I dag krävs inom lasarettsansluten hemsjukvård inget samtycke från anhöriga. Men Ann-Marie Högberg, förbundsordförande, Anhörigas Riksförbund, ser behov av ett formaliserat samtycke.  – Vi förstår att insatser som LAH är nödvändiga i dag och ännu mer nödvändiga i morgon. Men risken finns att man underförstått tar för givet att det är ok för de anhöriga, säger hon.   

• 16 november 2018
• 1
• AV: Ebba Blume

Omgivningen, liksom vården, förutsätter ofta att man som anhörig ska ställa upp på lasarettsansluten hemsjukvård, menar Ann- Marie Högberg, förbundsordförande, Anhörigas Riksförbund.

– Det är klart, att om en anhörig säger att de inte går med på detta, så gör man det inte. Men det kan vara mycket mer subtilt än så; att man som anhörig kanske inte vågar säga ifrån och inte vågar fråga, säger hon och menar att det därför är viktigt, att man från vårdens sida ger anhöriga möjlighet att prata enskilt om den eventuella oro man har inför att få in avancerad sjukvård i det egna hemmet eller göra fel när det till exempel gäller medicinering, injektioner och hemdialys.

Det behövs mer kunskap om detta hos dem som möter anhöriga, enligt Ann-Marie Högberg, som också gärna skulle se ett formaliserat samtycke från de anhöriga, men även en tydlig fördelning för vad de anhöriga kan tänka sig att göra och inte.

– Det jobbigaste för en anhörig kan vara, att det är många olika vårdgivare och att hålla reda på vem som sköter vad bland kommun, sjukhus och anhörig. Och det är inte de anhöriga eller patienten som ska behöva ha koll på de gränserna och hålla i samordningen, säger Ann-Marie Högberg.

Anhöriga måste få stöd som svarar även mot deras egna behov; det gäller såväl med praktiska saker som med avlösning och psykologiskt stöd, tycker hon.

Människor kan in absurdum vårdas hemma så att de och deras anhöriga blir fångar i sina egna hem, resonerar Ann-Marie Högberg.

– Och om en patient inte har några anhöriga och man ändå väljer att ge vård i hemmet, kanske det ibland inte blir riktigt värdigt, säger hon.