Anamnes i tysthet
Det kändes först som att jag hade en helt uppenbar svaghet. Det var helt klart så jag tänkte när jag satt där framför en filmkamera och tog en anamnes. Min patient var ingen riktigt patient, men kvinnan framför mig spelade bra. Riktigt bra.
Men det kändes alltså som att jag hade ett uppenbart problem med min intervjuteknik. Jag sade nämligen knappt någonting! Det var mest en massa nickande från min sida, ett och annat ja och uttalanden av typen ”jag förstår”. Inga dåliga saker egentligen, men det var bara det att jag inte sade så mycket mer än så och jag frågade väldigt lite. Alldeles för lite.
Det var som sagt så jag tänkte när jag gick därifrån. Men så igår fick jag se filmen. Först då gick det upp för mig att den där tystnaden kanske inte alls var någon stor svaghet. Den förde något gott med sig eftersom den gjorde så att kvinnan fick stort utrymme att prata och hon hade ju faktiskt haft mycket att säga alldeles på egen hand. Allt jag egentligen behövde göra var mest att lyssna. Vilket jag verkligen gjorde, speciellt eftersom jag inte var så upptagen med att fråga.
Nästa gång jag tar en anamnes skall jag lägga till ett par frågor på slutet. Sådant jag faktiskt måste fråga om och som patienter inte alltid berättar självmant. Jag skall försöka komma ihåg mer av det man skall försöka få fram mer aktivt. Men jag skall verkligen påminna mig om att tystnaden ofta är ett effektivt verktyg. Den kanske snarare är en styrka än en svaghet hos mig? Man vet ju aldrig vad patienten har att berätta och det krävs ganska många sekunder innan en tystnad börjar bli obekväm. Fler än vad man ofta tror.
Jag har sett en del olika sätt att ta anamnes, både i egenskap av patient och som läkarstudent. Hur gör ni andra där ute i vården i era patientsamtal? Vad funkar för er? Det är vad jag funderar på idag.
