
Allt fler medicinska forskare hotas och hatas
Medicinska forskare utsätts i allt högre grad för hot och hat, något man har märkt på fem av landets sju universitet med läkarutbildning, visar Sjukhusläkarens granskning. Framför allt är det forskare som tar ställning mot olika former av pseudovetenskap som utsätts.
Det syns inte särskilt tydligt i statistiken – universiteten har bara registrerat ett fåtal allvarliga hot- och våldsärenden mot medicinska forskare under den senaste femårsperioden. Men när Sjukhusläkaren kontaktar säkerhetsavdelningarna och de forskande läkarna vid de stora universiteten personligen, träder en helt annan bild fram. På fem av landets sju universitet med läkarutbildning uppskattar man att mängden hot och hat både har ökat i omfattning och ändrat karaktär de senaste fem åren. Endast två universitet, Uppsala och Linköpings universitet, uppger att mängden hot och hat har legat på samma nivå under motsvarande period.
De säkerhetsansvariga på KI, Lunds universitet, Göteborgs universitet, Umeå universitet och Örebro universitet vittnar däremot samstämmigt om en tydlig trend: för den som presenterar ny forskning eller sticker ut hakan i debatten kring framför allt dieter, nutrition och kost, väntar en allt större lavin av hot och hat – en lavin som aldrig registreras någonstans.
– Min bedömning är att hot och trakasserier mot forskare vid KI, framför allt de som kommunicerar sin forskning offentligt via medier eller sociala mediekanaler, har ökat relativt kraftigt under senare år. Tonläget har dessutom blivit hårdare och mer upprört, säger Peter Andréasson, kommunikationsdirektör vid Karolinska Institutet.
Hoten och trakasserierna har framför allt en tendens att öka i omfattning när det är mycket offentlig uppmärksamhet kring vissa ämnen, konstaterar han.
– Vi upplevde det till exempel när det var stor debatt kring dieter, nutrition och kost. Då hade vi forskare som helt slutade kommunicera med det omgivande samhället via sina sociala mediekanaler.
Någon tydlig statistik som visar den här kraftiga ökningen är dock svår att få till från universitetets sida, menar Peter Andréasson.
– De siffror vi kan presentera är sannolikt bara en liten del av de hot som KI:s forskare har tagit emot. Vi vet att många – av olika skäl – låter bli att anmäla hot till vår säkerhetsenhet eller via det system som finns för incidentrapportering. Andra anmäler direkt till polisen utan att rapportera in det i vårt system. Mörkertalet är således antagligen mycket stort.
Finns det något ni skulle kunna göra från universitetets sida för att minska mörkertalet och därmed synliggöra den här kraftiga ökningen i statistiken?
– Vi uppmanar våra forskare och andra medarbetare att anmäla hot och trakasserier till vår säkerhetsenhet och i vårt system för incidentrapportering, men vi behöver antagligen bli bättre på att sprida information om det här så att kännedomen om vikten av att anmäla blir större i organisationen.
Vilka insatser gör ni för att stötta forskarna i de här jobbiga situationerna idag?
– Vi arbetar på flera sätt: inledande samtal med närmaste chef och med säkerhetsansvariga vid KI. Rådgivning inför och i samband med kontakt med till exempel polis. Kontakter för att få psykosocialt stöd via till exempel företagshälsovården. Hjälp med att bevaka och hantera hot i sociala mediekanaler och liknande. Allt detta bygger dock på att den som utsatts faktiskt tar kontakt med universitet.

Men Karolinska institutet är långt ifrån ensamma om svårigheterna att föra en rättvisande statistik på området hot och hat mot forskare. Från Göteborgs universitets sida har man också en känsla av att mängden hot och hat har ökat, men konkreta belägg för att så är fallet är svårare att få fram.
– Universitetet har ingen sammanhållen statistik kring hot och våld då det system vi använder för registrering inte är obligatoriskt. Verksamheten kan själv välja om man använder systemet eller hanterar frågorna på annat vis. Det som sen faktiskt registreras går inte att bryta ner i kategorier, både anställda och studenter hamnar i samma kategori. Vi är medvetna om att det är en brist, men inget vi kan påverka då man beslutat sig för att det är så här man vill hantera rapporteringen, säger Göteborgs universitets säkerhetschef Anna Dahlgren.
Ett annat problem när det kommer till registreringen av hot och hat är själva definitionen av hot, menar Örebro universitets säkerhetschef Erik Nilsson.
– Vid Örebro universitet har vi lagt en definition som förutom juridiska brottsrekvisit som man kan koppla till hot och våld lägger mycket fokus på ”handlingar som överskrider gränsen för lagligt, socialt accepterat och tillåtet och som bidrar till en upplevelse av olust och/eller otrygghet och rädsla.” Om man då pratar generellt om vilken typ av händelser som vi ser vid Örebro universitet så är det framför allt situationer där personer agerar mot universitetets anställda genom att brusa upp, ifrågasätta. Det vill säga agerande som ligger ganska långt från regelrätta hot. Men agerandet bidrar till att personal känner olust, säger han.
På Lunds universitet har mängden hot och hat mot de medicinska forskarna historiskt gått upp och ner och i princip alltid riktats mot forskare med anknytning till djurverksamhet, berättar säkerhetschefen Per Nordén. Men de senaste fem åren har det funnits en ökning som man till och med har kunnat slå fast i statistiken, konstaterar han.
– Det är oftast via mail eller på sociala medier. Vad gäller allvarlighetsgrad så är det ju ytterst hur mottagaren uppfattar det och upp till denne att göra den bedömningen – det kan vara allt från en skarp åsikt som framförs på ett mindre bra sätt till exemplet vi hade 2019 med brev med rakblad fastsatta så att meningen var att man skulle skära sig när brevet sprättades, säger han.