Läkare med erfarenhet av äldresjukvård saknas, geriatriska team och mellanvårdsavdelningar likaså. Misslyckandet inom äldrevården blottlägger en organisation där den medicinska kompetensen har prioriterats bort. Det framhåller Mirka Kwiatkowska, geriatriker vid Bergslagssjukhuset i Fagersta, som tillsammans med kollegor har slagit larm om situationen.

• 16 juni 2020
• 1
• AV: Adam Öhman

– Äldre får inte samma vård som andra som kan uppsöka vården. De blir lidande av systemet, vilket är mycket tragiskt, säger hon.

Merparten av de som har dött i covid-19 i landet är över 80 år. En stor majoritet av de gamla som har lagts in på sjukhus har tillfrisknat med basal sjukvård, medan smittade som har blivit kvar på boendet många gånger har dött.

Mirka Kwiatkowska, geriatriker vid Bergslagssjukhuset i Fagersta och ledamot i styrelsen för Västmanlands läkarförening, har lång erfarenhet av vård av äldre. Hon säger att det inte är förvånande att coronaviruset har spridits i en så stor omfattning på just äldreboenden. Hon poängterar att det saknas läkare med erfarenhet av äldresjukvård, geriatriska team, mellanvårdsavdelningar, samtidigt som det råder brist på sjuksköterskor med äldresjukvårdskunnande. Det saknas helt enkelt kompetens och kontinuitet i äldrevården.

– Äldre måste få samma vård som andra. En sjuksköterska kanske har mellan 100 och 200 patienter. Hur ska man hinna träffa alla? Det finns ju alldeles för få sjuksköterskor, säger hon.

Ett resultat av att läkarkonsultationer sköts per telefon, eller i vissa fall på sköterskeexpeditioner, är att äldre i praktiken nekas insatser inom sjukvård, framhåller Mirka Kwiatkowska.

– Det är svårt att bedöma patienternas hälsa på telefon. Det går inte att göra på samma sätt. Jag skulle inte klara av att göra en fullständig bedömning över telefon.

Mirka Kwiatkowska, som fram till i vintras var ordförande för Sjukhusläkarna Västmanland, pekar på att det är flera felaktiga politiska beslut som ligger bakom den dystra utvecklingen inom äldreomsorgen: Ädelreformen 1992, som medförde att kommunerna fick ta över ansvaret för äldreomsorgen från sjukhusen, var en början. Tack vare länsdelssjukhusen fungerade systemet ändå ganska bra, enligt henne, men i och med att de avlövades och stängdes blev avstånden mellan akutsjukhusen och de äldre längre. Kommunerna fick i praktiken allt ansvar för de äldres välmående, och omvårdnad fick ett allt större fokus. Utvecklingen fick samtidigt fart av omvandlingen inom akutsjukvården till allt mer specialiserade kliniker.

– Om du har två huvudmän drabbas helhetstänket. Kommunen har sina regler och regionerna har sina regler. Alla vårdcentraler har inte heller geriatriker, och har du inte sjuksköterskor kan du inte hålla dig med geriatriska team som går igenom och planerar varje patient i fråga om till exempel rehabilitering och behandling.

Ansvaret ligger ju när dagen är slut hos politikerna. Mirka Kwiatkowska, geriatriker

I takt med att det medicinska ansvaret för hemsjukvården flyttades från landstingen till kommunerna blev primärvårdsläkarna konsulter. I stället borde sjukvården, enligt Mirka Kwiatkowska, ha fortsatt vara huvudman, och landstingen och kommunerna borde ha inrättat mellanvårdsavdelningar med delat ekonomiskt ansvar. Hon betonar att huvudmannaskapet för läkarna och sjuksköterskorna inom hemsjukvården och äldreomsorgen måste ligga hos sjukvården.

– Ansvaret ligger ju när dagen är slut hos politikerna. Det krävs en politisk förändring – tjänstemännen gör ju bara som politikerna säger.

Astrid Tingdahl, före detta distriktssjuksköterska och vårdlärare, är en av dem som instämmer i kritiken. Hon har många exempel på hur distriktsköterskor, som i samband med ädelreformen blev underordnade enhetschefer, har körts över av sina överordnade i omvårdnads- och hygienfrågor, men också i rent medicinska frågor. Avsaknad av utrustning och material, inga skyddsrockar eller handskar, civila kläder som ska användas – hon radar upp ett flertal problem.

Samtidigt är Astrid Tingdahl kritisk till vad hon beskriver som en reducerad kvalitet på utbildningen av omvårdnadspersonal. Rent konkret hade till exempel undersköterskeutbildningen fram till början av 1990-talet betydligt fler undervisningstimmar i vårdrelaterade ämnen, men det begränsades i samma väva som ädelreformen.

– Kvaliteten har sänkts drastiskt över tid. Det är stor skillnad mellan äldre som har fått mer utbildning och de yngre som kommer ut och ska jobba i dag. Tyvärr är det många som går ut i hemtjänsten helt utan utbildning. I slutändan är det patienterna som drabbas, säger hon.

Kvaliteten har sänkts drastiskt över tid. Det är stor skillnad. Astrid Tingdahl, f d distriktssjuksköterska och vårdlärare

Astrid Tingdahl är själv brukare sedan cirka 14 år tillbaka. En misslyckad höftledsoperation blev starten på en lång period som har präglats av sängliggande för hennes del.

– Det finns så klart en del duktigt folk som kommer hem till mig emellanåt, men i vissa fall har det varit en ren katastrof bland vissa av de som saknar utbildning. Jag ser brister i stort som smått, men en viktig del handlar om kommunikation och bemötande – att man blir mött på ett professionellt sätt, säger hon.

Vad står överst på din önskelista?

– Det krävs en annan organisation av äldrevården. Det måste ske en förändring, där kunskap verkligen värderas. I dag finns ingen helhetssyn, vilket drabbar oss brukare.