Antalet läkare som disputerar rasar
På tre år har det skett ett lavinartat ras av läkare som avlägger medicine doktorsexamen vid de medicinska fakulteterna.
Det visar den kartläggning som Svenska Läkaresällskapet gjort.
År 2001 disputerade 351 läkare. År 2004 hade antalet sjunkit till 217, en minskning med 38 procent.
217 disputerade läkare är det lägsta antalet sedan Svenska Läkaresällskapet började sina undersökningar 1998.
Trenden att allt färre av de som disputerar på medicinska fakulteter är läkare är väl känd och har pågått länge.
Det nya och dramatiska som nu inträffat är att det på tre år skett ett så stort ras av det faktiska antalet disputerade läkare.
– Det är väldigt alarmerande, säger Karin Prellner, nybliven ordförande i Läkaresällskapets kommitté för klinisk forskning, som menar att nu går det inte att blunda för problemet längre. Nu måste sjukvården skapa strukturer som gör det möjligt också för kliniskt verksamma läkare att forska.
Karin Prellner avgick i januari i år efter sju år som chefläkare på Universitetssjukhuset i Lund där hon bland annat varit FoU-ansvarig.
– Tidigare har vi mötts av argumentet att antalet disputerade läkare ändå ökat långsamt år för år, även om procenten läkare av alla som disputerar på medicinska fakulteter sjunker. Det har varit svårt att övertyga de styrande om den oroväckande utvecklingen. Men nu har det vi befarat inträffat.
Många orsaker
Karin Prellner menar att det finns många samverkande faktorer till det som skett. Vissa saker ingår i en naturlig utveckling, menar hon, men menar också att det finns saker som gått snett och som faktiskt kan åtgärdas.
Hon tar statens fördelning av forskningsmedel till landstingen (de så kallade ALF-medlen) som ett exempel.
– Systemet gynnar stora grupper som satsar på spjutspetsforskning. Bedömningskriterierna gör att det är de som får pengarna, vilket också gör att de som vill forska kan tvingas söka sig till dessa grupper.
Det blir ett slags Moment 22, menar Karin Prellner.
– Jag har sett många goda kliniska idéer under min tid som forskningsansvarig i Lund, som skulle kunnat utvecklats, men som inte haft en chans att få pengar, eftersom det inte varit tillräckligt etablerade projekt och därför missgynnats av fördelningssystemet.
– I Skåne har vi också varit mest extrema när det gäller att konkurrera om pengarna. Vi har enligt min mening drivit det för långt. I Region Skåne är nästan alla ALF-medel konkurrensutsatta på en mycket hög nivå. En liten pott pengar är avsatt till infrastruktursatsningar.
– Självklart ska det råda konkurrens och kvalitetskraven ska vara höga och självklart ska det redovisas vart pengarna går. Allt ska upp på bordet, men jag tror att det är olyckligt att vartenda öre ska sökas i så väldigt hög konkurrens, säger Karin Prellner.
– Det drabbar de kliniskt verksamma läkarna och de kliniker som inte har stora forskargrupper. Det är i stort sett omöjligt idag att få pengar till att studera små goda idéer som skulle kunna göra väldig nytta för patienterna.
Karin Prellner menar att det naturligtvis måste satsas på stora grupper, men att det finns en övertro på deras betydelse för innovationer.
– Se på Nobelprisen och andra stora upptäckter. De kommer sällan från stora grupper. Det är oftast innovativa individer som kommit på något. Det är det som är dilemmat.
– Systemet för att söka pengar till forskning har också blivit så omständligt idag att kliniker som lever i en vardag med mycket tung arbetsbelastning till slut inte orkar söka medel. De ger upp, det är för krångligt och tar för mycket tid, menar Karin Prellner.
Vill ha kvot till mindre grupper
– Jag tror att en kvot av ALF-medlen måste avsättas till speciella satsningar och satsningnar till mindre grupper. Det måste ut mer pengar perifert i systemet. Man skulle kunna ha en kommitté, kanske på divisionsnivå, bestående av fyra-fem duktiga akademiker som värderade projekten och fördelade denna del av pengarna.
”Verksamhetschefen måste ta sitt ansvar”
Karin Prellner menar också att det finns ett annat stort problem som måste lösas.
– Det är idag svårt för klinikerna att få tid att forska även om de tilldelats ALF-medel. Den som vill forska tvingas alltför ofta att rycka in kliniskt. Men det går inte att forska två timmar här och två timmar där. Om du blir avbruten bara en timme för att titta på en patient så kostar det dig kanske en halv dag att komma in i forskarproblemet igen, menar hon.
Här har verksamhetschefen en nyckleroll, tycker Karin Prellner.
– Verksamhetschefen måste värna forskningstiden och se till att den som forskar inte används som en resurs när det uppstår problem på kliniken.
Verksamhetschefen är överhuvudtaget väldigt viktig, menar Karin Prellner.
– Det är verksamhetschefen som har rambudgeten och är inte han eller hon intresserad av forskning så lär det inte bli så bra.
På ett universitetssjukhus borde verksamhetschefen vara minst docent, tycker Karin Prellner.
– Ett problem är hur verksamhetschefernas mandat styrs. Jag har sett verksamhetsbeskrivningar på universitetssjukhus där det stått: ”Målet med verksamheten är att hålla budget”. Som målbeskrivning när du ska driva en sjukvårdsverksamhet för en stor befolkning och samtidigt forska känns det minst sagt besvärande.
Men den fråga som oroar Karin Prellner kanske mest är hur de unga ska lockas att forska.
– Det finns inget ekonomiskt meritvärde att forska idag. Om du tittar på livslön är du en stor ekonomisk förlorare om du satsar på forskning. Men vi kan inte sluta att forska. Då sker ingen utveckling och vården blir sämre.
– Vi har försökt att få Region Skåne att avsätta särskilda medel så att den som disputerar eller blir docent ska få ett rejält lönepåslag, men detta har inte skett.
Verksamhetscheferna kan fatta individuella beslut, men medlen måste då tas av den gänge revisionspotten.
Ett av de få argument vi idag kan ge våra unga läkare är att det är vansinnigt roligt att forska.
”Sverige har många fördelar”
Karin Prellner menar att Sverige har många konkurrensfördelar när det gäller klinisk forskning och att det vore olyckligt att inte utnyttja dem.
– Vi har en befolkning som är väldigt positivt inställd till sjukvården och ställer upp i studier. Svenskarna är stationära och flyttar inte runt som i exempelvis USA, vilket gör att vi har unika möjligheter att följa patienter. Det i kombination med bra register innebär att vi har bättre möjligheter att göra goda studier som löper över tiden än många andra länder.
– Vi kan faktiskt ta reda på hur det går för patienterna med olika behandlingar, inte bara se hur mycket blodfetterna sänks av blodfettsänkande medel, menar Karin Prellner. Det intressanta är ju om behandlingen får effekt på sjukdomen, för frågan är ju om en viss minskning av blodfetterna exempelvis leder till färre hjärtinfarkter eller proppar i hjärnan.
– Det har vi möjlighet att ta reda på i Sverige, men då måste vi se till att det finns förutsättningar för sådan forskning.
På 70-talet då ekonomin var bättre och det fanns luft i systemet kunde den som fick en god idé gå till sin chef och få godkänt att testa och forska i mindre skala, med etikkommitténs godkännande, utan att det var nödvändigt att söka pengar i ett stort system. Vissa saker gick att göra inom sjukvårdens ram. Du kunde testa idén på ett litet antal patienter för att se om den höll och sedan lägga upp en större studie. Lite av detta måste vi tilllbaka till, tycker Karin Prellner.
– Tyvärr har trenden gått åt motsatt håll trots att de försämrade villkoren för den patientnära kliniska forskningen varit uppenbar under många år.
Karin Prellner menar också att definitionen av klinisk forskning är ett problem.
– Det finns nog lika många tolkningar av begreppet som det finns forskare. Många som till exempel forskar experimentellt kan ju vara riktade mot klart kliniska frågeställningar och kan med rätta argumentera för att deras forskning är till gagn för den kliniska verksamheten på sikt.
– Vi måste diskutera problemet utifrån frågeställningen ”hur få kliniker att forska”. Det är antalet läkare som forskar som är intressant, eftersom de behövs för att forskningen ska få en kliniskt relevant förankring och komma patienterna till del, menar Karin Prellner.
