande i SYLF, beskrev ett systemskifte. Vården har blivit en organisation som framför allt vill bli av med patienter, menar hon.

• 06 september 2018
• 0
• AV: Ebba Blume

Hur löser vi vårdplatsbristen? Den ständigt återkommande frågan ställdes även vid ett av Sjukhusläkarnas seminarier vid FSL-mässan vid Malmö Arena under torsdagsförmiddagen.

Kommunicera bättre, blev svaret från en av deltagarna i panelen, Anne Liljedahl, ST-läkare i akutsjukvård på Piteå Älvdals Sjukhus i Norrbotten och vice ordförande i SYLF.
Varför kan man från sjukhuset inte ringa specialist eller vårdcentral och diskutera den fortsatta vården för en viss patient, i stället för att ett par veckor efteråt få reda på att man hade behövt ta blodprov på den patient som skickades hem, undrar hon.

Även Nasim Farrokhnia, forsknings- och utbildningsansvarig på nättjänsten KRY, beskrev kommunikation, och då i form av digitala lösningar, som ett sätt att råda bot på vårdplatsbristen.

En astmatiker kan exempelvis blåsa i spirometer och via en app registrera lungfunktion. Enligt en metod som nu testas, kan exempelvis en patient med hjärtsvikt, som lätt kan samla på sig vätska nu också väga sig så att vikten registreras i appen och doktorn kan ta del av informationen. Doktorn kan då ringa upp eller skicka meddelande om att patienten behöver öka sin hjärtsviktsmedicin. Något som enligt Nasim Farrokhnia kan ha en direkt förebyggande effekt och indirekt bespara sjukvården vårdtillfälle och frigöra vårdplatser.

– Många med hjärtsvikt kommer till sjukhus först när det har gått för långt. Men om man med hjälp av app förvarnas om att man samlat på sig för mycket vätska, behöver det kanske inte gå så långt att patienten läggs in på sjukhus, resonerar Nasim Farrokhnia.

Egenvård i all ära, men många av patienterna på sjukhusen är multisjuka, inflikar en av deltagarna i publiken, Shokoufeh Manouchehrpour, gynonkolog vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg. Vid Sahlgrenska har en hel avdelning skapats för utskrivningsklara patienter. På grund av vårdplatsbrist placeras även patienter som inte är färdiga att åka hem på denna avdelning, och två av dessa icke utskrivningsklara patienter dog inom loppet av en halvtimme, berättar hon.

Visst, seminariedeltagarna var överens om att det alltid kommer att finnas behov av sjukhussängar, av operationsbord och IVA, detta kan inga appar helt trolla bort. Och som alltid när det gäller vårdplatsbrist landar även denna diskussion i roten till problemet; bristen på sjuksköterskor, sjuksköterskeflykten.

– Det finns ett skäl till att de slutar, konstaterar Anne Liljedahl. De känner det etiska skavsåret; det som även läkare kan känna; att de inte kan ge patienter den vård de behöver.

Ett problem man bättre kommer åt om man låter professionen styra, snarare än politiker som inte har så stor aning om vad yrket rör sig om, menar hon.

– Det handlar inte om att få en pinne för att ta blodprov eller ej, utan att ta blodprov om det är viktigt, att politiker ska ha tilltro till att professionen klarar detta, menar Anne Liljedahl.

Hon beskriver ett systemskifte, som har gått från att tidigare som läkare ringa varje gång man skickar hem en patient, till ett system där AT-läkare numera lär sig att de gör ett bra jobb om de skickar hem en patient. Men att de i sin tur måste ringa om de vill lägga in en patient.
– Vården har blivit en organisation som vill bli av med patienter, säger Anne Liljedahl.

Och kommer så förbli, så länge man tar bort patientens ”ekonomiska värde”, hävdade i sin tur en annan deltagare i panelen, Nicholas Aujalay, akutläkare, som i sin tur förespråkade en allmän nationell sjukförsäkring.