Sedan 1961 har sammanlagt 39 akutsjukhus lagts ner i Sverige. Under 70-talet kom en våg, därefter en på 90-talet. Och nu runt 30 år senare pekar mycket på att vi har en ny våg på väg in över oss. Det menar Kjell Asplund, professor emeritus i medicin vid Umeå universitet, som tittat närmare på samtliga nedläggningar hittills. 

• 17 mars 2025
• 1
• AV: Anna Sofia Dahl

Lidköpings sjukhus, Uddevalla sjukhus och Härnösands sjukhus. Det är tre av de 39 sjukhus som sedan 1961 förlorat sin dygnetruntverksamhet på akutmottagningen. Om man lyfter perspektivet från de enskilda sjukhuset och i stället blickar ut över hela vårt avlånga land så går det ganska snabbt att hitta ett mönster.

För omvandlat till ett stapeldiagram syns tydligt två vågor – en hög topp under 70-talet, då 16 akutsjukhus ledes ner, och en som omsluter millennieskiftet med tolv nedlagda akutsjukhus. Efter 2010 reser sig inte en enda stapel, fram till i fjol då akuten i Lidköping stängdes. Och idag framtiden för akutsjukhusen i bland annat Ljungby, Sollefteå, Köping och Arvika är på agendan.

– Vid nedläggningsvågen på 70-talet använde man argument som handlade om personalbrist och under 90-talet var det ekonomin som blivit det helt dominerande argumentet. I dag använder man båda två. Alla tecken tyder på att vi är inne i en ny våg, frågan är bara hur stor den blir, säger Kjell Asplund som också satt upp en modell för hur nedläggningar av akutsjukhus brukar gå till.

Narrativet är nämligen nästan alltid det samma, även om motiven för nedläggningar har skiftat.

Det börjar med problem – bemanning, vårdkvalitet och/eller ekonomin. En utredning genomförs där förslag om nedläggning av akutsjukhuset lyfts. Ett beslut om att stänga BB fattas, och genomförs. Stora folkliga protester och medial uppmärksamhet blossar upp. Ett beslut om nedläggning som akutsjukhus eller andra varianter av akutsjukvård, med reducerade öppettider, fattas. Nedläggning av sjukhusanknuten akutorganisation slutförs.

– Även om det slutar i en hybridlösning så är de sällan bestående, utan snarare ett sätt att hantera kritiken, säger han.

Varför börjar det alltid med BB?

– Min tes är att det är det enklaste. Man behöver inte ta till de ekonomiska argumenten, Ofta är det vårdkvalitet och vårdkompetens som är problemen på BB, som är svårare att invända mot rent medicinskt, säger Kjell Asplund och fortsätter:

– Det är mycket diskussioner om just vårdkvaliteten, bland annat för de stora folksjukdomarna. Där kan man se att de små sjukhusen hittills har klarat sig riktigt bra. Jag var under många år ansvarig för kvalitetsregistret Riksstroke och det var påfallande att det gick lika bra för patienter på mindre sjukhus. De var också mer nöjda med sin vård och de hade bättre sekundärprofylax än de som vårdats på större sjukhus. Så det finns en del kvalitetsvinster på mindre sjukhus också.

Att Kjell Asplund började intressera sig för just nedläggningar av akutsjukhus går att finna på två håll i hans gedigna cv. Dels arbetade han tidigt i karriären på Säffle lasarett, som i september 2001 lades ner som akutsjukhus och kunde på nära håll följa de gamla kollegernas kamp för det lilla sjukhuset, dels fick han under sin tid på Norrlands universitetssjukhus i Umeå återigen se hur traumatiskt det var för kollegerna i Härnösand när akutverksamheten där stängde. Så hur ser han själv på den utveckling som sker?

– Det här med kompetensbrist beror delvis på att sjukvården har blivit så specialiserad att man inte kan upprätthålla alla kompetenser som behövs på ett mindre sjukhus. Det ligger mycket i ett sådant argument naturligtvis. Men det finns också många argument för de mindre sjukhusen som det ligger mycket i, och som man inte får bortse från. Det här är ett äkta dilemma. Man måste väga hur starka argumenten är från fall till fall, säger han.

Ett argument emot nedläggning är däremot relativt nytt i debatten – beredskapsfrågan.

– Det totala antalet vårdplatser behöver öka i landet och då går en sådan här utveckling i motsatt riktning. Frågan är bara hur starkt det argumentet är. Just nu finns det ett väldigt stöd för sådana tankar, men jag tror inte att det har fått något genomslag för regionerna när de tänker om vårdplatser. Jag tror att man mer övergripande behöver se över det på en nationell nivå.

Det här är ett äkta dilemma. Man måste väga hur starka argumenten är från fall till fall. Kjell Asplund, professor emeritus i medicin vid Umeå universitet

Vad är det då som väntar oss de kommande åren? Precis som om man har oturen att träffas av en våg är det svårt att hålla balansen när en stor förändring rullar in. Först när den passerat går det att hitta fotfäste igen, om än en bit ifrån där man tidigare stod.

Vad det faktiskt gör med de som arbetar på ett sjukhus som hotas av nedläggning eller förändringar av betydande slag menar Kejll Asplund ofta glöms bort.

– Personalen har ofta en oerhörd lojalitet med sitt mindre sjukhus. Och just stoltheten över sitt yrke och sin arbetsplats är ett väldigt mjukt värde, som inte tas med i ekvationerna.

Han menar också att en nedläggning får konsekvenser för synen på sjukvården som helhet.

– Förtroendet för svensk sjukvård raseras på de mindre orter där ett akutsjukhus läggs ner, så totalt bidrar det till att minska förtroendet för svensk sjukvård, säger han och fortsätter:

– Har man en riktigt allvarlig sjukdom är man beredd att åka var som helst för att få vård, men närheten och tillgången till sjukvård är en trygghetsfaktor i sig på många mindre orter. Det har till exempel varit ett starkt argument för att behålla sjukhuset i Kiruna. Om det inte vore behov av närhet till arbetsplats där det inträffar en del olyckor så hade det sjukhuset inte funnits kvar.