ADHD-godtycket skapar misstro mot psykiatrin 

Vården måste upplevas som förvirrande för de som besväras av adhd-symtom. För samtidigt som många känner igen sig när de läser om adhd, eller när vänner och bekanta berättar om sin diagnos, är det inte ovanligt att man nekas utredning för symtomen inom regionsfinansierad vård. Eller rättare sagt: Det beror på var någonstans i landet du bor, det beror på vilken klinik du får remiss till och det beror på vilken läkare du råkar träffa.

Det finns skilda uppfattningar bland läkare och psykologer om hur nedsatt en patients funktion bör vara för att utredas i psykiatrin. Enligt diagnosmanualen DSM-5 ger nämligen D-kriteriet (det som handlar om patientens funktion) utrymme för egen tolkning: Symtomen ska störa eller försämra kvaliteten i funktionsförmågan socialt, i studier eller i arbete. Meningen ovan är en brännande punkt. För om du inte har en nedsatt funktionsförmåga räknas dina besvär som en normalvariation och du förväntas som vuxen klara dig i livet utan några särskilda insatser från samhällets sida. Under ett barns skolgång ska en diagnos inte behövas för att få insatser och stöd, men i praktiken tycks det inte fungera så.

Det är en utmaning att under ett läkarbesök bedöma om graden av funktionsnedsättning är tillräcklig för att utredas i psykiatrin och det är här jag tror att läkare, kliniker och regioner tänker olika vid frågeställningen adhd. Berättelsen är alltid subjektivt färgad och som läkare är vi tränade att leta symtom och problem att lösa. Vi är sämre på att avfärda patientens problembeskrivning som normal, trots att det ofta hör till den kliniska vardagen att göra det. Patienten har ju fortfarande ett stort upplevt problem. Ändå är det under ett besök till läkare det avgörs: Remiss till psykiatrin eller inte? Och när patienten väl passerat den första tröskeln, vilken enligt vittnesmål kan upplevas närmast oöverstiglig, sitter psykiatrikern på nybesöket och ställer frågor patienten inte alltid kan svara på.  

Det beror på var någonstans i landet du bor, det beror på vilken klinik du får remiss till och det beror på vilken läkare du råkar träffa.

Vad är det du inte klarar av i ditt liv? Sällan får man ett konkret svar och det tar tid för patienten att förstå var en nedsatt funktion är, utom när det är som mest uppenbart. Om patienten inte klarat att behålla lägenhet och jobb eller gått ut grundskolan med ofullständiga betyg är det tydligt nog att funktionen inte är som den ska. Men ofta är funktionsförmågan inte lika uppenbart nedsatt, och trots att patienten verkar lida träder bedömarens individuella uppfattning in, i kombination med riktningen på den klinik där man arbetar och regionens kultur i frågan. Följden blir olika vårdnivåer och trösklar för utredningar beroende av var man söker hjälp. 

Här är några exempel på funktionsnedsättningar patienterna kan nämna när vi frågar:  

Räkningarna är satta på autogiro för att slippa påminnelser och inkassokrav.  

Universitetsstudier fungerar inte när kraven ökar jämfört med i gymnasiet. 

Städningen skjuts upp tills precis innan gästerna kommer varje gång.  

Relationen är bråkig för att den ena parten inte gör sin del i hemmet. 

Hur stor andel av befolkningen betalar sina räkningar innan förfallodatum utan att ha autogiro? frågar jag mig men jag har inget svar. Hur stor del av befolkningen städar pliktskyldigt utan att de ska få gäster? Ingen aning. Vad är en försämrad funktion och vad är inte? Vilka förväntningar finns på vad människor i vårt land ska klara eller inte utan en diagnos? Har alla rätt att vara sitt bästa jag, som en vän till mig sa i hetsig diskussion? 

Kraven är långt mycket högre för vad vi ska klara i samhället idag än de var för 30 år sedan.

Prognosen är att omkring 15 procent av pojkarna och 11 procent av flickorna kommer ha adhd-diagnos i framtiden, enligt Socialstyrelsen. Men vilka är det som inkluderas där? Vem avgör vad som är rätt och fel när det är relativa företeelser vi pratar om, som dessutom förändrar sig när tiden går? Kraven är långt mycket högre för vad vi ska klara i samhället idag än de var för 30 år sedan.  

Socialstyrelsen definierar psykisk funktionsnedsättning som en varaktig nedsättning som leder till betydande svårigheter att utföra aktiviteter på viktiga livsområden. Funktionsnedsättning är ett centralt och välstuderat begrepp men är i adhd-praktiken alldeles för otydligt. De verktyg och skattningar vi har för att bedöma funktionsnedsättningar används på sina håll, men upplevs sällan hjälpsamma i klinisk praxis för den här problematiken. Oavsett skulle vi behöva en tydlig nationellt gällande gradering, riktmärken för vad som ska anses funktionsnedsatt och inte i ett samhälle som vårt, där förväntningarna vi har på oss själva är höga och arbetslivet inte har plats för dem som producerar inoptimalt. Utan samstämmighet kommer diagnostiken av adhd präglas av ojämlikhet, vårdköerna kommer förbli drastiskt olika långa och diagnostiken kommer andas godtycke i vissa fall.  

Det nationella programområdet för psykisk hälsa (NPO psykisk hälsa) tar fram vård- och insatsprogram för bland annat adhd. Här finns förhoppningsvis en chans till förbättring på området och till en nationellt mer samstämd syn på vilken grad av funktionsnedsättningar vi ska utreda i psykiatrin.

Idag fortplantas de divergerande uppfattningarna inom vården ut i befolkningen där förvirring och frustration får glöd och där misstron mot psykiatrin fortsätter frodas.