• 22 februari 2016
• 0
• AV: Malin Gavelin

Skyddsombudet Mikael Nilsson är själv läkare på akuten och tycker att grundtanken att bemanna med akutläkare är bra – men är kritisk till att det framställs som fantastiskt innan man har hittat ett hållbart sätt för dem att jobba.

– Förstå mig rätt – jag vill gärna bada, men just nu finns det inget vatten. Ingen har svaret på hur man ska kunna bemanna akuterna med akutläkare på ett hållbart sätt, säger Mikael Nilsson som har varit anställd på akuten i Solna sedan 2007.

Han är inte specialistutbildad akutläkare i bokstavlig bemärkelse, men väl internmedicinare stationerad på akuten, med lång erfarenhet av det hektiska arbetstempot. Och det är med viss oro han ser hur akutläkarkollegor kämpar på under tuffa arbetsförhållanden utan tillräcklig tid för återhämtning.

– Vi är den akutmottagning i Stockholm med högst andel anställda specialis­tutbildade akutläkare och ST-läkare i akutsjukvård, men vi har också den lägsta kvarstannandefrekvensen på specialistnivå. Det här är ett fantastiskt arbete med konstanta utmaningar där man lär sig något nytt under varje arbetspass. Men det kan lätt bli för mycket. Och så som schemat ser ut i dag i kombination med att de krav som ställs på dig inte går att uppfylla – det är då vi hamnar i ett tråkigt läge.

I stället måste man hitta ett hållbart sätt att jobba på innan akutläkare införs på bred front, anser Mikael Nilsson. Ett arbetssätt som håller för ett helt yrkesliv och inte som nu då läkarna bara mäktar  fem till tio år.

– Det ska fungera att var akutläkare och småbarnsförälder eller ensamstående mamma också. Livet har många faser och lägger man fem till sju år på att utbilda någon i det här yrket så är det oerhört tråkigt om man känner med en gång att tempot är för tufft och att man varken har tid för lunch- eller toalettpaus under majoriteten av sina arbetspass.

Mikael Nilsson hänvisar bland annat till en rapport om de hälsomässiga och sociala konsekvenserna för läkare på akutkliniken i Solna som tre av hans kollegor har genomfört. Den visar bland annat att en ökad andel av den totala arbetstiden har förlagts utanför kontorstid de senaste åren, samt att arbetsbelastningen på dessa arbetspass har ökat. Även personalomsättningen har varit hög liksom nivån av upplevd stress och ohälsa bland akutklinikens läkare.

Och arbetsmiljöproblemen på akutmottagningarna har sin grund i bristande vårdplatser, men också i schemaläggningen och den totala kliniska arbetstiden, anser Mikael Nilsson. De svenska förhållandena är helt enkelt inte jämförbara med de i exempelvis USA, tycker han.

– Jag är övertygad om att akutläkarsystemet fungerar jättebra i andra länder, men att se på akutläkare som ett nio till fem jobb här i Sverige fungerar inte riktigt. Att anpassa arbetssätt och scheman för en helt ny yrkeskategori är en tuff historia. Därför måste man undersöka förutsättningarna väldigt noga innan det görs.

Om införandet av akutläkare ska bli framgångsrikt handlar mycket om att fördela arbetstiden så att den inte bara sker på kvälls och helgtid, tror Mikael Nilsson. Akutmottagningen behöver vara välbemannad även på dagtid, framför allt på ett universitetssjukhus med tre uppdrag ­– inte bara ett. Undervisning, forskning, fortbildning – allt detta kan göras dagtid för att spä ut natt­arbetet, anser Mikael Nilsson.

Från fackligt håll håller man just nu på att förbereda en analys av hur kollegorna vill arbeta för att ha en attraktiv och hållbar arbetsplats, berättar Mikael Nilsson. I den analysen kommer medlemmarnas synpunkter på hur man skulle vilja lägga upp sitt arbete utifrån arbetstider, förhållandet till övriga uppdrag, utbildning och forskning att vägas in.

– Läkarförbundet rekommendationer på ungefär tio procents utbildning motsvarar ju till exempel fyra timmar i veckan som definitivt kan förläggas på dagtid. Vi behöver hitta den rätta algoritmen så att ansträngningsgraden går ner. ”The devil is in the details”, säger Mikael Nilsson.

För patientomhändertagandet på en akutmottagning är stökigt och kommer alltid att vara det, menar Mikael Nilsson och berättar om hur han under ett och samma arbetspass kan tvingas ge dödsbesked till en småbarnsmamma vars make precis avlidit i ett hjärtstopp och en stund senare dödförklara en ung, svårt skadad man vars flickvän förtvivlat försöker nå honom på telefonen som ligger kvar i fickan.

– De här sakerna händer ju ofta och de är en del av vardagen för oss. Men det är vi tränade på och det klarar vi – haken är när belastningen blir för stor utifrån de resurser man har. När man hela tiden tvingas parera organisatoriska brister och inte kan följa de guidelines som finns utan står med en patient som borde läggas in med har inte möjlighet att göra det.

Men att bästa möjliga akutsjukvård ges av just akutläkare med den kontinuitet och spets­kompetens de besitter – det råder det inga tvivel om, anser Mikael Nilsson.

– Jag är väldigt positiv till akutläkare – den som är van och utbildad på ett bra sätt gör det bästa jobbet för patienterna och ger den högsta kvaliteten i vården. Men hur ska vi se till att dessa duktiga personer orkar längre än bara en kort period? Och fortfarande finns kvar i yrket när de har fyllt 45? Det är det som är den stora frågan.