
Anna Nergårdh har bytt spår
När Anna Nergårdh var klar med sitt utredningsarbete satte hon livet på paus. Hon lämnade hälso- och sjukvården och är nu konsult. Sjukhusläkaren har frågat varför och hur hon tycker att det går med genomförandet av hennes fem års utredande och förslag.
Efter många och intensiva arbetsår som kliniker, forskare, chef, biträdande landstingsdirektör och utredare bestämde hon sig för att göra något nytt. Efter några månaders funderingar startade hon eget och driver nu sina kärnfrågor vidare som konsult och PA-rådgivare.
Det är mer än fem år sedan Anna Nergårdh i mars 2017 klev på uppdraget som utredare. Många klappade händerna medan vissa höjde på ögonbrynen; var det verkligen vettigt att en specialist i kardiologi från Stockholm skulle utreda primärvårdens roll och uppdrag i framtidens hälso- och sjukvård?
– Jo, jag vet att vissa tyckte det. Samtidigt har jag en lång erfarenhet av att vara kliniker, chef och ledare och jag har arbetat mycket med frågor på system- och organisationsnivå. Jag kände en stor uppbackning från alla möjliga håll och det fanns en bred politisk enighet om att en reformering av primärvården måste ske. Jag kände mig verkligen taggad inför uppdraget.
En utredning och fem delbetänkanden senare känner hon sig hoppfull, men har också vissa farhågor att utredningens förslag och de förslag som klubbats av riksdagens inte kommer att tas på allvar.
Jag är rädd att regioner och kommuner inte riktigt förstår hur viktigt det är för framtiden att strategiskt ta tag i genomförandet av omställningen. Anna Nergårdh
– Jag ser att mer har hänt på den statliga nivån än i genomförandet på huvudmannanivån. Jag är rädd att regioner och kommuner inte riktigt förstår hur viktigt det är för framtiden att strategiskt ta tag i genomförandet av omställningen, till exempel vad gäller primärvårdens uppdrag som nav i systemet. Alla regioner borde vid det här laget ha sett över sina förfrågningsunderlag i enlighet med den nya lagstiftningen, och det borde synas i en större del av den ekonomiska kakan till primärvården. Det krävs verkligen för att medarbetare och medborgare ska se att man menar allvar med alla de fina orden om en nära och stark primärvård.
Vård- och omsorgsanalys konstaterar i rapporten Nära vård i sikte? att regionerna ännu inte har skapat tillräckliga förutsättningar för att nå omställningens mål, och att de flesta regioner verka sakna tydliga planer på att öka finansieringen under kommande år. Kort sagt, även om regeringen skjutit till sex miljarder per år till omställningen är det få medarbetare i primärvården som upplever att en reform är på gång.
– Det är ett långsiktigt och tålmodigt arbete. Jag tror att det är bra att vi har myndigheter som Vårdanalys som kan fungera som en blåslampa i omställningen. Även Socialstyrelsen har fått i uppdrag av regeringen att följa omställningen.

Helhetssyn, närhet, tillgänglighet, kvalitet, säkerhet och samverkan. Verkar värdeorden bekanta?
För drygt 60 år sedan användes samma ord som riktmärken för primärvården. I flera decennier har politiker och tjänstemän enträget upprepat att primärvården ska vara navet i den svenska hälso- och sjukvården. Men särskilt mycket har inte hänt; problemen med otillgänglighet, underfinansiering samt bristen på kontinuitet och specialister i allmänmedicin har snarare förvärrats.
Ändå är alla överens om att en omställning måste ske och att det både är modernt och kostnadseffektivt med en stark primärvård. Trots det går det trögt.
– Den utredning jag lämnat ifrån mig är ingen primärvårdsutredning utan tar ett helhetsgrepp om hela systemet. Jag hoppas förstås att förslagen ska leda till ett modernt hälso- och sjukvårdssystem som är hållbart ur alla aspekter. Det finns massor av evidens som visar att det bästa sättet att bygga en jämlik hälsa i befolkningen är en stark primärvård, säger Anna Nergårdh.
Det hördes en lättnadens suck från professions- och patientföreträdare när riksdagen i början av april röstade igenom propositionen om en primärvårdsreform (den tredje propositionen som baseras på förslag från utredningen). Motståndare till lagförslaget hade dessförinnan ventilerat sin kritik på tidningarnas debattsidor och det fanns en viss oro att propositionen inte skulle klara sig levande genom riksdagen.
Då tänkte jag att, näe nu får de väl ändå ge sig. Anna Nergårdh
– Då tänkte jag att, näe nu får de väl ändå ge sig. Det fanns en del uppenbara missförstånd i kritiken som framfördes, och vissa av frågorna som debattörerna tog upp ingick inte i mitt utredningsuppdrag. Jag är väldigt glad att propositionen gick igenom. Jag är övertygad om att ska den här omställningen lyckas, vilket är helt nödvändigt, måste vi fortsätta att hålla i den breda politiska förankring som finns om vägen framåt.
För alla, inte minst fackliga organisationer, blev dock besvikelsen stor att patienter inte fick en lagstadgad rätt att lista sig direkt på en fast namngiven läkare.
– Jo, jag förstår det. Men i propositionen uttrycks det att patienter ska ha en namngiven läkare hos den utförare man är listad hos. Det finns vissa juridiska hinder i vägen som innebär att vi inte kunde föreslå listning på namngiven läkare. Och vi kan av flera skäl, som vi tar upp i utredningen, inte förespråka att göra så som man har gjort i exempelvis Norge. Där har allmänläkare egna avtal med huvudmannen och ska sedan se till att utifrån det knyta andra kompetenser som krävs till sig. Vi har i grunden ett annat system och vårt förslag var så långt vi kunde komma, säger Anna Nergårdh.
Jag kände inte en lättnadens suck när uppdraget var över, snarare en stark vilja att fortsätta driva de frågor som vi har lyft i utredningen. Anna Nergårdh
Läkarförbundet är positivt inställda till att reformen röstades igenom, men menar samtidigt att om lagen ska få full effekt krävs ytterligare åtgärder som: öronmärkta pengar för listning på fast läkare, statligt finansierade utbildningstjänster och en lagstiftning om listning på läkare och inte på vårdcentral.
– Jag delar uppfattningen att ett avgränsat uppdrag för allmänläkare i primärvården är en avgörande arbetsmiljöfråga, liksom kontinuiteten. Som jag ser det måste det vara det som är målet. Den nya lagstiftningen tillsammans med andra åtgärder, som till exempel Socialstyrelsens nya uttalande om rimligt antal patienter per fast läkare i primärvården, är tydliga sådana steg.
Det är en omfattande utredning med fem delbetänkanden på tusentals sidor som Anna Nergårdh har lämnat ifrån sig. I fem år har hon levt med uppdraget, tre år längre än från början beräknat.
– Jag kände inte en lättnadens suck när uppdraget var över, snarare en stark vilja att fortsätta driva de frågor som vi har lyft i utredningen. Det har varit otroligt spännande och personligt berikande att få träffa så många fantastiska och kompetenta människor. Jag har också fått möjligheten att ge röst åt förslag som jag trott på i hela mitt yrkesliv.

Hon känner sig särskilt nöjd över att ha lyckats förändra definitionen av primärvården och att utredningen i fem punkter tydliggjort primärvårdens nationella uppdrag. Tidigare hette det att primärvårdens uppdrag är att svara för sådant som inte kräver ”sjukhusens medicinska och tekniska resurser”. Sedan 1 juli 2021 ska primärvården nu ansvara för: behovet av åtgärder i form av medicinsk bedömning och behandling, omvårdnad, förebyggande arbete och rehabilitering som inte kräver särskilda medicinska eller tekniska resurser. Uppdraget är reglerat i hälso- och sjukvårdslagen.
– Det är ett trendbrott att man i en lagstiftning, som varit väldigt generell och principiell, bestämmer sig för att tydliggöra primärvårdens nationella uppdrag. Det måste bli tydligare för befolkningen vad erbjudandet från primärvården är, oavsett var man bor i landet. Jag hade gärna sett att man hade gått ännu längre i utformningen av det nationella uppdraget, kanske till och med infört ett nationellt vårdval. Vi hade sådana förslag, men jag är ändå nöjd med det som blev. Och också nöjd med en större principiell tydlighet i hälso- och sjukvårdslagen, det skulle jag vilja se inom flera områden. Det är ett effektivt sätt att säkra jämlik vård i hela landet som jag ser det.
Det måste bli tydligare för befolkningen vad erbjudandet från primärvården är, oavsett var man bor i landet. Anna Nergårdh
Hon hade också velat se en mycket skarpare skrivning i lagtexten om att primärvården ska bedriva egen forskning i samverkan med mer traditionella forskarmiljöer. Nu står det att det är viktigt att primärvården medverkar i forskning.
– Det är en svagare skrivning och det kan jag tycka är olyckligt. Forskning är viktig ur så många aspekter, inte minst för kvalitet och patientsäkerhet, men det ger även möjligheter för medarbetare att göra olika saker och välja olika karriärvägar under ett långt yrkesliv. Sådant är viktigt ur arbetsmiljösynpunkt. Och forskningen måste bedrivas där patienterna finns, allt oftare i regionens och kommunens primärvård. Det är också där de med störst och mest komplexa behov finns, och det är grupper där forskningen fortfarande är eftersatt.
Anna Nergårdh tycker också att det är bra att regeringen tidigt gav Socialstyrelsen och Nationella vårdkompetensrådet i uppdrag att ta fram förslag för att stärka primärvårdens kompetensförsörjning.
Läget är akut. En nyligen publicerad rapport från myndigheterna visar att det saknas tusentals specialister i allmänmedicin i samtliga regioner (2 500 till 6 000 allmänläkare).
Vi behöver göra omställningen utan att det blir på bekostnad av sjukhusvården eller antalet vårdplatser. Anna Nergårdh
– Det här är något vi såg och påtalade i utredningen, både bristen på allmänläkare och att vi vet för lite om vilka gap vi har när det gäller kompetensförsörjningen i primärvården. Detta är en ödesfråga och belyser vikten av att de förändringar som nu görs bidrar till en bättre arbetsmiljö för primärvårdens medarbetare. Därför är utbildningsfrågorna viktiga, tillsättningen av ST-block i allmänmedicin, frågor om fortbildning och möjlighet att påverka och begränsa sin arbetssituation. När regionerna nu genomför omställningen bör det göras i nära samverkan med professionerna, och hela tiden med aspekten arbetsmiljö och hållbart yrkesliv för ögonen.
Det krävs också en omfördelning och tillskott av resurser om omställningen ska lyckas, menar Anna Nergårdh. Ett av utredningens förslag är att staten tillför mer långsiktiga övergångsmedel för att utveckla och stärka primärvården. Under lång tid har primärvården varit både underfinansierad och underdimensionerad.
– Vi behöver göra omställningen utan att det blir på bekostnad av sjukhusvården eller antalet vårdplatser. Jag tycker dock att förståelsen för att vi måste vända på perspektiven och bygga en stark grund med primärvården som bas väsentligen har ökat under mina år som utredare.

I huvudbetänkandet finns även förslag om lagreglerad samverkan. Den nuvarande lagstiftningen behöver moderniseras för att tydligare ställa krav på att aktörer runt patienten måste samverka. Under pandemin blev det smärtsamt tydligt, menar Anna Nergårdh som även hoppas att läkare i större utsträckning ska vara en del av kommunernas hälso- och sjukvård.
– Det är lätt att tal om samverkan kan uppfattas som något luddigt. Men vi behöver verkligen etablera fungerande förutsättningar för samverkan, det ska inte behöva bygga på enskilda eldsjälar som tänjer sig över gränserna. Vi behöver tid och mötesplatser för dialog mellan de som arbetar i olika delar av vården, i till exempel ett geografiskt närområde. Det är medarbetarna i hälso- och sjukvården som vet vilka förändringar som behövs för att den större målbilden ska kunna uppnås. Det måste skapas tid och rum och upprättas planer för den gemensamma vårdnivån primärvård i region och kommuner. Det är något jag tycker kan och ska regleras i lag.
Förslagen är fortfarande under beredning. Huruvida de kommer att tas vidare för beslut i riksdagen återstår att se.
Vad gör man efter fem års utredningsarbete?
Så snart Anna Nergårdh lämnat ifrån sig utredningen kände hon ett behov av att sakta ned och få tid att reflektera. I många år hade hon arbetat långa arbetsveckor som kliniker, forskare, verksamhetschef, chefsläkare och biträdande landstingsdirektör. Nu ville hon lägga mer tid på familj, vänner och träning. Hon hann även med en utbildning till instruktör i medicinsk yoga.
– När jag 2006 klev in i min första chefsroll hade jag precis disputerat och några år tidigare avslutat min ST. Jag har arbetat intensivt under många år och det har stundtals varit utmanande att få arbets- och familjeliv att gå ihop. Mitt beslut om att starta eget handlar om att se hur det är att arbeta med lite större frihetsgrader, och kanske också att arbeta lite mindre än jag oftast gjort.
Det saknades dock inte skarpa erbjudanden, men hon valde till slut att starta eget bolag. Och i oktober förra året rekryterades hon på deltid som senior rådgivare till Rud Pedersen Public Affairs. Många blev förstås nyfikna, varför tog hon det steget och ser hon några problem med att arbeta som lobbyist?
… jag vill inte lägga så mycket värdering i ordet lobbyist. De flesta av oss arbetar med påverkan på olika sätt. Anna Nergårdh
– Nej, jag ser inga problem med det och jag vill inte lägga så mycket värdering i ordet lobbyist. De flesta av oss arbetar med påverkan på olika sätt. I min egen verksamhet vill jag bidra med mina erfarenheter som chef och ledare. Jag har utöver det två underleverantörsavtal, dels med Rud Pedersen, dels med konsultbolaget Helseplan. Mina uppdrag handlar i stor utsträckning om att föreläsa, bidra med systemkunskap och vara bollplank i frågor om hur exempelvis det svenska hälso- och sjukvården fungerar, lagstiftningen och ansvarsfördelningen.
Anna Nergårdh sitter även i flera styrelser, bland annat i Socialstyrelsen sedan 2016 och i Samhällsnytta AB, samt i styrelsen för Röda Korsets Högskola. Fram till nyligen var hon även styrelseledamot i Hjärt-Lungfonden.
– Efter 12 år var det dags att kliva av och få möjlighet att göra något nytt. Något som intresserat mig på senare år, och som vi också skrev om i utredningen, är hälso- och sjukvårdens samverkan med civilsamhället. Jag har nyligen valts in i styrelsen för Friluftsfrämjandet Riks, ett uppdrag som jag ser mycket fram emot. Få saker är så hälsofrämjande som att vistas i skog och mark, och det vill jag att ännu fler ska få upptäcka.
Även fortsättningsvis vill hon arbeta med frågor om hur man skapar ett hälso- och sjukvårdssystem som bättre tar tillvara medarbetares kunskaper och vilja att förändra och förbättra. Patientdelaktighet, förebyggande insatser och ett hållbart arbetsliv är andra frågor hon brinner för.
Men är det inte mer effektivt att vara inne i systemet för att försöka påverka och förändra, snarare än att arbeta som utifrån som konsult?
– Det vet jag ju inte eftersom jag inte har prövat. Det ska bli intressant att se hur det är att stå utanför systemet och arbeta mer fritt med till exempel professions- och patientföreningar i olika sammanhang. Men vem vet, rätt som det är vill jag kanske vara chef igen i ett större sammanhang. Vi får se.