Nyhetsarkiv

”Det svenska systemet är rättsosäkert”

För drygt sju år sedan blev Anders Ekbom ordförande för en oberoende undersökningskommission i Norge. Uppdraget var att granska ett uppmärksammat forskningsfuskärende.

– Man ville verkligen gå till botten med frågan och inte begrava den, vilket jag tyckte var väldigt stimulerande.

Ärendet handlade om den norske cancerläkaren Jon Sudbø som byggt sin framgångsrika karriär på fabricerade data och påhittade patienter.

Jon Sudbø lyckades dupera ett sextiotal medförfattare och även flera ansedda vetenskapliga tidskrifter.

Det var Camilla Stoltenberg, endokrinolog och epidemiolog och även syster till den förre norske statsministern, som till slut slog larm.

Förlorade tjänst, legitimation och doktorshatt

Kommissionens arbete ledde fram till att den anklagade läkaren fick lämna sin tjänst och hans legitimation drogs in. Han förlorade också sin doktorshatt.

– Jag lärde mig enormt mycket av att arbeta med ärendet, något som varit till fördel när jag senare granskat andra fall. Det som slog mig då, och som även slagit mig senare, är hur rättsosäker processen är när det gäller granskningar av miss­tankar om oredlighet i forskning, säger Anders Ekbom.

Som ledamot i etikrådet på Karolinska Institutet har han varit med om att handlägga ett flertal fall av misstänkt forskningsfusk. Det värsta är, menar han, när man vid universitet och högskolor begraver ärenden där det är uppenbart att fusk förekommit.

Rektorns roll olycklig

Från den första januari 2010 är det Centrala etikprövningsnämndens expertgrupp för oredlighet i forskning vid Vetenskapsrådet, som på begäran av ett universitet eller högskola (där staten är huvudman), ska yttra sig i ärenden som rör utredningar av misstankar om forskningsfusk. I princip måste anmälan gå via rektor. Det är också rektorn som på grundval av Centrala etikprövningsnämndens utlåtande, fattar det avgörande beslutet huruvida en forskare eller forskargrupp ska frias eller fällas från anklagelser.

Det är ett olyckligt system, menar Anders Ekbom, eftersom ett universitet eller en högskola riskerar både anslag och stor prestigeförlust om en verksam forskare blir fälld för forskningsfusk. Därför kan det finnas skäl att hellre begrava en fråga än att på djupet utreda den, menar han.

– Det finns kanske inget som skadar ett universitets varumärke mer än misstankar om att forskningsfusk kan ha begåtts.

Låt åklagare driva processen

Anders Ekbom skulle gärna vilja se en reformering av det nuvarande systemet. Han tycker inte att det har blivit några större förbättringar efter att Centrala etikprövningsnämnden tog över ansvaret 2010.

Vad som har varit och fortfarande är frapperande, menar han, är frånvaron av jurister och juridisk kompetens i de sakkunnigutredningar som görs. Processen är rättsosäker, menar han.

– Många utredningar är amatörmässigt gjorda utan juridisk kompetens. Sakkunnigas slutrapport bedöms av Centrala etikprövningsnämnden, men det är första gången som juridiken i viss mån får en plats.

Fristående organ behövs

Han skulle vilja se att Sverige slopar Centrala etikprövningsnämnden och istället inrättar ett fristående organ. Var det organet ska ligga, får en utredning visa, menar han.

Anders Ekbom tycker att forskningsfusk bör vara olagligt och att en åklagare samt förundersökningsledare ska leda granskningen och sedan ta ställning till om det går att styrka brott eller ej.

– Jag ser ingen annan råd, vi har hittills inte varit särskilt framgångsrika när det gäller utredningar av ärenden som rör forskningsfusk. Vi behöver se till att vi får en kvalitetssäkring av den juridiska processen.

Guilt by association

Anders Ekbom har själv erfarenhet av att vara ifrågasatt. I många år samarbetade han nära forskaren Andrew Wakefield. På 90-talet lanserade de bägge en hypotes om att det skulle kunna finnas ett orsakssamband mellan mässling i tidig ålder och kronisk inflammatorisk tarmsjukdom.

– Vi använde svenska och engelska databaser för att testa hypotesen, men när vi inte kunde hitta något samband avslutade vi samarbetet.

För snart tre år sedan ifrågasattes hela Andrew Wakefields vetenskapliga produktion och British Medical Journal drog tillbaka hans artiklar och begärde en utredning.

– Det var en god idé. Man ville även granska samarbeten han hade haft med andra forskare, utöver artiklarna i BMJ. Det blev en slags guilt-by-association-effekt, vilket är ett av problemen med anklagelser om forskningsfusk. Andrew Wakefield hade fört många bakom ljuset. Min lycka var att jag hade fullständig kontroll över mitt material. Jag hade inte arbetat med de brittiska materialen och även avböjt alla förfrågningar om att vara medförfattare då jag inte hade kännedom om materialet. Så jag kunde vara helt lugn när detta hände.

Går det att förebygga forskningsfusk?

I viss mån, menar Anders Ekbom. Oegentligheter sker ofta i mycket slutna miljöer. Genom att vara öppen med sina resultat och under resans gång diskutera dem inom ramen för sin verksamhet, ger man andra en chans att reagera på eventuella avvikelser. Det krävs också att universitet och högskolor implementerar de dokumentationskrav som finns så att forskningsmaterial blir mer lättillgängliga vid en eventuell granskning.

– Tyvärr går det alltför långsamt vid flera universitet och högskolor.

Bilden: Anders Ekbom ledde granskningskommissionen i den norska ”Jon Sudbø-skandalen”. Här lägger han fram slutapporten inför ett stort mediauppbåd. Foto: Cornelius Poppe / SCANPIX

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera